Gränsdragningar

I dag samlades några tiotal proffs från ABM-sektorn (arkiv, bibliotek, museer) på Svenska litteratursällskapet för att begrunda frågor kring öppenhet och mentalt förbereda sig för Open Knowledge-festivalen i september. Tillställningen gick under rubriken Avoin GLAM (galleries, libraries, archives, museums). Sammankallare var Sanna Marttila, Tapani Sainio och Mariana Salgado, och det hela är en del av det internationella OpenGLAM-nätverket. Det finska projektet är nära knutet till akademisk forskning vid Aalto-universitetet.

Sammankallarna inledde med att presentera olika projekt och kreativa idéer kring hur kulturarvsorganisationer kan engagera sig och engagera sin omgivning. Lite steg mitt blodtryck i början, då man i de första publikkommentarerna slog fast att det till själva museets essens hör att det finns begränsningar (kulturteoretiskt förstås en korrekt iakttagelse, men lite svår att ta som utgångspunkt för en diskussion som öppenhet) eller att medborgarna inte har en självskriven rätt att komma åt alla arkivmaterial (igen att börja med fel utgångsläge, man bör ju utgå från vem som äger materialen och betalar verksamheten). 

Att öppenheten, liksom friheten, bör definieras negativt, anser jag vara självskrivet. Det ingår sedan länge i vår rättstradition, varför jag alltid blir lika flat över kommentarer från ABM-folk som antyder att de äger och maximalt bör kontrollera "sina" material och deras användning. Som om slutenheten var en norm och all användning av material var undantag, som sker på nåder given av gudomlig myndighet.  Jag tillspetsar förstås grovt nu för sådana är nog inte ABM-människorna egentligen, men man anar den underliggande logiken ibland i en del av argumentationen, som oreflekterat och snabbt maskeras som "ansvarstagande" och "förpliktelser mot kulturarvet/donator/upphovsrättsinnehavare/ …. (fyll i lämplig part)".  

Reaktionen har också sina orsaker av vilka en del kan åtgärdas. Den osäkra situationen, den snabbt föränderliga digitala världen, den efterblivna lagstiftningen och  allmänhetens ofta dåliga informationskompetens, allt är sådant som gör det väldigt lätt och enkelt att förhala öppnandet av minnesorganisationernas verksamheter och material. Jag säger förhalandet, eftersom jag är övertygad om att utvecklingen i längden kan gå åt bara ett håll, det enda rationella, mot större öppenhet.

Efter att vi diskuterat i grupper kring olika teman, samlade vi alla teman i en stor gemensam diskussion som var mycket givande. Den avslöjade det jag också visste vara sant, att ABM-folket är mycket måna om att hjälpa och engagera, och de är villiga att dela med sig av sina kompetenser. De  vill och kan så otroligt mycket. Och de har idéer, fina idéer. Men har de mandat och har de mod att gå vidare?

En alldeles strålande idé framfördes under slutdiskussionen av Anne Isomursu, som föreslog att man borde grunda ett etiskt råd som övervakar de egna verksamheterna och fungerar som stöd och auktoritet vid linjedragningar som gäller etiska frågor, lite i stil med de journalisterna och forskarna har. En dylik självkontroll och intern diskussion skulle mycket underlätta arbetet. Och, vilket är minst lika viktigt, kunde öppna för att man på allvar i lagstiftningen kunde ge ett spelrum åt forskning och kulturarvsarbete. 

I dagens läge är nämligen många samhällsnyttiga grundfunktioner inom både forskning och kulturarv seriöst hotade på grund av fullständigt orimlig lagstiftning vad gäller upphovsrätter och dylikt. Liksom journalisterna nu fått prejudikat på att de på basis av allmännytta kan ha källskydd eller förbigå personregisterlagen utgående från journalistiska principer och etik, borde forskning och kulturarv få ett liknande förtroende och ansvar att fatta beslut i allmännyttans intresse med den goda yrkesetik de faktiskt har. De borde reglera sig själva, från fall till fall, med den expertis de besitter. Detta kräver mod av beslutsfattarna att gå emot upphovsrättsorganisationerna, som ständigt strävar till att utvidga sina domäner, ibland helt in absurdum. Ett enklare, mer etiskt, samhällsekonomiskt och rationellt politiskt beslut vore att skriva in undantag för forskning och kulturarv i lagstiftning om personuppgifter och upphovrätt. Har vi någon politiker som vågar ta tjuren vid hornen och främja forskning, bildning och innovation på detta enkla sätt?