Medborgarjournalistisk rätt

De glada amatörernas tid är nu. Under gårdagens seminarium konstaterades det att många professionella privilegier är på fallrepet i den öppna digitala världen. Sakkunskap kommer inte längre automatiskt eller endast av formell position eller utbildning. En del amatörer (personer som gör saker av kärlek och ofta utan formell utbildning och ekonomisk ersättning, för att de gillar att göra dem) gör saker ibland lika bra som ett proffs. Ibland bättre. En del alltid bättre. Detta har väckt en hel del oro och raseri bland folk. Ett exempel är fotografer (tack Micke för vinken). En skicklig amatör kan en gång på tusen ta ett riktigt bra foto. Att ta tusen foton kostar ju inte ens mycket idag, så de utbildade fotograferna har onekligen en hård konkurrens många gånger, även om de kanske tar exempelvis fem eller tio riktigt bra bilder på hundra. Det betyder ändå inte att det inte skulle finnas situationer då man vill anställa ett proffs. Själv tror jag dessutom att medvetenheten om kvalitet egentligen kan öka i det bildöverflöd vi har idag, liksom intresset for fotografering. Det torde också gynna skickliga proffsfotografer och fotokonstnärer i längden.

Det ständiga fnysandet och suckandet över Wikipedia hör till exakt samma kategori av arrogans, där de som inte inser att vårt samhälle genomgår en stor förändring mest tappar själva på att gnälla och skälla, i stället för att inse att vad man måste göra är konkurrera med sin kompetens på samma arena. Att man fått en viss utbildning eller anställning gör liksom inte automatiskt att man har ensamrätt att göra något eller att man alltid gör det bättre än alla andra. Men det borde ju rimligen ge en viss konkurrensfördel.

Vad gäller journalistik och media finns det vissa specifika intressanta problem som har juridiska dimensioner. Det förändrade medielandskapet har fått lagtext att föråldras. Tror jag. I juni kom ett viktigt domslut utlåtande gällande crowdsourcing då Helsingin Sanomats granskade potentiella insideraffärer med läsarnas hjälp. Dataombudsmannen ansåg att projektet motsvarade den typ av undantag som stipuleras i femte momentet av 2 § i personuppgiftslagen. I lagen om yttrandefrihet i masskommunikation, som är några år nyare, har man klart gjort formuleringarna sådana, att de till lämpliga delar också gäller exempelvis bloggare. Det avgörande för källskyddet är således inte den publicerande personens utbildning, antällningsförhållande eller juridiska status, utan syftet med verksamheten.

Men i den nämnda lagen som dataombudsmannen hänsvisade till talas det om redaktionella syften (hurdana de konstnärliga personregistren som också nämns kunde vara, är förresten en intressant fråga ...), som gör att lagen inte tillämpas på det arbete som HS gjorde. Dataombudsmannen säger att avsikten med undantaget är just att trygga pressens verksamhetsmöjligheter. Det handlar alltså om en traditionell tolkning av journalistik (= tidningspressen), som nästan får en ekonomisk resonans i dagens värld just för att man betonar det redaktionella. Arbetet är alltså klart knutet till en redaktion och en förläggare kan man tänka. Eller är inte avsikten ändå att främja journalistisk bevakning av samhället? Vad skulle hända med en crowdsourceande bloggare, som skapar personregister?

Själv tycker jag också det var intressant hur Tuomo Pietilänen använde materialet: Det handlade om offentliga material som publicerades som pdf-filer och användarna kunde ge input om olika personer. Men databasen låg inte sökbar för vem som helst (eller har jag bara inte hittat den?), trots att den enligt mig mycket väl kunde göra det. Det handlar trots allt inte om vem som helst, utan om personer som har specifika offentliga positioner och därav följande ansvar. Jag tycker egentligen att det är högst förvånande att nån kommit på idén att anmäla hela grejen. Det verkar ju befängt. Jämför med Svenska Yles utmärkta Maktbasen.

Men skulle jag ha fått göra Maktbasen om jag plötsligt känt för det? Eller borde jag först ha skaffat en uppdragsgivare (som då tillsvidare tydligen helst inte är "allmänheten" genom crowdfunding) som betalar för arbetet och tar juridiskt ansvar? Eller skulle det räcka med journalistutbildning? Vore jag då automatiskt legitimerad persondatabaspublicerare?

Själv tror jag alla skulle vinna på att närmare se dels på syftet med dylika verksamheter, dels den potentiella skada som kan uppstå och uppväga den mot potentiell nytta. Det skulle vara tydligare och mer rätt.