Under de senaste tio dagarna har jag hört både att det är fullständigt omöjligt att forskare själva skulle klara av dokumentera sina data och att det är en usel idé att utbildad personal gör det för deras del. Båda var experter i världsklass. Ibland drabbas jag följaktligen av en viss förtvivlan inför uppdraget att bevara data, att skapa system och lättanvända tjänster som möjliggör att fungerande digitala resurser kan bli till och bevaras för eftervärlden.
Å andra sidan: vi har kommit alldeles otroligt långt på tio år och Finland ligger verkligen inte illa till internationellt sett. Medvetenheten är stor i forskningsorganisationerna och bland finansiärerna. Vår infrastruktur är mycket bra och vi har starka nätverk på alla sätt. Och jag får jobba tillsammans med experter av en helt superb klass för att ta fram lösningar.
Och varje år har jag dessutom nöjet att utbilda en handfull humanister i digitala frågor under en kort men intensiv kurs. Vi diskuterar hur man borde bevara material, vad man borde bevara, hur man kan använda det, hur man idkar källkritik. Det är alltid inspirerande och jag tror och hoppas att de bär med sig, vidare, åtminstone en del medvetenhet om den komplexa problematiken digitaliseringen också hämtar med sig.
Jag tror ju på att allt går att lösa, men det kräver tid och resurser. Och samarbete. Även om varken en forskare eller en databibliotekarie ensam kan skapa perfekt metadata, så kan de göra det tillsammans.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar