Prat om mat

Det var faktiskt en hyfsad uppslutning i går kväll på Aleksis Kiven koulu i Sjundeå då Marthorna tillsammans med Hem och Skola ordnade en diskussion om skolmat. På plats fanns tjänstemän från dagispersonal till bildningschef, beslutsfattare från fullmäktige och kommunstyrelse och många föräldrar och också en del barn. Diskussionen blev bred och bra, närmast saknade vi de högre cheferna från tekniska sektorn, dit bespisningen hör, och en representant från Samlingspartiet. Å andra sidan var enigheten i allmänhet så pass stor och diskussionen sådan att mycket i argumentväg knappast kunnat tillföras.

Inledningsvis berättade Björn Helsing om Marthaförbundets Operation skolmat, som han jobbat med. Han berättade om varför har inte gillar centralkök (eftersom maten oftast måste stå i ett par timmar innan den serveras) och om betydelsen av fostran kring mat. Han menade att det ofta handlar om att man måste lära sig att tänka om, i fall man vill avskaffa halvfabrikaten. Det omtänket måste inbegripa alla, så väl kökspersonal, beslutsfattare och andra tjänstemän som föräldrar. Och alla måste ta sitt eget ansvar och påverka. Det kan krävas mycket initiativförmåga och kreativitet att ta fram nya lösningar och arbetssätt och det behövs brett stöd i frågor om upphandling och resursfördelning. Man måste arbeta tillsammans, tänka på barnen. Fostran kring mat kan inte falla endast på skolan, men skolan och kommunen kan ta sitt ansvar i att göra maten och ätandet till en lustfylld och positiv sak i livet.

Skolmaten är en investering. Den finska skolmaten har ansetts vara en bidragande orsak till våra goda PISA-resultat. Bra skolmat påverkar hälsan och matvanor också längre fram i livet. I Sjundeå lägger man cirka 1,15 euro på ingredienserna per portion. Personalkostnaden är ungefär lika mycket till. Gällande ingredienserna är talet hyfsat. Problemet är närmast att man av upphandling är väldigt bunden till vissa leverantörer. Upphandlingen har skötts via Lojo och inga kriterier gällande exempelvis kötthalt i den färdiga maten verkar ha gjorts. Då man bröt potatisen ur avtalet, fick man inga offerter av närproducenter, trots att man hoppats på det. Inköp och upphandling skulle kräva mycket tid och engagemang av flera olika tjänstemän, inte minst resurser och expertis från köket självt, för att kunna skötas optimalt. Det kräver också en ansträngning av lokalproducenterna att få allt att fungera.

I Sjundeå finns ett centralkök och maten körs ut till dagisar och åldringar. Det betyder att man i praktiken i det trånga köket och med de begränsade resurserna är tvungen att anpassa sig till menyer som duger åt alla grupper. Sjundeå har drygt 6000 invånare och köket tillreder 1100 portioner mat om dagen. Där jobbar fem (5) personer! Att transportera maten gör både att den måste stå länge och att det går nästan hundratusen euro varje år till transporter. Det är en ansenlig procent av kostnaden. 

Under diskussionen framkom det att det i flera av daghemmen finns hyfsade kök, där man  exempelvis kunde koka potatis och göra annan tillredning av sådant som inte tål transporten eller som bör anpassas enligt den egna enhetens behov. Detta var en nyhet för de flesta i salen,  inklusive en del beslutsfattare. Det här visar hur informationsgången kan vara bristfällig till och med i en så liten kommun som Sjundeå, och hur viktigt det är att man kan sätta sig ner tillsammans och diskutera saker. Känslan att kunna påverka som kommuninvånare är också nära förknippad med hur inkluderande och öppna dessa diskussioner är och hur mycket beslutanderätt som de facto finns i lokalsamhället. Detta är något vi måste värna om och inte låta strukturerna bli för stora och besluten rymma för långt från vardagen. Kommunalpolitik är trots allt inte bara hälsovård.

Den springande punkten vad gäller kosthållningen i Sjundeå är enligt min tolkning efter gårdagens diskussion personalresurseringen, beslutsprocesserna vid upphandling och organisationen av arbetet och användningen av utrymmena. Under diskussionen såg vi många saker som går att påverka: upphandlingarna kommer att kunna omprövas under det närmaste året, beslut om hur kökets utrymmen ska utvecklas måste ändå fattas inom kort och fördelen med att finnas under den tekniska nämnden är att sektorn är en tung sektor med en förhållandevis stor budget och möjligheter att påverka i frågor om transporter och utrymmen, bara förståelse för kökets behov och kompetenser finns. Det är också viktigt att bildningsväsendet är delaktigt.

Diskussionen utmynnade i en väldigt positiv anda, det fanns intresse och politisk vilja i alla närvarande att fokusera och satsa på kosthållningen i Sjundeå. De som nu jobbar med frågorna har mycket kunskap och kompetens och är en otroligt fin resurs (det var alla i salen rörande överens om), som måste få medel och mandat att söka flexibla och bra lösningar. Och som Helsing sade, motivationen måste finnas i köket, beslut och tjat utifrån leder inte långt annars. På det sättet har vi en ypperlig situation i Sjundeå. Vi behöver bara lyssna och sedan ge förutsättningar för kökspersonalen att göra det de ser som vettigast, för det är inget orimligt i deras önskemål. De är erfarna proffs som vet vad de talar om. Sjundeå var också en av kommunerna som tidigare deltog i Operation skolmat, som alla parter uppskattade. Så det finns en hel del outnyttjad kompetens.

Marthorna i Sjundeå kommer inte att släppa denna fråga, utan vi avser att följa upp utvecklingen. Sist och slutligen handlar det om så små saker, som har en så otroligt stor betydelse för så många människor. Vi kan alla göra något för maten och matkulturen i stort eller litet. Viktigt är att det är lustfyllt och positivt, duktighetshysteri och prestationsångest leder lätt till skuld- eller skamkänslor,  vilket är alldeles onödigt. Det är ingen tävling, och man kan och bör inte försöka vara för perfektionistisk, sträng eller ortorektisk. God mat får inte heller vara en snobbig elitgrej, utan alla har rätt till god mat. Mat är roligt, viktigt och ... gott!