Lite om digitala människovetenskaper och forskningspolitik

På finska har nu digital humanities fått ett etablerat namn: digitaaliset ihmistieteet. Området täcker, med dekan Arto Mustajokis ord, allt det som görs i Helsingfors centrumkampus. Det omfattar alltså de humanistiska, teologiska, juridiska, samhällsvetenskapliga och beteendevetenskapliga fakulteterna (och ett antal fristående forskningsinstitut om man beaktar den administrativa strukturen snarare än den innehållsliga). Kort sagt gäller det alla områden som har att göra med kultur, samhälle och människans beteende. Temat behandlades på Tankehörnan i onsdags.

Forskningsmaterialen består i praktiken oftast av texter eller andra kulturella alster eller data som berör beteende eller samhället. Sådana material som allt oftare är i digitalt format, så de facto är det en förändring som är genomgripande och omöjlig för alla forskare att förbigå. Just vid Helsingfors Universitet har man dessutom beslutat sig att satsa hårt på detta område. Det behövs satsningar på att utveckla kompetens och metoder ytterligare. Det är inte så att digital humaniora är något marginellt fenomen som några nördar sysslar med, utan det handlar om färdigheter som alla akademiker borde ha ett hum om. Ett digihumhum. En drivande kraft i Helsingfors har varit just Mustajoki, som själv är en föregångare på området.

Mustajoki var också aktuell på fredagen, då EVA (fd Näringlivets delegation) inför valet lanserade ett programutkast för att rädda den finska forskningen. Mustajoki har skrivit texten tillsammans med Aalto unis rektor Tuula Teeri. Det lönar sig att ta denna text på allvar, eftersom EVA tidigare visat sig vara en mycket stark lobbare vad gäller högskolepolitik och forskning. Det är kanske inte så förvånande att sakkunniga från huvudstadsregionen och landets största högskolor förespråkar stora enheter och nedläggning av löst sysslande av varierande kvalitet ute i regionerna, och att det passar industrin och näringslivet med sådana tankar. Men författarna lägger också fram evidens för sina påståenden. Texten är skriven helt från ett ekonomiskt perspektiv, där man diskuterar endast utgående från innovationskapacitet och effektivitet. Att högskolor och universitet skulle finnas till för att höja bildningsnivån i allmänhet eller livskvaliteten för medborgarna är inte en dimension som beaktas (tillägg: om man inte ser sysselsättningsgraden som en sådan). Det är viktigt att systemet är effektivt och producerar goda resultat i internationella sammanhang och då bör enheter vara stora. Punkt.

Det blir bra kvalitet endast sporadiskt om systemet bygger på små splittrade enheter som är utspridda över hela landet. Och inte ens det, menar Teeri och Mustajoki. Vid universiteten finns 54 olika discipliner och av dem finns hälften representerade vid sex olika universitet. Inga av dessa ämnen når världsklass, menar skribenterna. Jag funderar ändå på om det kanske är så, att det finns områden som hör till en akademisk miljö, där man inte ens behöver ta fram forskare som får våldsamt mycket citat i internationella index, utan de har ett allmänbildande självändamål? Till dessa ämnen hör en hel del humanistiska ämnen. Jag funderar också på det, att det faktiskt är helt rimligt att studier och forskning kan ske på vissa orter, att begåvningar kan förväntas ta sitt pick och pack och flytta både inom landet och för utlandsvistelser. Den låga rörligheten är ett ett stort problem har jag förstått. Men samtidigt tänker jag att det nog är väldigt nyttigt att umgås över disciplinära gränser om man vill ha balans och innovation i samhället. Det är alltför lätt att tappa förståelsen för andra kompetenser om de blir för främmande.

Skribenterna lyfter också fram en av de verkligt stora bristerna i universitetslagen: att man på inget sätt belönar eller mäter samhällsnyttan, som ändå är ett uttalat uppdrag i samma lag. Dessutom är de kvalitativa mätarna inte tillräckliga, anser de. Ett förslag de kommer med som jag verkligen starkt vill avråda från är att börja utnyttja citatindex. Man må tycka vad man vill om Jufo, men där har man ändå försökt göra ett system som mera betonar kvalitet än rent kvantitativ utvärdering. I synnerhet som skribenterna förespråkar att universiteten ska specialisera sig mera, blir ju användningen av citatindex en totalt oduglig mätare: vi har inte att göra med jämförbara storheter, dvs index från olika områden. (Den som kan läsa finska kan med fördel ta del av denna introduktion till citatindexens värld ) Jag skulle hellre se, att det universitet som tar hem Fackfinlandia-priset får en extra miljon ... Däremot tycker jag att kvalitativ utvärdering är en mycket bra idé, liksom ökat internationellt samarbete. Här finns också helt konkreta praktiska saker man kan göra från politiskt och administrativt håll för att underlätta detta. Också ministeriet måste vara mycket starkt internationellt engagerat. Som avslutning förespråkar denna utredning en riktigt rejäl investering i forskningsinfrastrukturer.

Det händer mycket och vi får knappast se något snart slut på omorganiseringar i vårt drabbade land. Vi har sysslat med dem ett bra tag.  De stora kostnaderna som uppstår både direkt och indirekt brukar alltid smidigt legitimeras med kvalitetsförbättring.  Fast sällan har jag sett uppriktiga kostnadskalkyler heller. Och när det gäller forskning och vetenskap är det alltid ganska riskabelt att börja tala om nytta och resultat, för det är mycket svårt, om inte omöjligt, att få en klar helhetsbild av långsiktiga investeringar och effekter. För att inte tala om svårigheten att värdera bildning i sig. Vilket kanske ändå skulle vara det allra med kostnadseffektiva och motiverande ledarskapet.