Några tankar kring verk och data

Först en liten disclaimer: Jag är inte jurist och inte väldigt insatt i ämnet, men ser på saken som forskare, historiker och författare till en hel del text i olika forum och format. Jag ser väldigt gärna att man kommenterar, korrigerar och kompletterar i kommentarerna, om man vet mer om saken!


Fick nämligen igen orsak att lusläsa upphovsrättslagen. Den är ett lappverk, ett ganska dåligt fungerande och oändamålsenligt sådant, tycker jag. Dess syfte är att skydda den som satt ner arbete på att skapa något (ett verk), eller snarare upphovsmannens rättigheter att bestämma över verket och ekonomiska intressen. Detta syfte borde vi hålla för ögonen. Från början handlade det om böcker, om att det innebar stora ekonomiska risker att ge ut böcker och det behövdes avtal för att det alls skulle vara ekonomiskt möjligt. Lagen har också präglats av romantikens idéer om hur konst och kultur uppstår autonomt i huvudet på enskilda människor.

I dag ser vi kanske i allmänhet på saken på ett något annorlunda sätt. Konst är en form av kommunikation. Det handlar om att uttrycka saker, känslor, tankar, stämningar, insikter eller fenomen, och förmedla upplevelser eller ge möjligheter till nya självständiga tolkningar. Det finns alltid en mottagare, eftersom konsten, liksom allt inom kulturen, är en kommunikativ process. I verket ingår implicit hela processen.

I lagen har man, som ett naturligt steg i den historiska utvecklingen, fäst stor uppmärksamhet vid att begränsa tillverkande av exemplar. Att denna logik haltar kraftigt i digitala sammanhang har bl a Rasmus Fleischer påvisat, men trots det har man strävat till att försvara upphovsrättsinnehavarnas intressen på detta sätt. Man har blivit tvungen att till exempel skriva till underliga undantag om "tekniska kopior" som får göras, men att tillgängliggörande av digitala friexemplar måste ske i vissa i lagen angivna lokaler. Vad värre är, sätter man totala likhetstecken mellan data och verk. Data är inte ett verk, förrän det öppnas med ett program som gör det tillgängligt för tolkning. En jpeg-fil är inte inte ett verk, inte förrän du har öppnat filen med ett program som visar en bild!

Lagstiftningen har i alla fall trassalt till det ordentligt för forskningen. En mycket viktig metod inom digital humaniora består av så kallad textutvinning (gruvdrift i text, text mining, ofta text and data mining, TDM). Det finns idag möjligheter att maskinellt plöja igenom data för att få fram information. Man kan söka efter mönster eller anomalier, som är av värde för att få fram ny kunskap. Man använder alltså inte program som man normalt visar texten med, utan helt andra typer av mjukvara. Det kallas också distansläsning, i motsats till närläsning.  I USA har man inom forskningen (och även annars, delvis, jfr Google) med hjälp av den k s Faire use-regeln kunnat bedriva forskning av denna typ också med material under upphovsrätt.

Inom EU-har man nu vaknat till att detta kanske inte är ett riktigt bra läge. Vi i Europa riskerar bli ännu mer efter vad gäller utnyttjande av data. Därför arbetar man nu på att få ett undantag för forskning. Arbetet har inte varit lätt. Upphovsrättslobbyn är mycket stark och den vill förstås på alla sätt svälla ut sina licenser till nya domäner. Samtidigt är det ganska uppenbart att läget nu är väldigt orättvist för forskare i många europeiska länder, inte minst Finland, där man tolkar lagen strikt och värnar om licenssystemet. I Storbritannien har man gått en egen väg redan tidigare vad gäller copyright. Man vill förstås bevaka upphovsrättsmännens intressen, men frågan är med vilken rätt det sker då vi talar om data och till vilket pris det egentligen sker i dag. Vi arkiverar till exempel för dyra pengar webben, ett absolut måste av kulturarvsliga och juridiska skäl, men samtidigt kan forskarna inte använda materialet ordentligt. Läget är absurt.

Inom Open Access-rörelsen har man just velat möjliggöra TDM av forskningstexter. Det har just ansetts vara en viktig del av hela idén med öppet tillgängliga forskningsresultat. Man har kanske sett lite olika vägar till detta, ofta betonar man att upphovsättsinnehavarna borde dela sina texter med Creative Commons-licenser, vilket ju förstås vore bra för det skulle faktiskt möjliggöra större spridning också just som kommunikation. Men ett enklare och effektivare sätt skulle ändå vara att stifta om en inskränkning i upphovsrätten - helst överlag, vilket vore mer än rimligt, men åtminstone för TDM.  Om vi faktiskt vill främja finsk forskning vore detta ett enkelt och förmånligt sätt. Jag har svårt att se att det skulle handla om stora pengar för upphovsrättsorganisationerna (och i verkligheten följer av ett TDM-undantag inte ens en förlust av kontroll, på ovan framförda grunder) och den samhälleliga alternativkostnaden är alldeles för stor.

Definitionen av ordet verk har alltid varit svår då det gäller upphovsrätten. Definitionen av exemplar borde också granskas lika kritiskt. Men framför allt borde man lita på forskarnas etik och göra en liten riskanalys. Vad är det värsta som kan hända om forskare och arkiv tillåts göra sitt jobb?