Digitalisering på villovägar?

I dag hann jag lyssna och titta under största delen av ett väldigt intressant seminarium som ordnades av Svenska Litteratursällskapet på Riksarkivet. Orsaken till valet av lokal var sannolikt det stora deltagarantalet. Den stora gamla forskarsalen var fullpackad. Ämnet är högaktuellt och mycket intressant: det handlade om forskarnas och bibliotekens, arkivens och museernas syn på digitalisering och användningen av digitala material.


Tidigare har institutionerna inte egentligen undersökt vem som använder de digitala materialen och hur de används. Outi Hupanittu, som arbetat med projektet på SLS presenterade mycket spännande och viktiga resultat. Hon har gjort två enkäter: en till forskarna och en annan till institutionerna. Diskrepansen i resultaten var häpnadsväckande. I nästan alla frågor skiljde sig forskarnas och de andra brukarnas (en icke oansenlig del av användarna visade det sig) och institutionernas uppfattningar, om vad och hur saker görs eller borde göras. Uppmuntrande var däremot att alla parter uttryckte mycket stort och genuint intresse för samarbete.


Helt klart blev att släktforskarna är en undervärderad grupp, både som användare och experter: det är släktforskarna som själva byggt de mest välfungerande och mest uppskattade tjänsterna vad gäller användbarhet. De är byggda för ett visst syfte, för användning och ur användarnas behov. Som Hupaniittu sade har det nog blivit mycket problem och stelhet för att man försöker bygga nya tjänster på gamla system, exempelvis i arkiven [mitt exempel].


Själv uppfattar jag att det är två saker som är avgörande för hur minnesorganisationerna klarar av denna utmaning. Den första är att kunna släppa kontrollen där den på riktigt faktiskt inte behövs. Man måste öppna för användare att bidra, kommentera, länka, dela och så vidare. Detta sade också Jaana Kilkki som är ansvarig för utvecklingen vid Riksarkivet: det finns för mycket material, för lite metadata och det enda sättet att tackla detta är att involvera brukarna. Och som framgick även på detta seminarium: de är mer än villiga att involveras. Men de måste tas på allvar.

Detta för mig också till den andra kritiska punkten: förmågan till dialog. Man måste ha förtroende för allmänheten, man måste lyssna på den och låta folk göra vad de vill med materialen. Det går nämligen ju att göra, utan att man riskerar sina samlingar eller sin verksamhet. Dem riskerar man tvärtom mycket mer genom att inte kunna reagera på att omvärlden och kulturen förändrats.

Hupaniittus rapport publiceras på de båda inhemska efter årsskiftet.



- - Tillägg: Läs också Jyrki Ilvas blogginlägg med kommentarer om samma seminarium.