De första tidningarna var inte precis några snabba nyhetskanaler, utan vad man förmedlade var analys, opinioner och fakta. Tidningarna publicerade årligen register och man band in de små tidningarna. Läsarna kunde sedan återkomma till dem senare vid behov. I och med att telegrafen kom och tidningarna fick ett större format blev de viktiga förmedlare av nyheter. Historikern Johan Jarlbrink har kallat detta en övergång från tidsaktuella till dagsaktuella material. Man slutade spara de hela tidningarna och i stället uppstod systematiskt ordnade klippsamlingar, sådana som Brages Pressarkiv. Där sparade man endast de viktigaste delarna av varje tidning.
Papperstidningen blev en färskvara, som generellt hade en mycket kort livstid. Den blev ett viktigt forum för den offentliga debatten och bestod av ett av redaktionen skapat och producerat urval av vad som av den ansågs viktigt varje dag. Mer sällan återkom man som läsare till gamla dagstidningstexter under 1900-talet.
Webben har åter förändrat hela informationslandskapet. I dag översköljs vi av nyheter på webben - en stor del av dem gratis. Urvalet görs inte längre bara av journalisterna, utan minst lika mycket av våra vänner och bekanta eller av automatiska rekommendationstjänster. När människor systematiskt plockar i flödet och väljer ut relevanta och bra material och sprider dem vidare kallas det kuratering. Det gör många av oss till exempel på Facebook, då vi delar länkar.
Den digitala texten har paradoxalt nog en längre livstid än papperstidningen. Det händer att några år gamla kolumner, bloggar eller artiklar plötsligt känns aktuella igen och börjar cirkulera på webben på nytt. Ofta är det precis den klassiska typen av tidningstexter, de tidsaktuella opinionerna eller faktaartiklar.
Vilken är då journalistikens och mediehusens funktion i den nya situationen? Fortsättningsvis förmedlar de nyheter, men att ta betalt för allmänna nyheter blir allt svårare i praktiken. Det sägs ofta att den granskande, grävande omsorgsfulla journalistiken måste bli de gamla mediernas räddning i den hårda konkurrensen. Dessa texter är snarare tidsaktuella än dagsaktuella och har både i teorin och i praktiken en längre livstid än en dag eller två.
Kuratering kan också vara en viktig funktion för mediehusen: att fungera som källor till eller förmedlare av nischad kvalitetsinformation om olika saker, må det vara nyheter om den lokala servicen, ingående samhällsgranskning eller långa reportage om exotiska fenomen. Utmaningen är närmast då att varje text borde hitta sina läsare, vilket kräver att man vårdar sina digitala material och till exempel gör dem möjliga att hitta när man behöver dem. Eller allra helst att de bara dyker upp av sig själva i rätt ögonblick.
Människor är i allmänhet väldigt långsamma i att förändra sitt informationsbeteende. Man är också oerhört bekväm av sig på webben. Minsta lilla besvär eller fördröjning i åtkomsten är hinder som gör att en läsare tappar intresset. Man skummar och plockar russinen ur kakan, de mest lättåtkomliga versionerna och materialen får oftast duga. Mediehusens ekonomi är ansträngd och den offentliga debatten har delvis rymt ut på webben.
I samband med den digitala marknaden talar man ofta om den långa svansen. Begreppet myntades i sammanhanget av Chris Anderson, chefredaktör för tidskriften Wire år 2004. Det handlar om att eftersom kostnaderna för eller investeringarna i lagerhållning och distribution i praktiken är helt marginella, kan en ansenlig del av försäljningsinkomsterna komma från enstaka udda material. Det räcker att en tillräckligt stor del av hela sortimentet någon gång hittar en köpare, för att allt tillsammans kan inbringa en god inkomst. Nätbokhandeln Amazon är ett konkret exempel på detta. De säljer väldigt mycket av några få enskilda böcker, men en betydande del av deras inkomster kommer av olika enstaka titlar, som var för sig säljer minimalt. Det är volymen och hittbarheten som är nyckeln.
För tidningarnas del kunde detta i praktiken innebära att man på sikt kan få in extra inkomster från sina arkiv, under förutsättning att de är lättillgängliga och den nischade kunden kan hitta fram till just det som intresserar. Det är trots allt material som redan producerats och inte kostar särskilt mycket att hålla tillgängligt. Och vad gäller den finlandssvenska pressen bör man beakta att den långa svansen inte endast består av finlandssvenskarna, som helt klart är en väldigt liten marknad, utan också av alla andra människor i hela världen som behjälpligt klarar av att läsa svenska. Det handlar alltså sannolikt om ungefär 25 miljoner människor.
Papperstidningen, hur älskad den än är, är inte en förutsättning för journalistik. Den är en produkt som är mycket dyr att producera och distribuera, och för den som är villig att betala kommer den säkert att finnas att få också i framtiden, med ett av en redaktion producerat och kuraterat innehåll. I praktiken innebär det ändå att den som prenumererar ofta betalar för en hel del material man inte läser.
För att få journalistiken att bära sig ekonomiskt, måste man använda det material man producerat och producerar effektivare och sprida det längre bort än man tänkt i pappersvärlden. De enskilda specifika artiklarna kan i den digitala världen hitta till de enskilda intresserade läsarna; till dem som tidigare aldrig hade en chans att hitta fram, och som också är villiga att betala en slant för innehållet.
Varje artikel som publiceras blir också omedelbart en del av historien och av arkiv. Arkiven ger nyheter sammanhang, bakgrund och förklaringar. De är därför allt viktigare att hålla tillgängliga, både för journalistikens skull och för den ekonomiska investering som gjorts då materialet en gång producerats. Tidningstexter är värdefullt kulturarv från den stund de föds.
-- Texten är tidigare publicerad i Hufvudstadbladet den 6 oktober 2013. Den kändes lite aktuell igen då jag läste Saska Saarikoskis framtidsvision i dagens Helsingin Sanomat. --
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar