Autonomi och infrastruktur för forskningen

Vad är viktigt när det gäller att skapa förutsättningar för framgång inom forskning och utveckling? Vem ska bestämma om vilken forskning som ska stödas med allmännyttiga medel, var tyngdpunkterna ligger, vilken forskning som på kortare eller längre sikt är mest nyttig och/eller lönsam för samhället och mänskligheten? Då det rör sig om begränsade resurser kan man argumentera för att det behövs strategiska beslut på en övergripande principiell nivå. Den springande punkten är om dessa beslut någonsin kan och ska vara frikopplade från den politiska verkligheten och det omgivande samhället och hur relationen mellan dessa ska se ut.

Inom forskningspolitiken har jag en känsla av att man bedriver en något schizofren linje i denna fråga. Å ena sidan odlas forskningens och forskarsamfundets "autonomiska status" som ett retoriskt mantra, samtidigt som man pådyvlar det akademiska mätare och annan kvalitetsstyrning som vad jag förstår är spekulativ och inte baserar sig på evidens. Redan här visar man dåligt ledarskap genom att inte följa de regler men förväntar sig medarbetare ska följa: ska vi ha kvalitet på det vi gör eller inte? Vem utvärderar styrningen? Å andra sidan bejakar man behovet att "samverka med det övriga samhället", vilket i praktiken betyder att forskningsinstanser bör skaffa sig extern finansiering (strunt i autonomin här) och dessutom ska ha styrelser enligt affärsvärldsmodell, där man skapar samverkan och kompetensutbyte med övriga samhällssektorer (läs företag eller politiker).

Det som här är extremt oroande enligt mig är den ringaktning man från ministeriets sida visar det akademiska kunnandet. De verkar saknas en insikt om att högskolornas, och i synnerhet universitetens, undervisning är av en speciell art: den baserar sig på forskning. Det vill säga den borde göra det: idén är att det är aktiva forskare som undervisar också om pågående forskning och tillsammans med studenter på olika nivåer bildar en akademisk gemenskap där man tillsammans skapar ny kunskap. Det här är en helt egen typ av verksamhet. Att reducera denna utbildning till en automat, som spottar ut kandidater, magistrar och doktorer och där vi har undervisningspersonal som ska rapportera sin timanvändning och knappast hinner forska alls, undergräver på ett allvarligt sätt hela forskningen. När man sedan dessutom föraktar dessa examina och forskarutbildningen som kompetens är det riktigt illa. Antal examina eller artiklar säger nödvändigtvis inte mycket om kvalitet eller en sann effektivitet.

Styrkan i den finska skolan har varit den respekt som funnits för lärarnas kompetens och självbestämmande, något man nu alltså verkar motarbeta genom en växande trend av extern "styrning" och "kvalitetskontroll". En sak det lönar sig att hålla ögonen på är lagändringarna för Finlands Akademi, som är under arbete. Här försöker man tackla frågan om behovet av en strategisk styrning av forskning. För en utomstående ser det lite luddigt ut. I synnerhet förundras man över regeringens stora och ganska direkta inflytande. Tilltron till att man alltid väljer kompetenta personer med allmännyttan för ögonen på dylika politiskt tillsatta poster är inte jättestor för min del.

Men vad är det då som är avgörande för ett bra forskningsklimat? Helt subjektivt tycker jag det behövs några saker:

1. Gott ledarskap. Det innebär förtroende för både den enskilda forskaren som är sakkunnig och för det akademiska samfundets interna system gällande kvalitetsgranskning etc. Och respekt för akademiska meriter och för forskningen och dess resultat. 
2. Långsiktighet. Detta innebär att det faktiskt behövs strategiska beslut, men också att man har tolerans för mångfald och för sådant som ser ineffektivt ut. Befria forskarna och forskningen från projektekonomi, administration och rapportering så långt det bara går och låt dem ägna sig åt sitt egentliga arbete.
3. Infrastruktur. Det talas mycket om forskningens infrastruktur och det ligger högt på agendan både i Sverige och Finland. Vad handlar det om? Det gäller att förse forskarna med allt de behöver för att göra sitt arbete så bra som möjligt både individuellt och med tanke på att man kan uppnå en rationell helhet. Det handlar om olika slag av utrustning och strukturer, inte minst om sådant som har att göra med informationsförsörjning, arkivering och kommunikation internt och utåt. Dessa är viktiga frågor: Vart ska jag som forskare vända mig om jag behöver data, avancerade informationstjänster eller arkivering? Vem länkar mina data, vem handleder mig så att de kan användas på nytt, vem hjälper mig med juridik, standardiserad metadata och licenser? På vilket sätt och av vem får jag hjälp att sprida mina forskningsresultat? Vart och hur ska de spridas?

Det är mycket glädjande att man i den nya nationella vägkartan för infrastrukturen lyfter upp frågor som långsiktighet, samordning och att systemen ska vara heltäckande. Man vill också avtala om en bestående finansiering. Det ser lovande ut!