I det här inlägget försöker jag bena ut en del av det jag själv tänker kring det som sades. För en koncis sammanfattning av själva presentationerna kan man läsa Isto Huvilas sammanfattning av presentationerna i hans blogg. Kolla också in Julius Uusikyläs fina presentation om mediehistoria ur våra samlingar.
Nätverken har alltid styrt vår informationshantering. I dag är de svårare att gestalta eftersom de kan vara mycket utspridda och stora nätverk. Det gör det också mer utmanande att bedöma trovärdigheten hos olika källor. Enskilda människor är ofta viktiga informationskällor, men man kan förledas att lita på människor man missbedömt, eftersom man lätt tror att man vet mer om dem än man verkligen gör.
Myndigheter och också till en viss del företag anammar i allt högre grad ideologin om öppen data, i takt med att det visar sig att alla parter ofta vinner på öppenhet. Journalister är oftast ändå väldigt motsträviga till att själva avslöja sina material för granskning och vidareförädling av andra. Det är samma tendenser som man kämpar mot bland forskare och arkiv, även om vetenskapen traditionellt krävt mer transparens.
Media däremot kan lättare förfalla till att se på information som en resurs som förlorar i värde av att delas. Man borde ändå lära sig att se att det i själva verket är mervärdet det journalistiska arbetet handlar om, det är där värdet och relevansen föds. Vi talar alltså om förädling. Och att journalistiken, liksom vetenskapen, också bör ha ett allt annat överskuggande mål i att arbeta för sanningen och samhällets väl. Det här upplever jag nog att väldigt många journalister känner; ett kall.
I takt med att data öppnas får journalistiken ett nytt mycket viktigt uppdrag i att till allmänheten förmedla den information som finns i all rådata. Det kräver att man kan samarbeta med it-kunniga personer, som kan förverkliga de frågor till materialet som journalisten bedömer som relevanta och som kan producera resultat som är begripliga för medborgarna. Här är journalistens ansvar mycket stort, eftersom få saker kan missbrukas så mycket som siffror och statistik. Man måste noga fundera över hurdana frågor man ställer till sin data och om den verkligen svarar på de frågor man ställt. Man kan lätt förledas att dra förenklade slutsatser och få till underliga samband. I synnerhet kausalitet är ju som bekant något man bör handskas mycket varsamt med.
Offentligheten har förändrats i och med att alla i dag, åtminstone potentiellt, är innehållsproducenter. Den kraftigt ökande mängden information gör att journalistikens uppgift som förmedlare allt tydligare blir att också fungera som filter. Förutom att skapa och ta fram ny information, kan och ska man hjälpa att sortera, kontextualisera och evaluera information. En viktig funktion är alltså att kuratera information, ett uppdrag som inte ska underskattas.
Eftersom journalisterna inte längre har ensamrätt till media bör de också gå i dialog med allmänheten. Detsamma gäller ju egentligen nästan alla yrkesgrupper. Framtiden är deras, som öppet kan kommunicera och som inte är rädda att bjuda på sig själv eller för att göra fel någon gång. Förtroendet för makthavare (till vilka media hör) som inte öppet redogör för vad de gör och varför kommer sannolikt att rasa an efter att det personliga blir norm i den nya offentligheten. Yrkesroller och titlar förlorar i betydelse och ger i sig själv allt mindre auktoritet. I stället är det personen som räknas.
Personligen ser jag det som en mycket positiv utveckling, att inte tjänstemän och beslutsfattare i lika hög grad som förr kan dölja sig bakom institutionell anonymitet. En sådan utveckling bör främja demokratin. Denna utveckling gäller också journalister, vetenskapsmän och andra experter. De framgångsrika är på sikt sannolikt de som går ut som "privatpersoner", må det vara rättvist eller inte. Vi vill och behöver veta vem som säger något i det stora flödet, för att kunna bedöma det. "Vem" är då inte bara en institution, utan också alltid en eller flera enskilda personer.
På seminariet och på Twitter diskuterades vidare filterbubblor och digital delaktighet, samt problematiken kring urval, insamling och bevarande av denna nya offentlighet. Problemen är både etiska, tekniska och juridiska. För Brages Pressarkivs del är i alla fall läget ett helt annat nu än för femtio eller hundra år sedan. Vårt informationslandskap har förändrats i takt med att medierna har förändrats. De digitala materialens efemära karaktär gör att man ändå måste handla snabbt och blir tvungen att göra val. Jag hoppas därför att vi får en bra och bred diskussion om saken, så att så många aspekter som möjligt kan beaktas. Så vi slipper ångra alltför mycket om femtio år.
Mera material kommer inom kort att läggas ut på webben och diskussionen fortsätter ännu ett tag till med hashtaggen #m11i. Sen får vi förhoppningsvis övergå till taggen #m12i , efter ett tag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar