Existenser

I går kväll såg jag Sirius uppsättning av Noréns Under. Den passade mig ganska bra just nu. Den handlar om livet. På ett avskalat, bart och brutalt sätt. I dess mest extrema form, i förlusten, står man inför livets kärna, existensen. På scenen tre män, men det handlade inte alls om manlighet, utan om mänsklighet. Det kunde ha varit tre kvinnor. En yttre misär, en inre misär, som tvingar till konfrontation med de stora frågorna. Jag tror en av de mest återkommande replikerna var olika varianter av frågan "vem är jag/du?", som bemöttes på olika sätt. Pjäsen och uppsättningen gav mycket att tänka på.

Isabella Rothbergs recension beskriver pjäsen ganska väl, bättre än programbladets text, som för mig kändes irrelevant, delvis tyckte jag till och med den motsade själva uppsättningen. Jag upplevde inte de koreografiska elementen, minimalismen med dess sönderhackade upprepningar som någon sorts alienering eller tecken på distansering. Tvärtom. Framför allt blev kontrasten mellan (samhälls)teoretisk ekvilibristik i presentationstexten och den expressiva, kanske det kunde kallas naturalistiska, diskursen i föreställningen underlig. Men jag vet just inget om teater, och känner mig vanligen inte alls tilltalad av expressionism eller extrem realism. Därför var jag förvånad att upplevelsen var positiv. Förutom att den, precis som Rothberg skriver, förde tankarna till I väntan på Godot, vad den också en sorts hardcore-version av Kaurismäkis ljusa filmer. Mindre tillrättalagd, mera gripande.