Lätthet och lättja

Edmund Burke (1729-1797)
James Northcote [Public domain], via Wikimedia Commons

Det har igen stormat lite kring radio. På Hbls insändarsidor har folk gett utlopp för irritation på Radio Vegas slarviga talspråk. Själv stör jag mig varken på dialekter eller talspråkligt uttal, men det jag retar mig på är utfyllnadsord. Det är något jag noterat efter att ha lyssnat mycket på podcaster, där i synnerhet britter med lätthet talar i långa, invecklade meningar och resonemang, som är helgjutna och koherenta, utan pauser eller svamlande. Att radiogäster förfaller till "liksom" (mitt eget problem), "dehäran" eller "ööö" i minst varannan mening (i finsk radio ofta "niinku") kan man ha ett visst överseende med. Men när proffsen inte lyckats arbeta bort dylika manér är det lite illa, och signalerar nog att man på radion inte satsar på saken.

En annan storm gäller Yle Puhe, som jag tror väldigt många uppfattat som en fristad från skvalmusiken som sköljer över oss från alla håll, jämnt och ständigt. Många har säkert som jag därför övergått till att lyssna på podcaster. Men Yle Puhe har liksom dagstidningen fungerat som en möjlighet att upptäcka något helt nytt tema och bekanta sig med ämnen och frågor man inte aktivt skulle komma sig för att sätta sig in i. Kanalens nya chef försvarar införandet av musiken helt öppet med att innehållet ska "lättas upp". Samtidigt leder detta, enligt honom, till att man kan göra högre kvalitet på sakinnehållet. Argumentationen här är lika dåligt underbygd som den var då man på svenska sidan ville öka på andelen flödesradio. Är det förresten någon som tyckt att det generellt varit dålig kvalitet på Yle Puhes program? Eller handlar det om att man måste utveckla och förnya bara för att kunna visa upp "resultat" i form av omorganisation?

Det är helt otroligt att man i detta land inte kan se och värdera saker som fungerar bra, eller ens ganska bra. Att man utan att blinka hela tiden är färdig att göra om vad som helst, alltså agera destruktivt och riva ner, för att man tror att det eventuellt, kanske finns ett sätt att göra saker på ett mer effektivt sätt. Bevisbördan ligger felaktigt ständigt hos dem som vill försvara status quo, om nu någon alls vågar göra det, och inte hos dem som stöka till.

Det var ju därför lite roligt att läsa Malte Perssons reflektioner över Edmund Burkes tänkande här om dagen. Jag tror vi kunde må bra av att omfatta tanken på inkrementell förbättring som ett seriöst alternativ (som förresten inte alls rimmar illa med hype-fenomen som agil utveckling, artificiell intelligens osv) i stället för denna eviga grundliga omorganisation av all verksamhet. Utvecklingen har blivit något av ett självändamål, medan den verkliga riktningen ter sig sekundär.

Nåväl, jag måste ju tillstå, att införandet av lite musik i några av programmen är just en liten förändring. Men åtminstone på twitter har lyssnarreaktionerna vad närmast mördande. Får se om jag själv i framtiden tar risken att ratta in Yle Puhe. Till den agila, moderna arbetsmetoden hör ju nämligen också re-iteration och utvärdering. Är lyssnarna missnöjda, betyder det att det man gjort inte är en förbättring. Varvid man, hör och häpna, bör ta ett steg tillbaka.

Och samma på sote.