I går var det äntligen dags för årets Media Information-seminarium. Förberedelserna blev rätt extrema, på grund av härjande förkylningar och andra virus, som gjorde att flera av arrangörerna var mer eller mindre krassliga, bland annat den ena keynoten Anders Mildner. Planen var att ha honom med över Skype, men alltsammans blev ganska mycket krångligare då vi insåg att hela kampusnätet låg nere. Hur skulle vi kunna fixa videokontakten med Mildner, streamen ut på webben som skulle gå över Unis server och hur hantera twitterflödet? Tillhörande allmänt datorstrul satte fantasin och nerverna på prov.
Lyckligtvis var alla involverade personer med god stresstålighet, så problemen blev mest utmaningar och en serie "små" uppgifter att lösas. Vi var tillräckligt många personer med tillräckligt god tillförsikt, som jobbade bra som team. Att nätet sedan kom igång igen en och en halv timme före seminariets början, gjorde dessutom att vi måste lägga om en stor del av den testade tekniken, men det det löste sig också några minuter innan seminariet körde i gång. Kan bara tacka Soc&koms duktiga IT och Bo-Erik Mannerström!
Själva seminariet var inspirerande, tror jag folk tyckte. Åtminstone tyckte jag det. Anders Mildners presentation fungerade bra över nätet och var en skarpsynt analys av hur kulturens flöden ändrats de senaste åren och hur kulturjournalisterna delvis blivit omkörda av olika typers rekommendationstjänster och filtersystem. Kritikerna har fått hård konkurrens och borde se mer analytiskt på vad de kan bidra med och vilken deras uppgift egentligen är.
Den andra huvudtalaren var Lars Lundqvist från Riksantikvarieämbetet. Han berättade om det fantastiska arbete som gjorts i Sverige med att öppna upp kulturarvsresurser (då främst inom hans egen institution). Bland annat berättade han om den Wikipedia-Wikimedia-mashup som nyligen publicerades i Kringla. En sådan lösning skulle antagligen vara helt omöjlig att göra från myndighetshåll i Finland, där minnesorganisationerna fortfarande rätt krampaktigt vidhåller sitt tolkningsföreträde och först nu tar sina första små men hedervärda steg mot samarbete. Insikterna om att Wikipedia kan fungera som publikationskanal, att organisationernas viktigaste syfte är att så effektivt som möjligt tillgängliggöra och sprida sina material och att det faktiskt inte är farligt, låter nog delvis ännu vänta på sig i vårt land. Från publiken kom just lite tveksamma kommetarer kring detta: Hur ska det nu gå om de sakkunniga tappar greppet om sina material? Bland twittrarna (mer erfarna webbaktiva?) var förtroendet och tilliten större.
Efter kaffepausen presenterades tidningsdigitalisering och webbarkivering i Sverige och Finland av Pär Nilsson resp. Esa-Pekka Keskitalo. De materialen är delvis under upphovsrätt, vilket gör tillgängligheten tillsvidare ofta är dålig, förutom det finska Nationalbibliotekets äldre material. Det gäller inte på samma sätt Yles arkiv, som presenterades av Ida Fellman, eftersom Yle själv äger en hel del rättigheter. Fortfarande finns det ändå många begränsningar som gäller hur material kan användas och tillgängliggöras. I många sammanhang har man talat om, och även nu nämndes, behov av lagförändringar för att få bort orimliga begräsningar som inte gynnar någon. I vissa fall handlar det också om hur man tolkar lagen. Själv tycker jag detta är oerhört viktiga saker, där man önskar att exempelvis forskarsamfundet kunde ställa sig upp till försvar för tillgång till information. Ida Fellmans presentation väckte många tankar om mediehistoria och kulturhistora - fnitter och skratt i salen och förtjusta twitterutrop. Jag vill varmt rekommendera hennes blogg. Men också i arkivet publiceras en hel del artiklar kring materialet, som verkligen är värt att ägna lite tid åt.
För mig kändes det som att bilden blev rätt klar under dagen. Dels har vi minnesorganisationer som kan och bör förse webben och världen med så mycket data, information och kunskap de någonsin förmår. Det ena utesluter inte det andra: man kan liksom RAÄ satsa på att pusha ut data och information och erbjuda plattformar, där tanken faktiskt inte alltid måste vara att man har full kontroll över innehållet, eller att all av användarna producerad information absolut direkt måste matas tillbaka i systemen; men man kan också, som Svenska Yle, själv producera kontext av hög kvalitet för sina material. Dels har vi just journalister och forskare som kan bidra till detta arbete. Det är också en tänkbar nisch för journalistiken och journalisten: ett sätt att skapa mervärde, kvalitet och kontext är att knyta saker till varandra men hjälp av arkivmaterial, att analysera och granska fenomen också i ett tidsperspektiv. Gör man det bra, behöver man nog inte heller oroa sig för förlorade tolkningsföreträden eller alternativa sanningar.
Höll på att glömma att jag också själv gav en kort presentation av de projekt vi har vid Brages Pressarkiv just nu för att främja webbkultur och öppenhet, dvs Pondus, och vårt utvecklingsprojekt för finlandssvenska tidnings- och tidskriftsarkiv, Presstanda, som nu är i startgroparna. Vi kommer att samla material de närmaste dagarna på vår webbsida, bl a video, foton och en sammanfattning i presentationsform, som Julius Uusikylä lovat göra. Väntar med spänning, i fjol var den lysande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar