Kunskap och social demens

Med rätt stora förväntningar började jag läsa Peter Burkes nya bok A Social History of Knowledge 2. From the Encyclopédie to Wikipedia. Burke har med sina socialvetenskapligt och antropologiskt influerade kulturhistoriska metoder varit av betydelse för min syn på historieforskningen. Den mediehistoriska boken A Social History of Media. From Gutenberg to the Internet, skriven tillsammans med Asa Briggs, var en liten besvikelse för mig med sitt deskriptiva och teknikfokuserade grepp. A Social History of Knowledge når lite längre, men jag måste säga att också den känns rätt kursboksaktig, fast den klart innehåller mera analys. Båda böckerna innehåller verkligen mycket fakta och är ambitiösa vad gäller bredd.

Bokens struktur är bra och intressant. Burke går igenom olika tendenser eller aspekter på kunskapen sedan upplysningen: insamlingen, analysen, spridningen och implementeringen av kunskap. Spännande är också diskussionen om hur ny kunskap trängt undan och tvingat bort äldre kunskap och hur kunskapen sönderfallit i expertisområden. Egentligen är det kanske den sista, tredje delen av boken jag är mest besviken på: den socialhistoriska sammanfattningen, som görs i en geografisk, en sociologisk och en kronologisk tappning. På ett intressant sätt visar visserligen Burke hur den nya kunskapen fötts inom olika institutioner, men framför allt ofta genom grundandet av nya lärostolar, institutioner eller till och med helt nya forsknings- och läroanstalter. Våra gamla universitet har en dryg uppgift framför sig om de ska generera mycket ny och revolutionerande kunskap, om man beaktar detta. Det kreativa och dynamiska är inte lätt att mana fram i gamla organisationer. Eller egentligen går det inte att tvinga fram. Som det ser ut i dag verkar man inte heller ha den förståelse som skulle behövas för att skapa de fria miljöer som skulle behövas. Utvecklingen går ju snarast i motsatt riktning.

Det som jag själv upplever som väldigt intressant är frågor om sociala dimensioner och makt, inte minst i relation till den aktuella utvecklingen inom media och offentlighet. Båda dessa dimensioner förbigås enligt min mening utan egentlig analys i båda böckerna. Jag saknar alltså exempel på och analys av hur kulturella, alltså inkluderande sociala och kommunikativa, mönster de facto kraftigt påverkar hela samhällen. Att politik, naturvetenskap och ekonomi i själva verket är delområden av kultur (och humaniora) skulle just nu mer än någonsin behöva sägas rakt ut, högt och tydligt, med all auktoritet som kan uppbådas. Försvagar man humaniora, försvagar man samhället och alla kunskaper. Detta är en sak som borde vara självklar, men som tydligt förbigås i dag. Denna insikt verkar saknas till och med i den akademiska världen, där man med lätt hand tar till att skära ner i "små och improduktiva ämnen" som språkvetenskaper eller filosofi (förutom förstås de mer tekniska delarna av dessa, där man direkt kan se s.k. nytta).

Inte ens Burke kan dock låta bli att ge en känga åt dagens akademiska värld, till vars underliga produktivetsdillande han i en parentes drar en parallell till den stalinistiska femårsplaneringen av vetenskapen. Annars är hans ansats mer deskriptiv än analytisk. Kanske ett sätt att försöka förhålla sig objektiv. Ohjälpligt blir intrycket ändå att bilden är ofullständig. Efter Foucault och Bourdieu kan man inte skriva om kunskap på detta sätt, utan att bilden känns skev.

Därför måste jag också genast plocka fram Sören Halldén ypperliga bok Hur går det till inom vetenskapen? för att läsa om den. Där Peter Burke ser på vetenskapen ur ett utifrån-perspektiv med målsättningen att vara objektiv, ger sig Halldén på en hämningslös och brutal analys av den akademiska vetenskapen. Han skriver om sociala och psykologiska fenomen med en fränhet som är högst välkommen. Han pekar på vilka fruktansvärda metodiska missar som uppstår genom intellektuell lättja och det spel som bedrivs i en värld där alla ytterst är beroende av sina kollegors omdömen.  Han nagelfar akademiska värderingssystem och visar hur man ständigt förfaller till att diskutera kvantitet istället för kvalitet. "Sanningen är ibland ytterst pinsam", skriver han. Som filosof drar han mattan under både poststrukturalismen och statistiken som metod såsom den ofta används. Således får sig evidentiell vetenskap ordenligt, liksom humanisternas svamlande och kritiklösa citerande av diverse husgudar till förmån för vetenskapsteoretisk kompetens. "Många tror att intelligens innebär rationalitet i tanke och handling. Men förståndet sällskapar med personlighetens och grupplivets krafter", säger Halldén.

Frågor om status och auktoritet är minst lika aktuella idag som tidigare. Den enorma förändring som sker gällande tillgång till information och möjligheter till publicerande försätter sakkunniga i en ny situation. Detta gäller inte minst vetenskapsmän och akademiker, som tidigare i slutändan erhållit sin status av sina gelikar i det akademiska, men idag möts av dels en uppsjö glada men ibland mycket kompetenta amatörer, dels av en extern styrning som oftast är fullständigt blind för relevans, substans och kvalitet.