Cui bono?

Historiestuderandena vid Helsingfors universitet har redan länge haft som motto en undran över nyttan av historiekunskapen. Just nu lever humanister vid flera universitet i olika länder med samma utmaning, som nyligen resulterat i boken Till vilken nytta? En bok om humanioras möjligheter redigerad av Tomas Forser och Thomas Karlsohn. Boken är en samling korta essäer av intressanta skribenter. Speciellt givande var det att läsa tänkare som Sven-Eric Liedman, Kay Glans, Svante Nordin, Arne Jarrick, Hans Ruin, Ylva Hasselberg och ... ja, listan kunde bra sträcka sig över hela listan av författare.

Boken är relevant och aktuell läsning, inte bara för humanisterna själva, utan även - och egentligen ännu mera - för dem som inte är insyltade i forskning i humanistiska vetenskaper. Utvecklingen under de senaste decennierna ha ju varit minst sagt oroväckande sett ur ett humanistiskt perspektiv. För att tala om humanism och humaniora i samma andetag är fullständigt motiverat. Inte därför att de som arbetar med humaniora eller kultur skulle vara de enda humanisterna, men för att de perspektiv humaniora anlägger är väsentliga för ett mänskligt samhälle, där människan genuint prioriteras framom systemet. Skribenterna argumenterar mycket bra och övertygande för att humaniora erbjuder det enda sant kritiska tänkandet (se t ex Beata Agrells text). Det är endast genom och med hjälp av humanistiska perspektiv vi egentligen kan analysera begrepp, syften och mening i en djupare betydelse. Och det är en alldeles annan sak än att operera med "nytta", som är ett fattigt och smalt begrepp - och det enda kvantitativt mätande och ekonomi kan hantera. Kritiken är humanioras grund, sanerar vi bort humaniora, sanerar vi bort mycket av kritiken. Själv ser jag det som en delorsak till humanioras motlut. Vi är helt enkelt obekväma och besvärliga för dem som vill styra och bruka makt och erbjuda enkla förklaringar och metoder för det mesta. Humanister är ofta motvals, de blir aldrig klara, som Stina Otterberg riktigt skriver, och deras arbete är inte alls lätt att mäta och jämföra.

Det finns flera tankar jag kommer att ta med mig ur denna essäsamling. Bengt Kristensson Uggla erbjuder till exempel en mängd ypperliga argument och resonemang att ta till. Flera av författarna tar upp temat om humanioras tredje uppgift och hur galet mätandet förvrider hela verksamheten. Humanistiska vetenskaper och forskare bör vara en del av en nationell offentlighet, de bör finnas närvarande och vara aktiva i sitt eget samhälle och sin egen kultur. Ett samhälle utan denna dimension är dysfunktionell, om vi inte kan diskutera samhället och kulturen, om vi inte har ord och begrepp som är förankrade i det egna samhället fungerar varken utbildning, kultur eller politik (demokrati). Men hjälp av resultatstyrningen som vi i Finland skrivit in i detalj i universitetslagen, tvingas forskare att publicera sig i utländska tidskrifter för sina anlosaksiska kolleger i stället för att bidra till den inhemska bildningen och kulturen. Sista spiken var nog att man sänkte Finska litteratursällskapets förlags rankning. För fortsatt finansiering krävs nu att universiteten pushar sina forskare att publicera forskning i finsk kultur och finsk litteratur i utländska tidskrifter. När börjar det avspeglas i att vi börjar sakna finsk terminologi för att diskutera finsk kultur?

En annan sida av samma tematik kring öppenhet och delaktighet var diskussionerna om den forskningsbaserade utbildningen. Förutom att studenterna ges insyn i forskning som är under arbete, är faktiskt studenternas bidrag till forskningen av värde. Forskningen ska även inom universitetet vara en öppen process, ibland luddig, kreativ och sökande, ibland igen instramad och skärpt av analys, kritik och rationellt tänkande. Men utan det öppna blir det ingen ny kunskap, inga nya framsteg. Och som Jarrick skriver, ska vi humanister inte heller rygga för att komma med resultat, för det kan vi göra.

Och just nu sitter jag med nästa bok, Lev Manovich Software takes command, och ser hur han gör precis det som humanister kan: med en bred kunskap om konst och kultur kan han förklara vad datorn egentligen gör. Och det kan han göra just precis i relation till konsthistoria och humaniora, inte med hjälp av teknik eller ekonomi. För att kunna greppa och hantera vad saker egentligen  handlar om behöver vi humaniora. Man kommer liksom inte runt det.