Folkbildning och informationsspecialister

Jag har på senare tid stött på kommentarer av typen: "Hemskt att se att det hos bibliotekarier lever kvar gamla uppfattningar om att de vet bättre vad kunden vill ha än han själv." Sådana kommentarer är förstås en del av en diskussion som pågått länge.

Förr i världen fanns det officiella rekommendationer för allmänna bibliotek på vilken litteratur som var lämplig och önskvärd att ha i samlingarna. Dessa kommenterade listor är samtidigt rörande och beklämmande läsning. De avspeglar förstås en patriarkalisk tid och är på sätt och vis en sorts positiv censur av vad folket ska läsa. Men det finns också en tanke om bildning och om att bibliotekarien har ett samhällsansvar och en uppgift att främja positiva företeelser sin omgivning, stöda och leda människor i en god riktning.

Samma etos finns i denna dag i exempelvis IFLAs verksamhet. Sällan har jag träffat så många idealister som på IFLAs världskonferens. Tusentals bibliotekarier från hela världen, som drivs av en övertygelse om rätt till information och kunskap, arbete för rättvisa, jämställdhet, demokrati och jämlikhet. När jag tänker på det arbete som görs t ex inom FAIFE kan jag inte annat än tycka att man ibland gjort det lite väl bekvämt för sig här hemma. I många länder balanserar biblioteken mellan sina upplysningsmålsättningar och extremt knappa resurser och myndigheter eller politiker som ibland medvetet försvårar deras arbete.

På många håll i Norden verkar man tycka att folk inte mera behöver upplysas eller bildas, utan alla ska få göra vad de vill. Därför ska biblioteken endast fungera som väl marknadsförda servicepunkter. Att ha en agenda för beståndsutvecklingen som baserar sig på något annat än efterfrågan anses ibland bara arrogant. Biblioteken ska inte säga vad som är god eller dålig litteratur. Den bildning och upplysning biblioteken ska lära ut är endast informationskompetens. Om innehållet ska inte bibliotekarien säga något, inte moralisera, inte truga. På biblioteken kan man också följaktligen låna ut vad som helst. Filmer, skivor, dataspel, gångstavar, barnstolar … Bara man får besöks- och lånestatistik är det gott. Man tycker, eller finansiärerna tycker, fortfarande att det är viktigt att människor fysiskt tar sig till biblioteket.

Samma diskussion finns i dag också inom högskolebiblioteken: ska man ha utbildade ämnesbibliotekarier som sköter införskaffandet av speciallitteratur utgående från egen bedömning, eller skaffar man böcker bara enligt efterfrågan?

Bland specialbibliotekarierna pågår en intressant diskussion om vad informationsspecialisternas förändrade roll går ut på. Bibliotekarier som jobbat länge inom specialistorganisationer besitter ingående kunskaper om verksamhet, informationskällor och -kanaler på sitt specialområde. De känner sin inte sällan frustrerade av att deras kompetenser inte uppskattas i organisationernas verksamhet som helhet. De kunde många gånger ha väldigt mycket att ge också gällande informations- och kommunikationsverksamheter för hela organisationen.

Informationsspecialister är experter på att utvärdera och förvalta information. Bibliotekarier är informationsspecialister. Det är klart att de också utför ett serviceyrke och bör fokusera på kundernas behov. Men det innebär nog också att de kan ha synpunkter på innehållet i den information de förmedlar. I själva verket bör de ha det och inte sticka under stol med den kunskap de förvärvat om substansfrågor. Det finns visst god och dålig litteratur och bättre och sämre information. En bibliotekarie ska hjälpa folk att hitta kvalitet i flödet. Och det behöver dessutom inte alls ske endast i bibliotekslokalen. I vårt samhälle behövs mycket hjälp och stöd för att föra fram riktig information. Utan folkbildning är demokratin hotad. Det är alldeles uppenbart, när man noterar hurdana dumheter en del politiker lyckas slå i folk.