Tidskrifter och journalistik

Trygve Söderling inleder senaste nummer av Nya Argus med några reflektioner kring tre olika yttranderymder: skriften, etermedia och nätet, och deras olika karaktär. En viktig aspekt är hur dessa förhåller sig till en politisk samhällelig offentlighet och hur journalistiken egentligen passar in i den helhetsbilden. Trygve tangerar nämligen en kritisk punkt: journalistiken eller kommersiella medier är inte de som (åtminstone ensamma) genererar den "borgerliga offentligheten". En sådan diskuteras egentligen i Patrik Aaltonens artikel om kretsen kring tidskriften Euterpe i samma nummer.

Föregående sekelskifte innebar bland borgerliga finlandssvenskar en tid då tidskrifter och det skrivna ordet engagerade på en relativt sett bred front. Det litterära och samhälleliga sammanvävdes på ett sätt som i dag fortfarande existerar just bland tidskrifter (och här räknar jag med Ny Tid) med en stor del material som inte produceras av journalister. Är denna offentlighetskrets egentligen större eller mindre i dag? Hur mycket har denna offentlighet, och inte minst dess mer borgerliga delar flyttat till exempel till Facebook, där mycket intressanta och relevanta diskussionen förs allt emellanåt? Själv skulle jag tycka det var en bra sak om en del av dessa diskussioner skulle flytta ut i bloggosfären, som är mer offentlig och möjligare att bevara för eftervärlden. Bloggarna har samtidigt nog i praktiken den krets av prenumeranter som Trygve efterlyser, men är betydligt mindre inkrökta (åtminstone potentiellt) är många andra sociala medier.

Den borgerliga offentligheten, i den meningen som Habermas skrev om en sådan, hänger under hela 1900-talet just ihop med tidskrifter, inte sådan notis- och nyhetsrapportering som mediehus och professionell journalistik vuxit fram ur. De maktstrukturer som sprungit fram som en del av massmedieutvecklingen, eller snarast som dessa är en del av, med politiska partier, massorganisation och en stark representativ demokrati, har de facto inneburit en allt större kontroll och koncentration av det offentliga rummet i det två första av de yttranderymder Trygve nämner: skriften och etermedia.

Det är först i och med nätet som vi får en utveckling som delvis går i motsatt riktning, mot större mångfald och färre grindvakter (journalisterna är alltså grindvakter, detta är viktigt att komma ihåg). Är det också så att tidningarna och de "professionella" textmedierna allt mer sällan fungerar som det forum där relevant och mer djupgående samhällsdiskussion förs? Vad är i så fall orsak och vad är verkan? Beror detta på att sådan debatt idag förs i tv-studio och inte i skrift? Att åsiktsjournalistik, dvs journalistiska agendor, är en het potatis är en följdriktig utveckling, ett försök för journalistiken att legitimera sig som en relevant del av offentligheten, i ett läge då simpel objektiv nyhetsförmedling inte längre bär sig vare sig intellektuellt eller ekonomiskt. Samtidigt ser jag utvecklingen som bekymmersam, om man faktiskt tycker att politiska (maskerade som "moraliska") agendor är en bra sak i journalistiken. I synnerhet som det samtidigt handlar om vissa agendor mer än andra, eller det som anses vara politiskt korrekt just då av vissa kretsar. Detta i kombination med en allt större koncentration av media är inte en bra utveckling.

Faktum är att det behövs tidskrifter som ett forum för offentlighet och de kommer enligt min bedömning därför att fylla en allt viktigare funktion i framtiden. Det är nämligen rätt problematiskt om kommersiella medier eller public service reduceras till plattformar för personliga åsikter, i synnerhet om dessa är redaktörernas egna. Journalister är sällan de mest sakkunniga på ett givet specifikt ämne, men i de fall de är det, borde förstås detta utnyttjas till max, men då i en neutral ton. Det behövs längre, analytiska texter och det behövs tolkningar och förklaringar. Sådana erbjuds i dag av tidskrifter.

Tim Johansson skriver i dagens Hbl om tidningarnas och journalistikens utmaningar: för att ekonomiskt få det att gå ihop att betala lön för produktion av innehåll måste man växa till webbens mått. Annars är det omöjligt att få lönsamhet i det hela. Det betyder i korthet och i praktiken förstås att man måste satsa på kvalitet, synlighet och den långa svansen. De finlandssvenska medierna har ju den oerhörda fördelen att använda sig av ett skandinaviskt språk.

Tim tangerar vidare en annan fråga, en som gäller ledarskap: förmågan att förnya sig och flexibelt ta till vara infall och idéer som finns hos personalen. Egentligen handlar det om hur folk ser på sitt arbete, för Tim talar om "att jobba gratis", versus att få måndaslön, en problematik Clay Shirky strålande belyst i början av boken Here Comes Everybody. I verkligheten handlar det om motivation, inspiration och att ha möjlighet att omsätta dessa i det arbete man får lön för. Här är det ändå viktigt att komma ihåg att jobb är jobb, det kan omöjligt alltid vara underbart roligt och omväxlande. Och man måste få betalt för allt arbete som gynnar arbetsgivaren.

Men samtidigt finns det möjligheter att ta till vara kreativa idéer på ett sätt som i verkligheten är mindre riskabelt än de traditionella sätten att göra utvecklingsarbete i större organisationer. Detta är något som utnyttjas just av Google, som nämns flera gånger i texten. Det handlar om att ge utrymme och förtroende för medarbetarna att testa och förverkliga infall på eget initiativ och enligt eget omdöme, utan krav på redovisning och kontroll. Att detta kan fungera också inom media anser jag bevisat av den produktion av nya och virala grejer som görs vid X3M (och som påbörjades redan långt före den s k Yleskatten ...). I praktiken är det som behövs rätt människor på olika poster och mindre organiserad och påtvingad utveckling. Men sådant kräver stort mod, förtroende och tillförsikt.

Förutom att åtminstone en stor del av personerna bakom tidskrifter
som Nya Argus och Euterpe var ekonomiskt oberoende, fanns
det också en annonsmarknad som utnyttjades vid denna tid.