Att bädda in en forskningsbibliotekarie

I dag ordnade Finlands vetenskapliga bibliotekssamfund ett seminarium kring embedded librarians, alltså inbäddade bibliotekarier. Förändringens vindar blåser hårt i branschen i och med digitaliseringen. Bibliotekarierna besitter strategiskt viktiga kompetenser för forskarsamfundet. Det handlar bland annat om hantering av digitala forskningsmaterial, open access-publicerande och utvärdering av genomslag och resultat med hjälp av olika indikatorer. Allt detta kräver att bibliotekarierna ökar sin egen kompetens på dessa områden och går ut bland sina kunder och marknadsför sina kompetenser. I själva verket framförde Tuula Hämäläinen en bra poäng: hon ville sluta tala om kunder, bibliotekarierna borde arbeta integrerat med forskarna, tillsammans mot gemensamma mål.

Ett foto publicerat av Jessica Parland-von Essen (@jessicapve) Mar 16, 2015 kl. 1:53 PDT

Minna Niemi-Grundström. Bara kvinnor i talarstolen denna gång ...

Centrala teman var just de om dialog och proaktivitet, om ledarskap och kommunikation. Minna Niemi-Grundström talade om att man i dag verkar i en komplex situation, där det till exempel är svårt att hålla utvecklingssamtal enligt traditionell modell. En komplex och föränderlig miljö kräver ett mer flexibelt grepp, där man är färdig att pröva på olika saker och handleder varandra i att lära sig nya kompetenser. I själva verket, sade Hannele Fabritius, kommer endast en tiondel av all kompetens från vanlig utbildning. Det mesta måste man lära sig medan man arbetar med konkreta saker.

En fråga som kom upp hela tiden i diskussionerna var behovet av fortbildning för de nya uppdragen. I dag räcker det inte att bibliotekarier kan leta fram forskningsresultat, utan deras kompetens behövs under hela forskningsprocessen från planering av insamling av data till hjälp med publiceringen och arkiveringen. En hel del av arbetet är ganska tekniskt. Vi diskuterade också bilden av bibliotekarien, som ofta präglas av en gammaldags idé om uppdraget som folkupplysare (kansankynttilä har ingen bra svensk översättning jag kan komma på). Den kommunala bibliotekstanten forskare lätt ser framför sig då man tänker bibliotek är kanske inte den första man kommer på att fråga om man har tekniska frågor om hantering av data ... Det slog mig när jag satte och funderade på den förkrossande kvinnodominansen i publiken, att jag själv ibland blivit avfärdad med att saker nog är så "tekniska" att jag inte ens behöver försöka förstå. Lyckligtvis är det ganska länge sedan.

Också behovet av proaktivitet restes. Det står helt klart att forskningsprocessen idag blivit så pass komplicerad att den sällan eller aldrig kan klaras av av en enda person. I alla fall om man ska ha digitala material och processer med. Man måste helt enkelt arbeta tillsammans. Inte heller bibliotekarien kan veta allt dag ett, utan man måste reda ut saker tillsammans med forskare, it-personal, jurister osv och forskaren är den som känner sina material och behov bäst. Det innebär att bibliotekarierna borde kunna marknadsföra sin kompetens fast de omöjligt kan ha alla svar färdiga. Det kräver ganska stark självkänsla. Men också forskningsorganisationerna måste koppla in bibliotekarierna då de planerar sina datapolicyn och linjedragningar och se deras kompetens. Och bibliotekarierna behöver organisationens erkänsla och stöd och policy att förmedla och applicera. Om organisationen saknar övriga strukturer och principer kan bibliotekarien inte heller trolla fram dem. Det innebär att bibliotekarierna inte endast måste ut och arbeta med forskarna, utan de måste också bäddas in i hela organisationen och tas med då man planerar strategiskt viktiga saker i kunskaps- och forskningsorganisationer.