Prat om mat

Det var faktiskt en hyfsad uppslutning i går kväll på Aleksis Kiven koulu i Sjundeå då Marthorna tillsammans med Hem och Skola ordnade en diskussion om skolmat. På plats fanns tjänstemän från dagispersonal till bildningschef, beslutsfattare från fullmäktige och kommunstyrelse och många föräldrar och också en del barn. Diskussionen blev bred och bra, närmast saknade vi de högre cheferna från tekniska sektorn, dit bespisningen hör, och en representant från Samlingspartiet. Å andra sidan var enigheten i allmänhet så pass stor och diskussionen sådan att mycket i argumentväg knappast kunnat tillföras.

Inledningsvis berättade Björn Helsing om Marthaförbundets Operation skolmat, som han jobbat med. Han berättade om varför har inte gillar centralkök (eftersom maten oftast måste stå i ett par timmar innan den serveras) och om betydelsen av fostran kring mat. Han menade att det ofta handlar om att man måste lära sig att tänka om, i fall man vill avskaffa halvfabrikaten. Det omtänket måste inbegripa alla, så väl kökspersonal, beslutsfattare och andra tjänstemän som föräldrar. Och alla måste ta sitt eget ansvar och påverka. Det kan krävas mycket initiativförmåga och kreativitet att ta fram nya lösningar och arbetssätt och det behövs brett stöd i frågor om upphandling och resursfördelning. Man måste arbeta tillsammans, tänka på barnen. Fostran kring mat kan inte falla endast på skolan, men skolan och kommunen kan ta sitt ansvar i att göra maten och ätandet till en lustfylld och positiv sak i livet.

Skolmaten är en investering. Den finska skolmaten har ansetts vara en bidragande orsak till våra goda PISA-resultat. Bra skolmat påverkar hälsan och matvanor också längre fram i livet. I Sjundeå lägger man cirka 1,15 euro på ingredienserna per portion. Personalkostnaden är ungefär lika mycket till. Gällande ingredienserna är talet hyfsat. Problemet är närmast att man av upphandling är väldigt bunden till vissa leverantörer. Upphandlingen har skötts via Lojo och inga kriterier gällande exempelvis kötthalt i den färdiga maten verkar ha gjorts. Då man bröt potatisen ur avtalet, fick man inga offerter av närproducenter, trots att man hoppats på det. Inköp och upphandling skulle kräva mycket tid och engagemang av flera olika tjänstemän, inte minst resurser och expertis från köket självt, för att kunna skötas optimalt. Det kräver också en ansträngning av lokalproducenterna att få allt att fungera.

I Sjundeå finns ett centralkök och maten körs ut till dagisar och åldringar. Det betyder att man i praktiken i det trånga köket och med de begränsade resurserna är tvungen att anpassa sig till menyer som duger åt alla grupper. Sjundeå har drygt 6000 invånare och köket tillreder 1100 portioner mat om dagen. Där jobbar fem (5) personer! Att transportera maten gör både att den måste stå länge och att det går nästan hundratusen euro varje år till transporter. Det är en ansenlig procent av kostnaden. 

Under diskussionen framkom det att det i flera av daghemmen finns hyfsade kök, där man  exempelvis kunde koka potatis och göra annan tillredning av sådant som inte tål transporten eller som bör anpassas enligt den egna enhetens behov. Detta var en nyhet för de flesta i salen,  inklusive en del beslutsfattare. Det här visar hur informationsgången kan vara bristfällig till och med i en så liten kommun som Sjundeå, och hur viktigt det är att man kan sätta sig ner tillsammans och diskutera saker. Känslan att kunna påverka som kommuninvånare är också nära förknippad med hur inkluderande och öppna dessa diskussioner är och hur mycket beslutanderätt som de facto finns i lokalsamhället. Detta är något vi måste värna om och inte låta strukturerna bli för stora och besluten rymma för långt från vardagen. Kommunalpolitik är trots allt inte bara hälsovård.

Den springande punkten vad gäller kosthållningen i Sjundeå är enligt min tolkning efter gårdagens diskussion personalresurseringen, beslutsprocesserna vid upphandling och organisationen av arbetet och användningen av utrymmena. Under diskussionen såg vi många saker som går att påverka: upphandlingarna kommer att kunna omprövas under det närmaste året, beslut om hur kökets utrymmen ska utvecklas måste ändå fattas inom kort och fördelen med att finnas under den tekniska nämnden är att sektorn är en tung sektor med en förhållandevis stor budget och möjligheter att påverka i frågor om transporter och utrymmen, bara förståelse för kökets behov och kompetenser finns. Det är också viktigt att bildningsväsendet är delaktigt.

Diskussionen utmynnade i en väldigt positiv anda, det fanns intresse och politisk vilja i alla närvarande att fokusera och satsa på kosthållningen i Sjundeå. De som nu jobbar med frågorna har mycket kunskap och kompetens och är en otroligt fin resurs (det var alla i salen rörande överens om), som måste få medel och mandat att söka flexibla och bra lösningar. Och som Helsing sade, motivationen måste finnas i köket, beslut och tjat utifrån leder inte långt annars. På det sättet har vi en ypperlig situation i Sjundeå. Vi behöver bara lyssna och sedan ge förutsättningar för kökspersonalen att göra det de ser som vettigast, för det är inget orimligt i deras önskemål. De är erfarna proffs som vet vad de talar om. Sjundeå var också en av kommunerna som tidigare deltog i Operation skolmat, som alla parter uppskattade. Så det finns en hel del outnyttjad kompetens.

Marthorna i Sjundeå kommer inte att släppa denna fråga, utan vi avser att följa upp utvecklingen. Sist och slutligen handlar det om så små saker, som har en så otroligt stor betydelse för så många människor. Vi kan alla göra något för maten och matkulturen i stort eller litet. Viktigt är att det är lustfyllt och positivt, duktighetshysteri och prestationsångest leder lätt till skuld- eller skamkänslor,  vilket är alldeles onödigt. Det är ingen tävling, och man kan och bör inte försöka vara för perfektionistisk, sträng eller ortorektisk. God mat får inte heller vara en snobbig elitgrej, utan alla har rätt till god mat. Mat är roligt, viktigt och ... gott! 

Gör vi rätt saker, gör vi dem bra?

Ekonomisk styrning är  en viktig sak. Det är framför allt viktigt att kunna prioritera att rätt saker görs i en organisation. Sådant kan man se på hurdant resultat en organisation presterar i förhållande till vad man satsar, hur många människor som arbetar och hurdana förutsättningar de har att göra ett gott arbete. Kompetens och motivation torde här vara de avgörande parametrarna utöver rent materiella ramar. Dessa är emellertid delvis subjektiva och känslomässiga faktorer, som är svåra att objektivt definiera och mäta i många branscher i dag. Dessutom påverkar saker som arbetsgemenskap och organisationsstruktur hur väl individer och organisation presterar.  Dessa är  svåra att mäta och kontrollera ekonomiskt. I större organisationer är också arbetsprocessenas rationalitet viktig. Resultatet i ett längre perspektiv är förstås den avgörande parametern, eftersom processerna på mikronivå,  exempelvis i team eller informationsutbyte mellan individer, är utom ekonomistyrningens domäner, liksom kvalitetsstryningen utgör en egen viktig domän för många organisationer. Ekonomistyrning används för att uppnå ekonomiska mål.

Centrala begrepp inom ekonomistryning är effektivitet, resultat, lönsamhet, kvantitativt in- och utflöde, kapital, produktivitet och utfall. Ett grundproblem är att det ofta kräver enorma mängder kompetens och arbete att beskriva dessa och de processer där de spelar in. Att göra detta kan därför löna sig endast i mycket stora organisationer eller enklare industrier. Om kvaliteten inte är en högt prioriterad konkurrensfaktor kan man också göra det i mindre organisationer. Detaljnivån är emellertid något man noga bör fundera över. 

Det viktiga är ändå att man i alla fall låter de strategiska besluten och linjedragningarna väga mest. Man bör inte heller glömma att beakta själva ekonomistryningens kostnader. En bra  ledning begär också därför in- och utfalls-, effektivitets- och i synnerhet produktivitetskalkyler också från den administrativa sidan och väger dessa noggrant mot de strategiska målsättningarna.

Då man beräknar kostnader kan man antingen beräkna dem utgående från ett objekt dvs en produkt eller så kan man med olika metoder räkna ut självkostnaden för kalkylobjektet genom olika sätt att dela kostnaderna över en viss period. Det senare lämpar sig bättre för processindustri. Den föregående metoden kallas orderkalkyering. Man beaktar alla kostnader (både direkta och indirekta) som uppstår vid en produktion och leverans av en produkt. Om det lönar sig att beräkna varje produkt separat om de är unika exemplar, är något man noga bör avväga. Bristerna i dessa grovhuggna system är kända och nya metoder utvecklas ständigt. Metoderna blir ändå snabbt väldigt komplexa och lämpar sig endast då det rör sig om mycket stora volymer.

Det kan kanske istället löna sig att fokusera på kundrelationerna som helheter och värdera deras betydelse. På så sätt får man också med den kvalitetaspekt, som annars är en utmaning för ekonomistryningen i dagens konkurrenssituation, då även produkter i allt högre grad säljs med dels kvalitetsargument, dels som eller med tillhörande tjänster. Detta är något som jag själv noterat i till och med inom industrin. Exakt hur man fördelar kostnaderna mellan interna funktioner blir i så fall sekundärt och fokus flyttas på resultatet.

Administrativa kostnader belastar hela organisationen eftersom de fördelas på varje produkt (på ett ungefär, för de verkliga kostnaderna vet man förstås först senare). Det är ändå viktigt att minnas att exempelvis lönsamheten mellan olika enheter  påverkas, ibland dramatiskt, beroende på hur den interna kostnadsfördelningen läggs upp. Då detta görs uppstår lätt en situation då administrationen har ett övertag i förhandlingssituationen. Organisationens strategiska ledning bör därför aldrig låta dessa siffror ensamma styra, i synnerhet om det till strategin hör att satsa på kvalitet.

Ekonomistyrningens övergripande syfte är att vara ett hjälpmedel för att förverkliga vision, affärsidé, strategi och verksamhetsplan. Det handlar om att kontrollera de interna processerna för att kunna producera ett gott resultat. Om verksamheten delas upp i många resultatenheter uppstår lätt svårigheter, eftersom teori och praktik i ekonomistryningen inte följs åt om enheterna blir för små. Effekten kan vara negativ på verksamheten och resultatet som helhet, inte minst om det leder till omotiverad överadministration. Paradoxalt kan också informationsförvaltningen bli lidande. Att omfatta marknadsföring som attityd också internt är inte illa, men det betyder inte att allt måste mätas i pengar. De strategiska målsättningarna måste alltid väga tyngst och ekonomistryningen användas med stor eftertanke och försiktighet, eftersom den återspeglar en liten och tillrättalagd del av verkligheten. Man bör inte heller låta den störa kärnverksamheten.

Gränsdragningar

I dag samlades några tiotal proffs från ABM-sektorn (arkiv, bibliotek, museer) på Svenska litteratursällskapet för att begrunda frågor kring öppenhet och mentalt förbereda sig för Open Knowledge-festivalen i september. Tillställningen gick under rubriken Avoin GLAM (galleries, libraries, archives, museums). Sammankallare var Sanna Marttila, Tapani Sainio och Mariana Salgado, och det hela är en del av det internationella OpenGLAM-nätverket. Det finska projektet är nära knutet till akademisk forskning vid Aalto-universitetet.

Sammankallarna inledde med att presentera olika projekt och kreativa idéer kring hur kulturarvsorganisationer kan engagera sig och engagera sin omgivning. Lite steg mitt blodtryck i början, då man i de första publikkommentarerna slog fast att det till själva museets essens hör att det finns begränsningar (kulturteoretiskt förstås en korrekt iakttagelse, men lite svår att ta som utgångspunkt för en diskussion som öppenhet) eller att medborgarna inte har en självskriven rätt att komma åt alla arkivmaterial (igen att börja med fel utgångsläge, man bör ju utgå från vem som äger materialen och betalar verksamheten). 

Att öppenheten, liksom friheten, bör definieras negativt, anser jag vara självskrivet. Det ingår sedan länge i vår rättstradition, varför jag alltid blir lika flat över kommentarer från ABM-folk som antyder att de äger och maximalt bör kontrollera "sina" material och deras användning. Som om slutenheten var en norm och all användning av material var undantag, som sker på nåder given av gudomlig myndighet.  Jag tillspetsar förstås grovt nu för sådana är nog inte ABM-människorna egentligen, men man anar den underliggande logiken ibland i en del av argumentationen, som oreflekterat och snabbt maskeras som "ansvarstagande" och "förpliktelser mot kulturarvet/donator/upphovsrättsinnehavare/ …. (fyll i lämplig part)".  

Reaktionen har också sina orsaker av vilka en del kan åtgärdas. Den osäkra situationen, den snabbt föränderliga digitala världen, den efterblivna lagstiftningen och  allmänhetens ofta dåliga informationskompetens, allt är sådant som gör det väldigt lätt och enkelt att förhala öppnandet av minnesorganisationernas verksamheter och material. Jag säger förhalandet, eftersom jag är övertygad om att utvecklingen i längden kan gå åt bara ett håll, det enda rationella, mot större öppenhet.

Efter att vi diskuterat i grupper kring olika teman, samlade vi alla teman i en stor gemensam diskussion som var mycket givande. Den avslöjade det jag också visste vara sant, att ABM-folket är mycket måna om att hjälpa och engagera, och de är villiga att dela med sig av sina kompetenser. De  vill och kan så otroligt mycket. Och de har idéer, fina idéer. Men har de mandat och har de mod att gå vidare?

En alldeles strålande idé framfördes under slutdiskussionen av Anne Isomursu, som föreslog att man borde grunda ett etiskt råd som övervakar de egna verksamheterna och fungerar som stöd och auktoritet vid linjedragningar som gäller etiska frågor, lite i stil med de journalisterna och forskarna har. En dylik självkontroll och intern diskussion skulle mycket underlätta arbetet. Och, vilket är minst lika viktigt, kunde öppna för att man på allvar i lagstiftningen kunde ge ett spelrum åt forskning och kulturarvsarbete. 

I dagens läge är nämligen många samhällsnyttiga grundfunktioner inom både forskning och kulturarv seriöst hotade på grund av fullständigt orimlig lagstiftning vad gäller upphovsrätter och dylikt. Liksom journalisterna nu fått prejudikat på att de på basis av allmännytta kan ha källskydd eller förbigå personregisterlagen utgående från journalistiska principer och etik, borde forskning och kulturarv få ett liknande förtroende och ansvar att fatta beslut i allmännyttans intresse med den goda yrkesetik de faktiskt har. De borde reglera sig själva, från fall till fall, med den expertis de besitter. Detta kräver mod av beslutsfattarna att gå emot upphovsrättsorganisationerna, som ständigt strävar till att utvidga sina domäner, ibland helt in absurdum. Ett enklare, mer etiskt, samhällsekonomiskt och rationellt politiskt beslut vore att skriva in undantag för forskning och kulturarv i lagstiftning om personuppgifter och upphovrätt. Har vi någon politiker som vågar ta tjuren vid hornen och främja forskning, bildning och innovation på detta enkla sätt?

Möten

Det är inte lätt att vara lett, fast det kan väl vara ballt. I synnerhet om man är kvinna i dagens Lettland är det ofta tufft. Riktigt tufft. Arbetslösheten i EU är kring 10 % i dag.  I Finland är den sju procent - i Lettland en av de högsta, över 15%. Det är högre än i Portugal. År 2009 rasade Lettlands BNP med nästan 18 %, en siffra utan like i europeiska sammanhang. Vad värre är, 38% av letterna hotas av fattigdom och marginalisering. Av tillgänlig statistik är den bara Rumänien och Bulgarien där läget är liknande gällande utslagning.

Det finns inte pengar i Lettland. På riktigt. Matpriserna har stigit många gånger mer än i Finland under de senaste åren. Vilken europeisk statistik man än tittar på, ser man att läget i Lettland är tufft. Familjer splittras på grund av utlandsarbete, och i Lettland är människohandel ett existerande och reellt problem. Enligt en färsk amerikansk rapport tvingas lettiska kvinnor till prostitution i Italien, Spanien, Irland, Cypern, Grekland, Nederländerna och Tyskland. Inte alla är utan familj, hemma kan finnas till och med mycket små barn, som sällan eller aldrig får träffa sina mammor. Också inom Lettland är i synnerhet unga flickor en allvarligt hotad grupp. Det är dyster läsning.

Det är 360 km mellan Helsingfors och Riga. Från Helsingfors är det nämare till Riga än till Vasa.

Därför är det egentligen inte så konstigt att det finns förbindelser över Östersjön, till det baltiska staterna, kontakter som når det lilla stenskastet vidare från Estland. Fast ofta känns det som att de övriga baltiska länderna i praktiken är rätt vita fläckar i livet och världen som ligger utanför den finska horisonten.  Marthaförbundet har i många år samarbetat med lettiska kvinnor. I Lettland finns i dag ett Marthacentrum, vars eldsjäl är Iluta Lace, som till och med lärt sig svenska i farten. Den finlandssvenska journalisten Ingrid Svanfeldt knöt under ett EU-projekt nära kontakt med Iluta och MartaCentrs, och genom Sjundeå Marthaförening och med stöd av Marthaförbundet, drev hon igenom en konsertturné för att samla medel till verksamheten i Lettland. Det finns en intervju som Ingrid gjort med Iluta på YouTube, den lönar sig att se.  Eftersom jag själv är aktiv i samma Marthaförening som Ingrid, har jag haft glädjen och nöjet att delta i projektet som för vår del kulminerade i går, då vi ordnade program för familjer på dagen och en konsert på kvällen på Sjundby gård. Till saken hör nämligen att Iluta är en mycket duktig musikartist, vilket minsann gjort insamlingen enklare.

Ur Sjundbys historia grävdes fram kontakter till Lettland, och miljön på Sjunby inbjöd till ett historiskt tema, med skattjakt, slottsspöket Hamten, folkmusik och god mat av marthorna. Lokala företag bistod och ett fantastiskt väder krönte dagen. Stämningarna är alltså glada, trots att vi är ganska många som har rätt trötta ben i dag, misstänker jag. Det var otroligt många marthor som ställde upp och jobbade i flera dagar, med gott humör, kreativitet och en organisationsförmåga som heter duga. Både yngre och äldre marthor hjälpte till att skapa en tillställning som jag tror gav de allra flesta gästerna mycket god valuta för pengarna, som tack vare sponsorering och understöd kan gå oavkortade till MartaCentrs. I Lettland ligger fokus i Marthaarbetet på samhälleliga frågor, kamp mot våld och ojämställdhet, och det kändes mycket bra för alla som var med, att kunna hjälpa lite. Dessutom kunde vi erbjuda många människor en positiv upplevelse, inte minst tack vare Margareta Segersvens välvilliga inställning, som gjorde att vi kunde låta oss inspireras av den fina miljön på Sjundby.

Ett annat möte än det mellan letter och finlansssvenskar ägde också rum under dagen, ett vardagligare, men ändå mer ovanligt här i södra Finland. I vimlet hörde jag någon fråga om skattjakten inte går på finska. Svaret var ett spontant "nej" och reaktionen från bägge sidor verkade lite överraskad.  Jag funderade över om helt finskspråkiga kan förstå att det inte är arrogans, elitism eller exklusivitet. Det är en situation de svenskspråkiga lever med varje dag och anpassat sig till, och sällan ens frågar efter att få göra saker på sitt modersmål. Det är en svår sak att förmedla, från en minoritet till en majoritet. Samtidigt som man vet att många är positivt och öppet inställda till svenskan, många av dem som bor i Sjundeå och talar finska hemma uppskattar det svenska inslaget i lokalsamhället, trots att kontakterna över språkgränsen inte alltid är helt enkla av många praktiska orsaker. Det är synd och något vi också kan jobba på. Sjundeås aktiva, fantastiska NyMarthors nästa drive, tomteparaden och invigningen av byns "julgata", kommer att vara ett projekt som tjänar det syftet. Förra årets tomteparad samlade flera hundra sjundeåbor av alla slag till ett gemensamt evenemang som hade stor betydelse efter alla tråkiga och mycket jobbiga politiska konflikter i kommunen, en period som nu lyckligtvis ser ut att gå mot sitt slut. Marthor kan, marthor kan göra skillnad, skapa välmående och stöda positiva fenomen i samhället.  - Och ja, före tomteparaden ska vi förstås ordna "Matpratet" också, och diskutera storköksmat med personal, kommuninvånare och politiker.  På finska och svenska, för vi äter ju samma mat, från samma kök.

Lettiska Marthaarbetet kan man stöda på olika sätt, genom donationer eller genom att delta i konserter och evenemang som ordnas den närmaste veckan på olika håll (se närmare i Marthas evenemangskalender).

Farväl, Lasse

Vila i frid, Lars Lundkvist.

Tänker mig att jag hör till en stor krets, på sitt sätt lyckligt lottad, i vars tillvaro hans frånvaro lämnar ett gap. Hans varma, ljusa person, samtidigt så barnslig och med en så djup förståelse för livets svåra sidor, gav många gånger tillvaron en guldkant.

En klok och kärleksfull människa. Och buren av ett stillsamt mod och en stillsam tapperhet, som min pappa skrev.

 Farväl 

Oktober -
en spindelväv i ett nyponspår.

 I morse fällde björken
 sina sista löv för i år.

De föll utan ängslan,
tillitsfulla och hörsamma inför livet.

Vi blir omhändertagna, tänkte de.
Och vi kommer snart tillbaka!

Vattnet vet, vattnet,
det oerhörda och eviga på jorden.

 - Välkommen! Ropar små snäckor i gräset
och en liten kiselalg i havet.

ur Tittskåp, 1994

Dag två på The Electronic Re-evolution - News Media in the Digital Age

I dag har jag fått höra om konkreta digitaliseringsprojekt och utveckling av processer för att samla in digitala material. Biblioteken börjar vakna till faktumet att livet skulle vara mycket enklare och effektivare om man kom åt att stöda tidningarna i bevaringen av digtala material, genom att exempelvis ombesörja deras tryckfiler, i stället för att mikrofilma papperstidningar. Bibliotek och mediehus kan uppnå otroliga synergieffekter genom samarbete gällande informationsförvaltning och digital arkivering. Då tidningarna har bättre koll på sina arkiv kan de också bättre utnyttja dem. Exempel från Danmark visade att tidningar kunnat öka sin försäljning betydligt genom att aktivt och kreativt utnyttja sina digitaliserade arkiv.

Det viktigaste inlägget gjordes av Bernard F. Reilly, som presenterade en grundlig analys av de förändrade flödena i medievärlden. Den baserade sig på en större utredning som gjorts vid Center for Research Libraries. Han underströk samma sak som i förbifarten kom fram i de olika fallpresentationerna, nämligen vikten av att försöka ta till vara och samla in all enorma mängd metadata som tillkommer hos mediehusen i deras olika system. I själva verket ville Reilly ta det hela ännu längre och överlåta också bevaring åt en del stora aktörer. Det är just denna typ av nytänk jag tycker vi behöver för att kunna hantera de digitala materialen. Som minnesorganisation bör man på allvar kunna gestalta hur annorlunda det digitala är och komma in i processerna i ett så tidigt skede som möjligt. Kunde det exempelvis betyda att man i stället för att hösta webbsidor för en del sajter kunde formulera en e-pliktleverans som baserar sig på kopiering av hela databaser? Eller som Reilly föreslog, att producenten förbinder sig att bevara och låta forskare använda materialet?

Vad gäller forskningsanvändning är vi tyvärr på väg åt direkt motsatt håll. Trots att man på Undervisnings- och kultuministeriet säger sig stöda forskningens tillgång till information  (tack till @Hakapaa för vinken), är Kopiosto på god väg med att driva fram licensavtal för forskningsbruk av material. Hur man egentligen resonerar är för mig dolt i totalt mörker. Om material får kopieras för eget bruk, vilket är exakt problemet och varför i all världen kan man inte klart och explicit skriva ut ett undantag för forskning i upphovsrättslagen? Är det så här man vill stöda forskning, innovation och informationssamhälle och vad det allt heter i festtalen? Läget är beklämmande, inte minst för att jag i grunden är en varm anhängare av immateriell rätt.

Vidare fick vi höra om intressanta problem och utmaningar man har med digitalisering av den mångspråkiga pressen i Singapore. Trevligt och upplyftande var de många samarbetsprojekt som är på gång mellan tidningar och bibliotek. Det finns tydligen ett ömsesidigt intresse som i slutändan kommer att gynna alla parter, inte minst allmänheten.

Medier, medier, medier

På grund av årets stora konferensanhopning kommer jag inte att delta i den stora IFLA-konferensen i Helsingfors, men jag kände mig ändå manad att ta mig till S:t Michel för att delta i den pre-conference som handlar om precis det jag sysslar med, det vill säga tidningar i den digitala åldern.

På plats finns ett sextiotal bibliotekarier och folk som sysslar med digitalisering och Nationalbibliotekets digitaliseringsenhet får verkligen tillfälle att glänsa i all sin prakt. Något förvånande är ändå att så många deltagare är européer. Kanske det är en följd av extra stor aktivitet på området i Europa just nu i och med Europeanas stora tidningsprojekt? Själv hade jag hoppats på att få höra mer om de många stora anglosaxiska projekten, med de är antagligen redan gamla nyheter i dessa kretsar.

Början av dagen fokuserade på tidningarnas situation. Först ute var Kristina Markkula från Mediernas Centralförbund. Hon talade med övertygelse om tidningarnas nog ljusnande framtid och om Next Media-projektet. Bland annat lärde jag mig att man räknar med att det finns 300 000 pekdatorer i Finland i dag och att folk använder dem om kvällarna. Flitigt. Men vad som är viktigt är användbarheten. Om nånting ska gå att sälja måste det vara hypersuper enkelt. Annars kan man glömma det. Typ två klick. Sedan berättade Lotta Holm om Hufvudstadsbladets erfarenheter av att utveckla digitalversioner av e-tidningar. Det var otroligt intressant. För mig blir det allt klarare att nyheterna måste vara antingen superlokala eller så ska man skriva ordentlig feature för att kunna ta betalt. Metadata är sedan det som ger materialet ytterligare mervärde och livstid.

Något kallsvettig blev jag vid tanken på att planera den långsiktiga bevaringen efter den kommande mediekonvergensen (alltså integrationen av alla medier, som inte berördes i dag) och det plattformoberoende publicerandet, kombinerat med oändligt antal appar och andra mojänger. Hur kan man någonsin bevara användarupplevelser, eller rekonstruera dem, då de blir så oerhört individuella och anpassade ....?

Dorothy Carner från Missouri School of Journalism höll en intressant presentation om utvecklingen inom journalistiken och utbildningen. Vad som för mig var nytt och viktigt var utvecklingen från objektivitet till "engagement",  en uppenbarligen medveten förändring. Det blev också en av lunchdiskussionerna, om gränserna mellan kommersiellt material och redaktionellt material flyter ihop - är det egentligen problematiskt och hur problematiskt är det, att exempelvis länka till ett företag man skriver om? Eller att journalisten stiger ner från sitt "objektivitetspodium" och deltar i diskussionerna i kommentarsfälten (ett otacksamt jobb, men nog så nödvändingt om man vill hålla diskussionens nivå ibland). Också Garner berörde mediekulturens förskjutning från push till pull (och jag tänkte igen på metadata ...).

Frederick Zarndt talade om crowdsourcing. Han räknade ut att man i det australisensiska Trove-projektet fått arbete gjort för långt över en miljon dollar genom att erbjuda allmänheten möjlighet att hjälpa med korrekturläsning. Felen är verkligen få och effekten arbetet har på sökresultatens kvalitet är enorm, vilket han visade med ett konkret exempel. Varför erbjuder inte alla samma möjligheter, kan man ju verkligen undra?

Senare på eftermiddagen besökte vi digitaliseringsenheten vid Nationalbiblioteket här i S:t Michel och beundrade igen deras minutiösa arbete och fina maskiner och program. Fast lite, lite absurd känns kärleken till mikrofilmen, men det kanske man kan ha överseende med. Processerna är mycket omfattande och en omläggning som gör det hela lite mer rationellt är under planering. Redan det kommer att ta år. Men det återkommer jag till.

Förbryllad

Hm. Om man bloggar saker som anses så kränkande eller annars olagliga att man blir dömd för dem, kan den dömda (åtminstone en tid) ge blanka strutsen i domen, medan däremot det Nationella webbarkivet, nationens minne för forskarna och eftervärlden, blockerar samma material. Forskare borde ju rimligtvis ha tillgång till materialet ändå, men så svårt som det är att komma åt webbarkivet överhuvudtaget, är det hela närmast sorglustigt. Eller förbryllande åtminstone. Eventuellt borde man inom våra arkiv och bibliotek våga tänka lite modigare från gång till gång. Vad jag vet kan vem som helst gå och låna Mein Kampf från Nationalbiblioteket, också.

Det är lustigt så farligt allt blir, så fort det är i digital form. Fast det är lika inlåst som ett traditionellt medium.

Tänk om ...

… VR skulle inse relevansen av god kommunikation och snabb, korrekt information

… staten skulle låta för nationalekonomin och samhället livsviktig infrastruktur som tågtrafik kosta och se till samhällsnyttan som helhet och stöda ekonomin på så sätt

… politikerna skulle verka för att trygga möjligheterna att göra detta även i framtiden

… VR skulle inse att de sparar på att kunderna har korrekt information och kan planera bättre, att information på riktigt är en resurs att investera i och beakta

… VR skulle sluta fokusera på tåglogistik och se till kunderna i undantagslägen

… VR skulle ge sina konduktörer/tåg smarttelefoner för tjänstebruk

… kommunikationsavdelningen skulle sätta upp ett twitterkonto per banavsnitt

… en tillräcklig kommunikationsstab skulle se till att frågor får svar snabbt, dygnet runt

… konduktörerna kunde motiveras att sätta en halv minut på att twittra ibland

… VR skulle bemöda sig om att kolla upp Facebookgrupper för tågresenärer

… hela personalen skulle engageras i service och kommunikation och få mandat och förtroende att göra det

… konduktörerna eller annan personal skulle bemöda sig att sprida information  också i sociala medier då oväntade saker tillstöter

… VR:s personal skulle posta om problem och förändringar i trafiken genast och inte med en halvtimmes dröjsmål, också i relevanta communityn

… VR skulle se till att informationen i Tågen på kartan-appen är korrekt

... VR skulle se till att informationsbulletinerna syns på första sidan på webben

… VR aktivt skulle kommunicera och samla information av kunderna via sociala medier

… personalens viktigaste uppdrag i alla situationer skulle vara att se till att folk kommer dit de vill så fort som möjligt

… eventuella ekonomiska oklarheter skulle redas ut senare

… förtroende till personalen, förtroende till kunderna skulle tas som utgångspunkt

… VR skulle bli ett riktigt servicebolag

Jag vet att man jobbat mycket med dessa saker och konduktörerna är ofta fantastiska personer och personligheter. Vad som skulle behövas, tror jag, är att ge dem ännu större stöd i att klart prioritera kundernas intressen och ge dem alla mandat och uppmuntran att informera också över webben. Med bra hashtaggar kunde de i och för sig göra det fast i eget namn. Vad som behövs är signaler att det är okej, till och med önskvärt att göra det.