Policy-gruppen har fokuserat på forskningsinfrastrukturer (dvs mojänger och system) och funderat på öppenhet, användningskriterier och andra principer. Faktum är att det finns mycket olika typer av infrastrukturer, allt från mätinstrument och laboratorier till informationsresurser som arkiv och bibliotek. Ett stort problem är att dessa inte är särskilt väl beskrivna för andra att hitta, för att inte tala om att veta på hurdana villkor de kan användas. Det säger sig självt att det skulle vara fiffigt om dyra resurser används så effektivt (mycket) som möjligt. Från ministeriets sida har man därför bestämt att upprätta ett register över dessa inom initiativet. Följande utmaning blir sedan att faktiskt samla in informationen i ett tillräckligt rikt och enhetligt format. Nyckeln är alltså metadata om infrastrukturerna. Ordförande Aspila talade mycket om behovet av sökbarhet/hittbarhet och användarvänlighet, samt det faktum att det oftast också måste ingå service. Som ett lysande exempel nämndes inte oväntat dataarkivet. Det räcker sällan att veta om att någon resurs existerar, det behövs också annan hjälp och olika tjänster.
Publikations-gruppen har utrett Open Access-situationen i olika länder och konstaterat att det finns en klar internationell utveckling mot allt starkare manifesterad OA-politik i Europa. I flera länder är nationella regelverk i kraft eller under arbete. Vidare har man studerat publikationsarkiven och deras användning i Finland. Resultatet är bedrövligt. Detta beror dock till en del (förhoppningsvis) på att man inte har ordentlig metadata om saken. Här finns verkligen skäl till skärpning över hela fältet, med undantag av yrkeshögskolorna. Man rekommenderar bland annat OpenAire-kompatibilitet. Om man vill se på saken positivt, kan man konstatera att detta är ett område där det går att åstadkomma radikal förbättring. Vidare bör man å det snaraste se till att finansieringen av OA-publikationerna och publiceringen för forskare är tryggade.
Datamodellerings-gruppen har jobbat flitigt främst med frågor kring forskningsdata och hur information om data kan röra sig mellan olika system. Man har konstaterat att den rudimentära minimimetadatamodellen som tidigare tagits fram duger för sökning, men forskarna behöver mycket rikare metadata för att faktiskt kunna använda data. Också terminologiskt arbete och ontologier kommer att ha en nyckelroll för en framgångsrik fortsättning. Termerna måste vara tillräckligt enhetliga för att saker ska fungera.
LDB-gruppen är redan på god väg, tack vare att man bygger på tidigare arbete inom kulturarvssektorn. Samtidigt finns det ju en hel del att begrunda vad gäller bevaringsplaner och -principer. Hur ska man säkra tillräcklig metadata och dokumentation och tillgängligheten av dessa? Vilket urval, av vem och hur ska det hela gå till? Hur göra med versioner och föränderliga resurser, om man t ex vill korrigera fel? I vart fall har man övergått till att tala om pitkäaikaissaatavuus (långvarig digital tillgänglighet) istället för pitkäaikaissäilytys (långsiktigt digitalt bevarande), vilket jag anser vara närmast genialt. Kanske vi borde revidera den svenska termen också? Också här handlar det om att kunna erbjuda forskare tillräckliga, användarvänliga tjänster och stöd.
 |
| Esa-Pekka Keskitalo från Nationalbiblioteket leder arbetet med LDB |
Rättighets-gruppen fungerar som ett juridiskt stöd för arbetet. Man arbetar med rekommendationer och till exempel botten för olika typer av avtal, för att underlätta arbetet både för forskare och organisationer. Det är nämligen så att en hel del saker borde avtalas, för många saker är oändamålsenliga att lagstifta om, eftersom forskare har så olika situationer och intressen, beroende på vad de sysslar med. Generellt är Creative Commons-licenser ofta ett bra sätt att avtala om återanvändning av material som uppstår i samband med forskningsprocessen. De tryggar också forskarnas egna möjligheter att t ex fortsätta använda sina material, trots byte av arbetsgivare. Men också organisationer borde göra upp klara rekommendationer och riktlinjer och se till att det finns tillräckligt stöd och service för forskarna, så att de inte behöver sätt ner orimligt mycket tid på dylika frågor.
Indikator-gruppen har för sin del funderat över mätbarhet och indikatorer, både gällande öppenhet och impact. Man ansåg det vara viktigt att det finns tillräckligt bra metadata alltså information om open access-publicerandet. Dessutom hade man undersökt altmetriken och kommit till att den inte ännu är tillräckligt utvecklade för att kunna användas som mätinstrument för impact. Däremot kan dylik statistik med fördel produceras för forskarna själva att ta del av, t ex statistik om antal nedladdningar av olika material borde finnas lättillgänglig.
Nykomlingen bland grupperna, service-gruppen, ska ta i tu med helheten: målsättningen är en enkel och fungerande helhet av tjänster, som samtidigt är tillräckligt flexibel för att stöda forskare med olika behov i olika skeden av forskningsprocessen. Gruppen har inte ännu konstituerat sig, men uppdraget är formulerat. Gruppens ordförande, Ville Tenhunen, konstaterade att det redan står klart att man kommer att särskilt vara tvungen att arbeta med semantisk kompatibiliet, det vill säga terminologier. Tekniskt är det redan i dag ofta möjligt att koppla ihop olika system och flytta information kors och tvärs, problemen uppstår då datas kvalitet inte är tillräckligt bra eller man använder vacklande vokabulär. Det är arbete som redan pågår på olika håll inom statsförvaltningen och som exempelvis tangerats i tidigare projekt inom forskningsförvaltning och datamodellering. Det är enkelt att rita lådor med pilar hit och dit, men hur det i verkligheten blir vettiga tjänster för användaren är svårare.
Vi avslutade dagen med en intressant paneldiskussion, där forskarna fick komma till tals. Det handlade om pionjärer inom öppen forskning, och temat var hur man kan motivera och engagera forskare till större öppenhet. För att driva igenom en modern kultur av öppenhet krävs ju också forskarnas engagemang och aktivitet. De innehar en nyckelroll och är både de största experterna på sin egen forskning och de som bär de största ansvaret både juridiskt och etiskt.
Jag har ovan kursiverat vissa nyckelord, så som metadata och termarbete och tjänster för forskare. I veckan firades Helsingfors universitets 375-årsjubileum och i samband med det ordnades också en protest mot styrningen inom högskolesektorn som för forskarna ter sig som både principiellt problematisk och arbetsdryg. Att i detta skede påföra forskarna nya "tjänster" som uppfattas som mera byråkrati (som att planera och ta hand om sina digitala material, fundera på juridik, LDB och metadata) är knappast något som kommer att sporra till större öppenhet. Många forskare misstänker jag att uppfattar att de kämpar för sin akademiska frihet och ser all slags "rapportering" som ett led i försök till styrning och kontroll för hur nyttiga och effektiva de är. Dessutom upplevs systemen inte sällan som svåra och tidskrävande att använda. Samtidigt är det av avgörande betydelse att vi kan få ordning informationen för att få dem bättre och mer effektiva för forskningens och vetenskapens egen skull.
Som Samuli Ollila lyfte fram under paneldiskussionen, behöver vi fokusera på forskningens egentliga syfte. Grundforskning ska göras uttryckligen vid universitet, det håller också industrin självklart med om. Allt prat om innovationer och nytta vid universiteten har blivit en black om foten. Ollila tyckte det vi främst behöver göra är undervisa studenter i vetenskapsfilosofi och sedan helt enkelt låta bli att lära dem gamla mönster och arbetssätt. De nya öppna metoderna är både naturliga och effektiva och kommer förr eller senare att krascha stora delar av det hur vetenskaplig forskning och kommunikation på många håll fortfarande bedrivs. Det verkar också så, att unga forskare nu uppmanas publicera i etablerade kanaler och måste gå omkring med irrationell skräck om att någon ska stjäla deras arbete innan de själv fått tillräckliga meriter enligt de gamla (föråldrade) systemen.
Själv tänker jag att en mycket stor orsak till rapporteringsarbetet och en verklig tidstjuv är det faktum att forskning i dag i så stor utsträckning bedrivs som projekt. Det skapar en vansinnig mängd arbete, eftersom det tar veckor och månader att göra en ansökan - ofta med ett eller några års mellanrum. Detta arbete har ändå nu blivit lite lättare eftersom man skapat mera administration inom universiteten för att stöda projekthanteringen - vilket i sin tur lett till att universiteten tar ansenliga avdrag av all inkommande forskningsfinansiering som ersättning för bl a dessa tjänster. Hela upplägget är ganska galet, tycket jag. Om en större del av forskningen kunde skötas med intern, direkt finansiering till universiteten och i normala tjänsteförhållanden, kunde man på riktigt sätta mer tid på forskning och också ha mer undervisning som baseras på (pågående) forskning, som idén är vid universitet.
Så även om jag tänker att det finns mycket att göra för att utveckla bättre och smidigare tjänster för forskare, så riskerar man hamna på fel spår om man inte väldigt tydligt, från början till slut, planerar alltsammans helt utgående från forskarnas behov. Det vill säga att man från ministeriet borde vara mycket, mycket försiktig med att tala om rapportering, tvång och styrning. Det är saker som måste komma i andra eller tredje hand just nu. Organisationerna själva har däremot all orsak att se till att genomdriva förbättringar, helt för sin egen skull.
På det hela taget är Initiativet för öppen forskning och vetenskap så här långt en framgång. Många lovande och intressanta grejer är på gång och det börjar också klarna vad som behöver göras för att uppnå målsättningen: att vara ett ledande land på området om ett par år. Målsättningen är inte alls omöjlig att uppnå, vi är redan på god väg, trots att det finns många utmaningar på vägen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar