Supervirtuellt men konkret

Användarfall hör till det roligaste att skriva. Just i dag har jag suttit med en första skiss, som hastigt svällde upp till att inkludera alla möjliga andra tankar och idéer jag har haft, t ex ett projekt för digital delaktighet som ju absolut borde sättas i gång på bred front också hos oss.

Ett av fallen handlar om Anna-Maria, 75 år, som är sekreterare i den lokala pensionärsföreningen. Föreningen har med stöd av kommunbiblioteket och förbundet fått hjälp att sätta upp en egen webbsida på Kulturhuset.fi och det har ordnats en kurs i användningen av internet på ett möte där föreläsaren Jonas också hade med sig pekdatorer som kunde lösas in till av kommunen och fonderna subventionerat pris. Med hjälp av Jonas kunde också de mer osäkra tillsammans lära sig att öppna webbsidor, chatta och skicka e-post. En del var kompetenta datoranvändare redan innan och man hjälptes åt under träffen att utforska pekdatorerna. Därmed har Anna-Maria fått ett ypperligt medium att hålla kontakt med alla medlemmar.

Anna-Maria har via Kulturhuset också hittat till Pondus-hemsida, där hon fixar till ett par fönsterapplikationer att lägga till på hemsidan. Hon behöver inte logga in skilt, utan Pondus känner igen henne, eftersom hon kommer via Digistoff som är Kulturhusets uppdateringsverktyg.

Fönsterapplikationen innehåller ett kombinerat flöde från Brages Pressarkivs databas Presstanda med finlandssvenskt tidningsmaterial och Svenska Yle. Anna-Maria väljer från en lista rubriken ”Äldre” samt från en annan lista på orter hemorten ”Åbo”. Hon kruxar också för att hon uttryckligen vill ha ett flöde där båda orden gäller, inte antingen eller.

Den andra applikationen är en evenemangskalender som visar aktuella evenemang i Åbotrakten. Om hon klickar på ett evenemang får hon upp en ny flik i evenemax.fi där ifrågavarande evenemang öppnats. Via evenemangen kommer man också vidare till mera info om konstnärer, teaterpjäser och annat från till exempel Kulturforum.fi och Uppslagsverket Finland via Pondus-fönsterapplikationer i högra kanten. Anna-Maria väljer att visa evenemang lite längre i framtiden, hon tänker att man tillsammans kan planera utflykter i god tid. Teater- och bioföreställningar måste hon ändå avgränsa, så att inte varje visning visas skilt, annars fyller de hela flödet, märker hon, så hon går enkelt tillbaka genom att klicka på Pondussymbolen för att göra justeringen i inställningarna. Strax plingar det till i chatten. Det är Kalle, som strax noterat utställningen på Åbo slott och föreslår att man kunde diskutera ett gemensamt besök på nästa möte.

Man kunde ju hitta på hur mycket som helst!

Baby steps

I går hade vi öppet hus på Brages Pressarkiv. Vi hade inte riktigt vågat hoppas på en sådan anstormning som det sedan blev. Det var trots allt ju en regnig vardagseftermiddag. Jag är alldeles otroligt glad och lycklig över att så många faktiskt kunde ta sig tid och möjlighet att komma. Och många hörde också av sig och beklagade att de inte kunde komma …

Som alltid på motsvarande tillställningar blir det smått kaotiskt och man hinner inte alls tala med alla. Det var i alla fall rätt många som hann göra roliga eller direkt nyttiga fynd i våra samlingar. Det är det som är det bästa med Brages Pressarkiv: varenda en kund kan hitta något spännande och relevant hos oss. Ibland kan det kräva en del grävande och lite tid, men man hittar för det mesta något. Och detta något är något som inte finns på webben, som inte hade gått att googla fram. Personalen som känner samlingarna väl (dit hör inte jag ännu), har förmågan att plocka fram rätt mappar och kuvert åt var och en. Information om en släkting, den gamla skolan, en restaurang i småstaden, någon olycka eller incident, vad som helst, och man brukar åtminstone komma information på spåren via klippsamlingarna. Eftersom allt material dessutom är tryckt går det lätt att läsa också för en amatör, i motsats till vad fallet kan vara med andra arkiv. Jag brukar därför tala om vårt arkiv som ett lågtröskelarkiv.

Dagens clou i var i alla fall att vi kunde förevisa de nya kundterminalerna som ger tillgång till det nyare materialet som tidningarna levererar oss direkt i pdf-format. Materialen är ändå tillgängliga bara via dessa terminaler på grund av att det är tidningarnas egendom och Brages Pressarkiv endast har rätt (och intresse) av att distribuera referenser och tjänster som bygger på dem och länkar. Det vi hoppas på för både tidningarnas egen framtid och för användarnas bästa, är att kunna lägga till länkar till materialet hos tidningarna själva till deras webbplatser, så att de också kan uppbära de avgifter de har rätt till, både moraliskt och juridiskt. Det skulle för dagens webbanvändare vara en självklar och naturlig lösning, i stället för de referenser utan fulltext som nu erbjuds i vårt index på webben. Att här inte finns en länkning är inte riktigt acceptabelt i dag ur användarperspektiv, tycker jag.

Meningen är att vi också ska kunna lägga till de något äldre material som finns kvar hos tidningshusen, dvs några år bakåt i bästa fall, i vår egen digitala samling. Samtidigt strävar vi till att bygga upp långsiktig bevaring för dessa material. Allt detta kostar förstås pengar och förutsätter ett nära samarbete med tidningshusen, som också är på god väg. Vi har fått små stöd för projektet av HSS media, Waldemar von Frenckells stiftelse och Otto A. Malms stiftelse, men nu är pengarna i praktiken slut. Pressarkivet är också annars i behov av en hållbar lösning för ekonomin i framtiden. Hotet av nedskärningar i statsbidraget uppfattar jag som reellt. Så donationer och stöd emottages med tacksamhet.

Det finns många planer på vad som kunde göras för att förbättra tillgängligheten på material och utveckla det långsiktiga bevarandet av finlandssvenskt kulturarv. Genom samordning kan vi uppnå mycket, men en del investeringar krävs också. Själv är jag otålig till min läggning och benägen att gå, inte där ribban är lägst, utan där man med den minsta insatsen kan få snabba och tydliga resultat. Jag tror också att det är rätt väg att gå, att framskrida iterativt, med ett klart mål i sikte, men utan alltför noggrant spikade planer. Jag hoppas potentiella finansiärer kan leva med detta.

Upphovsrättslicens på webben

Den finska upphovsrättsorganisationen Kopiosto har i år lanserat en licensavgift som skolor ska betala bland annat för att kunna använda bilder och text från webben i undervisningen. Avgiften är 3,49 euro för grundskolelever och 7,09 för gymnasister . Med moms då, förstås. Man har till och med antytt att denna licensavgift skulle ha något att göra med forskning. Att fritt tillgängligt material inte kunde användas för seriös forskning? Det är fullständigt oerhört. Att man inte kunde forska i webben utan att betala för det? Hur mycket ska vi riktigt hugga oss själva i foten i vårt "informationssamhälle"? Om vi inte vet och lär om det, faller vi garanterat av utvecklingen.

Kopiosto verkar inte ha besvärat sig att översätta sidorna till svenska.

Hela resonemanget är absurt och jag har oerhört svårt att förstå hur man vid ministeriet kan ha tyckt att Kopiosto i detta skede kan representera alla som bloggar eller laddar upp bilder på Flickr, så väl inhemska som utländska människor och organisationer.

Så länge det inte finns någon takorganisation för alla bloggare exempelvis. Lagen säger nämligen:

Bestämmelserna om avtalslicens i denna lag tillämpas när avtal om användning av ett verk har ingåtts mellan användaren och en av undervisningsministeriet godkänd organisation som företräder ett flertal upphovsmän till i Finland använda verk inom ett visst område. En licenstagare får med stöd av en avtalslicens i enlighet med licensvillkoren använda även sådana verk inom samma område vars upphovsmän inte företräds av organisationen.

Så det är rimligtvis inte en avtalslicens det handlar om. I praktiken överförs alltså i denna modell pengar (dessutom ofta av kommunernas surt förvärvade och knappa skatteintäkter) till en upphovsrättsorganisation som inte är redovisningsskyldig till dem som producerat materialet eftersom motpart saknas för stora delar av materialen.

Det har sagts att avgiften är en avgift som motsvarar de avgifter som uppbärs för tomma kassetter. Skillnaden är ändå rätt stor, principiellt, eftersom det är en så erhört mycket större del av foto- och textmaterialen som görs av "vanliga människor" som inte ens går att spåra. Det handlar om en underlig extra skatt, som betalas med skattemedel till en organisation som representerar en handfull aktiva människor.

Pengarna borde ju i så fall rimligtvis gå tillbaka till offentliga, gemensamma pengar! Eller kanske man kunde tänka sig en så radikal tanke, att man kunde understöda utbildning och forskning genom att låta dem använda material gratis? Och kanske spara in lite administrationskostnader på kuppen?

Det kan ju dessutom till och med hända att någon, som lagt upp något öppet på webben, har tänkt att han gör det för allmännytta, av glädjen att dela med sig och ge något till sina medmänniskor?

Tänk på det, tre och femtio betalar vi till Kopiosto per barn för att de i skolan ska kunna titta på något finns öppet tillgängligt på deras hemdator. Är det faktiskt såhär vi ska ha det?

Funderar själv på om jag nu borde a) kontakta Kopiosto för att få ut min del av uppburna avgifter bara för att se vad som händer eller b) lägga upp den CC-licens jag redan länge tänkt sätt hit.

Men är ljuset i tunneln ett mötande tåg?

Den lilla kommunen där jag bor står i beråd att ordna en folkomröstning om att ansluta sig med grannstaden, som ligger i en riktning dit praktiskt taget ingen reser för att arbeta. I går kväll ordnades en invånarkväll, där tjänstemän och politiker informerade om förhandlingarna, avtalsutkastet och politikerna om sina egna åsikter i frågan. I bakgrunden spökar dessutom kommunministerns planer på att i snabb takt slå ihop kommuner med hjälp av lagstiftning.

Politiker och tjänstemän styrs just nu ofta av en övertygelse om att stora enheter gör att arbete kan utföras effektivare. Det stämmer kanske till en viss mån, för vissa verksamheter. Även om jag inte är helt övertygad om att man har tillräcklig vetenskaplig evidens för ett sådant påstående. Administration verkar vara ett område där man kan genomföra förändringar, hur galna som helst, utan några egentliga kalkyler. Det handlar mest om övertygelser om vad som är rationellt i olika situationer.

Förslaget om att utreda och inleda förhandlingar om kommunsammanslagning kom för många år sedan. Man lyckades på ett taktiskt sätt genomdriva att saken skulle utredas och att det måste förhandlas fram ett avtalsförslag, så att "man har realistiska alternativ att ta ställning till". Det låter förstås som ett rättvist och bra sätt, men man såg under gårdagens diskussion hur en sådan utrednings- och förhandlingsprocess påverkar de inblandade: då man i flera månader arbetat hårt för att ta fram en för en själv så bra lösning som möjligt, börjar man tro på den. Tankarna nöts in i vissa banor, man arbetar i timmar med människor som har ett gemensamt mål och snart tror man att det är det enda eller åtminstone det bästa tänkbara alternativet man arbetar för.

Mötet mellan beslutsfattarna och invånarna var därför rätt deprimerande. Man såg så tydligt hur politikerna ansåg sig veta bättre, alternativslösheten var verkligen slående i de allra flesta inlägg. Osäkerheten kring regeringens planer användes som ett argument för att välja innan tvångsåtgärder tvingar kommunen att ge upp avtalet man tagit fram. Avtalet var i sig – det var tydligt – produkten av en så pass stor arbetsinsats, att det bara därför anses värt att ingå. Det är lite som att en dyr extern konsult alltid kommer med goda lösningar, därför att de kostar så mycket. Tröskeln att erkänna att man fått bara smörja är väldigt hög hos den som fattat beslutet om att betala konsulten.

Det höga emotionella priset av att ge upp något som kostat en mycket arbete, pengar eller prestige är en sak som man borde vara medveten om. Det är en mycket stor riskfaktor vid uppkomsten av tunneltänkande.

Gällande kommunerna var det historikern Panu Pulma som kommenterade insiktsfull att det handlar om en gammal konflikt i synsättet: är kommunen en demokratisk, politisk enhet vars invånare faktiskt kan och har rätt att besluta till exempel att de vill producera tjänster på ett dyrare sätt och betala en högre kommunalskatt, eller är kommunen endast en förvaltningsenhet vars uppgift är att rakt av producera lagstadgade tjänster så effektivt som möjligt.

Många politiker – inte minst den nuvarande regeringen – resonerar klart enligt den senare modellen och underkänner kommunerna som demokratiska organ. Staten vet bättre hur saker ska ordnas, folket är bara oupplyst om det sätter sig på tvären. Saken blir inte bättre av att forskningen, i den mån den finns, inte är enig om vad som "lönar sig".

Inom vissa kommuner, också i kommunförbundet, pyr ändå en revoltanda. Alla kommunpolitiker är inte lika preparerade som Sjundeås, som på grund av tidigare ekonomiska svårigheter nu försatt sig i ett tillstånd av "alternativlöshet".

De små libristerna

Kejserliga senaten har påbjudit att den, som genom kolportörer vill idka försäljning af tryckalster, därtill bör utverka koncession, antingen af öfverstyrelsen för pressärendena eller af vederbörande pressombudsman. Ett fritt yrke har snärjts i förordningarnas namn.

Ett fritt och fågelfritt yrke. Ty har icke senaten förrän nu funnit anledning att reglerande ingripa i kolportagehandteringen så ha i stället andra dragit försorg om restriktionerna; vi erinra oss med indignation några fall, i hvilka myndiga lokalinnehafvare uppträdt aggressivt mot de små bok- och tidskriftstråkarnas sympatiska släkte.

Men vi skola genast medge att det varit undantag. På flertalet af våra restaunger göra dessa litteraturens yngsta och käckaste pioniärer ostörda sina ronder och stamgästerna nicka som åt gamla bekanta:
- Nej fan, int tar vi nånting, försök int heller. Eller fan hu du Snurran eller Figaro, pojke?

Pojken har både Snurran och Figaro och Söndags-Nisse och Strix och Radchas nya romaner från världskriget. Den hugade reflektanten får maka sitt punschglas åt sidan - om det råkade stjälpa representerade förlusten en förmögenhet - och ur kolportörens rymliga läderväska kommer volym efter volym på bordet.

Den spekulerande herrn granskar flyktigt bokpacken och besluter sig för Snurran. Snurran är alltid bra.

Man minns ännu hvilken succès en upplaga hade som för några år sedan sedan distribuerades här med färgstämpeln: "Numret beslagtaget i Sverge!!"

Den lille kolportören packar in igen. Vid nästa bord afyttrar han en Söndags-Nisse. Hasse Z:s Blick på tingen står just nu högre i kurs än någonsin förr: ingen af kollegerna i den svenska skämtpressen är så utomordentligt frisinnad som han och ingen gisslar som han de unghögersvenska germanismen.

Det händer någon gång att gossen med tjufemöringarna och de lustiga bladen och den gamla kvinnan, som säljer Krigsropet, råkas på samma på marknad. De hälsa hvarandra nästan omärkligt, kollegialt, och fortsätta hvar på sitt håll kommersen.

Bland jämnåriga kamrater från sin mammas gata intaga litteraturkolportörerna en ställning. Redan den prydliga blågröna klädesuniformen, den kortskurna rocken med sina blanka metallknappar och epåletter, de långa galonerade benen, mössan som nästan kan täfla med biografjannarnas guldsmidda dito, måste ju inge de andra gyckarna på hemgården viss respekt .

Kroglifvets letargiska dagar och händelser och det förtroliga umgänget med boktitlarnas grefvinnor och vicomter ha förlänat de små libristerna en nimbus hvilken icke undgår kamraterna. Hvem vet väl hvad allt de sett och hört och hvad de kunde berätta - om de kunde. Kolportageromaner har världen nog, när få vi den första kolportörsromanen?

-Morenkopp

Publicerad i Dagens Press den 28 januari 1915.

En upplyst disputation

I dag har det igen varit en stor dag i finsk bokhistoria när teologie magister Minna Ahokas disputerade om upplysningslitteratur i Finland på 1700-talet. Jag har haft nöjet att följa med Minnas arbete en längre tid. Vi har bland annat arbetat tillsammans kring den bokhistoriska Henrik-databasen som också resulterade i en bok, som nyligen publicerades på engelska. Minnas avhandling är en ambitiös genomgång av upplysningen i Finland med bokhistoriska metoder. Hon går igenom privat bokägande, bibliotek, tidningspress, avhandlingar och annan reception av upplysningslitteratur. Hon har med imponerande grundlighet och målmedvetenhet läst stora mängder källmaterial. Men som det konstaterades under disputationen är det inte möjligt för en bokhistoriker att faktiskt läsa igenom varenda bok och analysera dess innehåll och halten av "upplysningstankar" i var och en. Därför var det ett bra – och modigt – val att som opponent ha docent Sisko Haikala från Jyväskylä univeristet som är idéhistoriker.

Valet av opponent var lyckat: Haikala var en mycket god opponent, som aldrig glömde att upplysa även mindre insatta åhörare om kontext och begrepp, både vad gällde forskning och källor. Hon berörde både stora principiella frågor och ägnade sig åt detaljer med tillräckligt engagemang för att vara fullt övertygande. Att hon gärna godkände avhandlingen ger den också en stämpel som godkänd i idéhistoriskt eller innehållsmässigt perspektiv gällande lärdoms- och litteraturhistoria, trots den stora svårigheten att ringa in vad upplysningen egentligen är, både som idé och som litteratur. Bland annat diskuterades om Jonathan Swifts verk kan räknas som upplysningslitteratur – räcker samhällskritik för att vara upplyst? Eller hurdan ska kritiken vara för att tillhöra upplysningen?

Minna klarade sig också bra och kunde försvara sina avgränsningar och begrepp. Hennes lektio som inledde disputationen var även den mycket bra. Hon knöt på ett modigt sätt an till den i Finland pågående debatten om upplysning och bildning versus fanatism och "hatskriverier". Hon menade att det på sätt och vis handlar om precis samma diskussion om förståndets och bildningens kamp mot irrationella föreställningar, nu som då.

En signifikant och talande detalj under disputationen var den förvirring som uppstod under disputationen om huvudkapitelns ordningstal: vilket var nu egentligen det fjärde kapitlet som det hänvisades till i texten ...? Disputanden berättade att förlagsredaktören i sista minuten meddelat att kapitelnumren strykts av grafiska orsaker. Åter ett bevis på hur vetenskap och litteratur påverkas av sin fysiska form, av teknik och produktion! Därför är det också viktigt och intressant att inte endast göra intertextuell forskning inom historia. Historiens materialism slingrar sig in i även de mest vidlyftiga resonemang. Fast mediet kanske inte alltid är budskapet, sätter det ovillkorligen sina spår i meddelandet.

Vad jag hoppas lära mig

Sällan har jag haft så roligt när jag planerat ett seminarium, som när vi jobbat med #m11i. Jag har fått jobba med fantastiskt engagerade och inspirerande människor från olika organisationer. Processen är inte alls färdig ännu, den pågår för fullt och är underbart öppen på ett leadbeaterskt sätt.

Jag hoppas att många andra också tar sig tid att hoppa på, för det är en mycket viktig diskussion som vi alla bör ta: Vad ska vi ta oss till med webben? Vi måste försöka gå in i alla de stora förändringarna med öppna ögon och inte blint låta oss styras av modeflugor och öppna eller dolda kommersiella intressen. Vi bevittnar som bäst en stor samhällsförvandling, där vi själva är medskapare.

Förutom att #m11i är ett försök att bidra till diskussionen genom ett forum för människor inom olika organisationer och med olika kompetensområden, måste jag erkänna att jag har en halvdold agenda. Det är ingalunda meningen att den ska dominera diskussionen, utan allra mest hoppas jag kunna lära mig genom att lyssna. De förberedda inläggen belyser olika aspekter av webben: webben som informationskälla, som offentlighet och som kulturarv. Det jag hoppas kunna få hjälp med är att gestalta vad som är det relevanta på webben; det vill säga vad vi ska försöka ta till vara inom projekt Presstanda och hur ett digitalt arkiv ska byggas upp så att det svarar mot verkliga behov.

Dessutom hoppas jag att vi faktiskt kan prova oss fram och lära oss nytt om medierna själva, om användningen av olika webbverktyg och hur man kan integrera dem i en seminariekontext. Det finns många roliga idéer och vi får se vad som förverkligas … Det är en fantastiskt fin sak att få testa detta med de experter inom media och journalistik som hittills varit inblandade. I teamet finns nu Micke Hindsberg, Johanna Lindfors, Robert Runeberg, Julius Uusikylä, Magnus Londen och undertecknad - mer eldsjäl än expert, kanske. Fler är välkomna!

Jag hoppas också att alla taggar sina inlägg på webben då de tangerar seminariets område med vår egen hashtag #m11i. Och dra er inte för att ta kontakt med mig om ni har idéer om vad som kunde eller borde göras kring denna sak! Inga idéer är för små eller för stora eller för galna. Vi måste vara öppna och kreativa! NU!

Googlifieringen som utmaning

Tvärtemot vad man kunde tro har digitala infödingar generellt sett usel informationskompentens. I en undersökning som nyligen gjordes bland högskolestuderanden i Illinois framkom beklämmande resultat: De överlägset flesta använde sig i första hand av Google (inte ens alltså Google Books eller Google Scholar) och då de använde sig av databaser biblioteken erbjöd valde de ofta fel material att söka i. Få hade ett hum om hur söklogiken fungerar och att avgränsa sökningar var inte bekant. Studenterna blev också lätt frustrerade, men drog sig ändå för att be hjälp.

Forskning i Finland har visat liknande resultat (se t ex Signum 1/09) Google har liksom andra lättanvända webbtjänster gjort oss lata, för lata för vårt eget bästa. Vi nöjer oss med information som är litet ditåt och drar alltför snabbt slutsatsen att det inte finns information om något specifikt, om vi inte hittar det genast med en enkel sökning. Man litar också på att Google faktiskt kan ta fram det som är relevant.

Said Vaidhyanathan har i sin bok The Googlization of Everything (and why we should worry) gjort en genomgång av vilka intressanta och omvälvande förändringar Google har åstadkommit i våra samhällen. Han behandlar både ekonomi, upphovsrätter, politik och integritet. Egentligen ingår det inte så mycket nytt, men denna sammantagna genomgång är viktig och borde fungera som en väckarklocka till kritiskt tänkande för var och en. På sätt och vis håller vi på att glida in i en "skön ny värld", där vi frivilligt ger ifrån oss makt och rättigheter av många slag. I stället för i ett panoptikon lever vi nu i ett kryptoptikon, där vi inte vet hur vi är bevakade (s. 112).

I synnerhet tycker jag att det är viktigt att faktiskt reflektera över att Googles sökresultat är så väldigt anpassade enligt vad Google tror är bäst för oss, vad vi vill läsa. Och det gäller inte bara algoritmer, utan sökresultaten påverkas av både politik och opportunism från leverantörens sida. Dessutom indexerar Google bara en liten liten bråkdel av allt material. Att högskolestuderanden och blivande forskare går omkring och tror att de hittar relevant litteratur på detta sätt är oroande.

Intressantast för mig är den sista delen av boken som behandlar just kunskapen och minnet. Vaidhyanathan påpekar att man ska akta sig för att tro att webben är en global enhetlig offentlighet (s. 136). Det är den verkligen inte av många orsaker. Googles algoritmer är en av dem.

Författaren erbjuder också en lösning: ett motdrag i form av ett gemensamt allmänt och öppet projekt The Human Knowledge Project i paritet till The Human Genome Project. Något sådant verkar inte ha tagit fart i USA, ännu. Men i Europa har det skett. I Frankrike har man tänkt sig egna enorma satsningar på digitalisering av tryckta material. Och en annan viktig pusselbit är Europeana. En centraliserad koordination saknas förstås globalt, men det hindrar inte samarbete, såsom man alltid jobbat inom Internet-projektet. Nu måste vi satsa på utveckling av konkurrerande sökfunktioner. Vaidhyanathan förundrar sig över att man inte (länder som) i Finland (vid namns nämnande) byggt egna, bättre fungerande, söktjänster (s. 142). Själv tror jag på att man bör satsa på semantiska sökningar, länkad data för att kunna ta upp kampen. I själva verket har vi dylika projekt på gång, men de kräver mycket stora och enhälliga satsningar för att bära frukt. Det är därför i alla fall mycket glädjande att man om en dryg vecka överger den gamla allmänna nationella tesaurusen till förmån för en nationell ontologi.

Matti Klinge och jag

Min professor Matti Klinge fyllde 75 år i veckan, vilket var en stor händelse i akademiska kretsar i Helsingfors. Vid Universitetet ordnades ett välbesökt och uppenbarligen, vad jag hört från många håll, mycket lyckat seminarium, som Eva Ahl-Waris skrivit om i sin blogg. Klinge är en ikon vid – man har nästan lust att säga för – Helsingfors Universitet. Bland annat har hans insatser för 350-årsjubileet 1990 gått till historien, inte minst för det omfattande verk som utgavs över Universitetets historia i samband med feståret.

Professor Klinge är en av de akademiska lärare som präglat mig allra mest som historiker och humanist. (De andra är Rainer Knapas, med sin omutliga respektlösa och oändligt kritiska skarpa blick, och Eero Tarasti, semiotikens finska portalfigur och mannen som indirekt serverat mig lösningar på det ena intellektuella problemet efter det andra.) Klinge har betytt mycket för mig som lärare och mentor. Men vad har jag betytt för Klinge? Det är svårt att veta. Eller egentligen inte. För det handlar om bildning. Jag vet inte om jag träffat någon annan människa som har en så stark tilltro till bildningens kraft och betydelse. Det är ett drag som ofta provocerar fram stark irritation eftersom det misstolkas som exklusiv elitism. Som utsatt för Klinges pedagogiska gärning måste jag säga att det är ett missförstånd.

Det vanligaste exemplet på elitismen är niandet som Klinge benhårt håller fast vid, liksom all akademisk tradition i form av exceris i olika slag av traditionell formalia. För mig personligen har det varit en hård skola, eftersom jag är vansinnigt obekväm med dylika riter. Jag är lika obekväm vid solenna akter vid Universitetet som i kyrkan. Och det är inte det att Klinge skulle förneka att det existerar en akademisk elit, som i själva verket är den viktigaste av alla eliter för ett fungerande samhälle, men hans poäng är att den i princip är öppen. Den är möjlig att nå med hårt arbete. Men det gäller inte att bara plugga fakta utantill, utan man måste framför allt lära sig att tänka. Om man lär sig kulturens och historiens rikedom och nyanser – till dem hör det sociala umgängets etiketter – och lär sig att formulera egna välgrundade tankar, har man en plats i eliten. Bildning kräver hårt arbete, men den bör ge, och ger också enligt Klinge, status. Så ska det vara i ett civilserat samhälle.

Klinges produktivitet är mycket stor. Han har har också varit de stora sammanhangens man, som sett de stora kulturella och politiska linjerna och skrivit om dem på ett sätt som ställt till mycket kontrovers i den finska traditionellt ofta extremt nationalistiska och trångsynta historieskrivningen. Klinge är framför allt europé. Han umgås gärna på tyska och franska, medan jag har en känsla av att föraktet mot det anglosaxiska delvis är litet av ett manér, men lika mycket ett ifrågasättande av den intellektuella och kulturella trångsynthet som är en följd av minskade språkkunskaper. På den punkten måste jag hålla med honom. Steget från "engelskan räcker" är inte långt till en enögd idioti av sannfinländsk kaliber; ett läge där man tror man vet och kan allt och har full kontroll, men i själva verket är helt bakom takana, som det heter på vacker finlandssvenska. Man vet aldrig tillräckligt utan man måste ständigt lära sig, tänka och försöka förstå.

Det är också det som har varit de viktigaste lärdomar Klinge strävat till att ge sina studenter: läs, tänk och skriv. Bilda dig själv och ta ditt ansvar i samhället genom att ge ditt bidrag till kulturen och samhället! Som Klinges student och en av de många som skrev sin avhandling om 1700-talet med honom som huvudsaklig handledare, uppfattar jag att jag betytt mycket för honom, liksom alla hans studenter. Klinge tyckte aldrig tenter eller detaljkunskaper var särskilt viktiga. Liksom hans egna böcker ibland med rätta kritiseras för något vaga källhänvisningar, manade han studenterna att läsa skönlitteratur framom ekonomisk-statistiska studier. Bland tentlitteraturen märktes böcker som Tolstojs Krig och fred. Ändå tror jag det är få människor jag kan citera så mycket som Klinge. Också gällande detta har jag ett citat som genast klingar i bakhuvudet: "Exactitude, Jessica, exactitude!", utropade han på en av sina berömda parisexkurisioner, då jag trasslade ihop ett par ryska kejsare i min utläggning. Så helt irrelevanta är nog fakta inte.

Klinge var också en av de professorer som faktiskt stödde och hjälpte sina studeranden efter att de tagit sin magistersexamen. Det var allmänbildningen och förmågan till kritiskt och självständigt tänkande som var den huvudsakliga målsättningen för Klinge som pedagog och därigenom indirekt samhällspåverkare. I botten finns en stark övertygelse om att kulturen styr samhället och att det sker genom val vi kan påverka. Så som genom att inte platta till språket och kulturen genom att lämna bort drag som onödiga, odemokratiska eller bara ålderdomliga. Så där som att säga Ni.

Så har också många historiker klarat sig rätt väl. Vid Universitetet har de emellanåt betraktats med avund av andra inom humanistiska vetenskaper, ibland på gränsen till förakt, för att lärostolen producerat så många magistrar och doktorer i jämförelse med andra. Jag anser att det beror på den samhällstillvändhet som aktivt odlats vid institutionen och som också professor Klinge bidragit till. Åtminstone under min tid, under 1990-talet, fick professorn också alltid sin inbjudan till ämnesföreningens årsfest på posten i ett kuvert där frimärket var upp och ner.