Saknar Svenskfinland Garm?

Har finlandssvenskarna tappat sin humor? Säkert inte, vi har ju till exempel Ted & Kaj och fantastiskt fin och rolig barnlitteratur, men någonstans känns det som att kulturfinlandssvenskheten börjat ta sig själv på väldigt stort allvar. Tanken slog mig då jag kom att bläddra lite i Garm, som lagt ut en annons för hundra år sedan, som väckte min nyfikenhet.

Hbl 6.9.1926, Nationalbiblioteket.

Det visade sig handla om en läsartävling, där man skulle identifiera kända kvinnliga Helsingforsprofiler i Oscar Furuhjelms teckning. Furuhjelm var en återkommande medarbetare på Garm, journalisten Henry Reins  satiriska tidskrift, som utkom 1923-1953. Rein fick mycket hatpost under de spända åren inte minst från "nationalkommunister", som han kallade dem.

Garm, 17.6.1926, Nationalbiblioteket.

Garm associeras idag främst med inblandningen av olika jansöner, inte bara Ture Janson, utan framförallt HAM och Tove Janson. Men det var ett brett sortiment av kultureliten som kom med bidrag. Låt oss ändå komma till saken: Vilka var damerna!?

Lydia Keirkner, Magnus Enckell, 1922

Fru Lydia N:son Keirkner, född Lydia Bremer var änka efter den svenskfödde brukspatronen August Keirkner och ägarinna till det av Eliel Saarien ritade Marmorpalatset i Brunnsparken. Där hängde en fantastisk konstsamling, som senare donerades till staten. Fru Keirkner värnade inte minst om sin släkting Fredrika Bremers minne och arbete. Känt är också Edelfelt porträtt av Lydia Keirkner.

Edith von Bonsdorff, Museiverket. 

Fru Edith von Bonsdorff,  född Anderson, danska, professorshustru och professionell dansare, enligt uppgift född 1890, men aktiv långt in på 1930-talet, då hon beskrevs som "en botticelli-madonna, eller som en glasmagnolia i en smal silvervas". von Bonsdorff var också koreograf. 1926 hade hon precis haft stora framgångar i Paris.

Aino Ackté, Museiverket.

Fru Aino Achté-Jalander, sopranen som knappast behöver någon vidare presentation ens idag. Hon var sedan 1919 gift med Bruno Jalander, f.d. försvarsminister.

Nanny Westerlund, Salon Strindberg, Museiverket.

Fru Nanny Westerlund-Serlachius, den genomsympatiska sjökaptensdottern och en av de mest älskade skådespelerskorna på Svenska Teaterns scen, gifte sig med en hamnkapten Serlachius 1923. Westerlunds karriär kom att bli en lång, lång framgång från 1910 ända till slutet av 1980-talet.

Hagar Olsson, SKS.

Frk Hagar Olsson, litteraturkritiker och författare, en av modernisterna. I sin färska essäsamling Ny generation, skrev Olsson om Edith Södergran: "[a]tt kritiken och den allmänna opinionen kommit att begå de grövsta och narraktigaste brott mot denna diktare är i många avseenden förklarligt, ehuru ej förlåtligt." Hon beskyllde samtiden för estetisk närsynhet. Rollen som kritiker och författare blev socialt svår i längden, både författarekolleger och andra kritiker upplevde sig antagligen dissade av Olsson, som åtminstone en del tyckte illa om av olika orsaker.

Lucina Hagman, Museiverket.

Frk Lucina Hagman behöver inte heller så mycket presentation, åtminstone bland oss marthor. Den politiskt aktiva pedagogen och kvinnosakskvinnan hade vid denna tid redan gjort ett stort avtryck i den finska samhället.

Man kan notera en intressant sak, när man tittar på dessa kvinnor. Det var inte längre omöjligt för en anständigt gift kvinna att fortsätta en karriär på scen. Det andra är, att folk i den relativt lilla staden sannolikt såg dessa personer var och varannan dag på gatan. Något av det finaste är ändå ett av läsarnas svar, som kom i versform.

Garm, 1.7.1926, Nationalbiblioteket.

Det är nånstans här jag slås av dagens allvarsamma tongångar. Satir på finlandssvenska når mig numera sällan. Kanske det är eget fel, kanske jag konsumerar för litet och fel medier. Eller kanske vi inte mera lika enkelt kan vara aktuella, intellektuella och roliga på samma gång? Och dessutom får man inte vara elak. Man ska vara kiva.