Men är ljuset i tunneln ett mötande tåg?

Den lilla kommunen där jag bor står i beråd att ordna en folkomröstning om att ansluta sig med grannstaden, som ligger i en riktning dit praktiskt taget ingen reser för att arbeta. I går kväll ordnades en invånarkväll, där tjänstemän och politiker informerade om förhandlingarna, avtalsutkastet och politikerna om sina egna åsikter i frågan. I bakgrunden spökar dessutom kommunministerns planer på att i snabb takt slå ihop kommuner med hjälp av lagstiftning.

Politiker och tjänstemän styrs just nu ofta av en övertygelse om att stora enheter gör att arbete kan utföras effektivare. Det stämmer kanske till en viss mån, för vissa verksamheter. Även om jag inte är helt övertygad om att man har tillräcklig vetenskaplig evidens för ett sådant påstående. Administration verkar vara ett område där man kan genomföra förändringar, hur galna som helst, utan några egentliga kalkyler. Det handlar mest om övertygelser om vad som är rationellt i olika situationer.

Förslaget om att utreda och inleda förhandlingar om kommunsammanslagning kom för många år sedan. Man lyckades på ett taktiskt sätt genomdriva att saken skulle utredas och att det måste förhandlas fram ett avtalsförslag, så att "man har realistiska alternativ att ta ställning till". Det låter förstås som ett rättvist och bra sätt, men man såg under gårdagens diskussion hur en sådan utrednings- och förhandlingsprocess påverkar de inblandade: då man i flera månader arbetat hårt för att ta fram en för en själv så bra lösning som möjligt, börjar man tro på den. Tankarna nöts in i vissa banor, man arbetar i timmar med människor som har ett gemensamt mål och snart tror man att det är det enda eller åtminstone det bästa tänkbara alternativet man arbetar för.

Mötet mellan beslutsfattarna och invånarna var därför rätt deprimerande. Man såg så tydligt hur politikerna ansåg sig veta bättre, alternativslösheten var verkligen slående i de allra flesta inlägg. Osäkerheten kring regeringens planer användes som ett argument för att välja innan tvångsåtgärder tvingar kommunen att ge upp avtalet man tagit fram. Avtalet var i sig – det var tydligt – produkten av en så pass stor arbetsinsats, att det bara därför anses värt att ingå. Det är lite som att en dyr extern konsult alltid kommer med goda lösningar, därför att de kostar så mycket. Tröskeln att erkänna att man fått bara smörja är väldigt hög hos den som fattat beslutet om att betala konsulten.

Det höga emotionella priset av att ge upp något som kostat en mycket arbete, pengar eller prestige är en sak som man borde vara medveten om. Det är en mycket stor riskfaktor vid uppkomsten av tunneltänkande.

Gällande kommunerna var det historikern Panu Pulma som kommenterade insiktsfull att det handlar om en gammal konflikt i synsättet: är kommunen en demokratisk, politisk enhet vars invånare faktiskt kan och har rätt att besluta till exempel att de vill producera tjänster på ett dyrare sätt och betala en högre kommunalskatt, eller är kommunen endast en förvaltningsenhet vars uppgift är att rakt av producera lagstadgade tjänster så effektivt som möjligt.

Många politiker – inte minst den nuvarande regeringen – resonerar klart enligt den senare modellen och underkänner kommunerna som demokratiska organ. Staten vet bättre hur saker ska ordnas, folket är bara oupplyst om det sätter sig på tvären. Saken blir inte bättre av att forskningen, i den mån den finns, inte är enig om vad som "lönar sig".

Inom vissa kommuner, också i kommunförbundet, pyr ändå en revoltanda. Alla kommunpolitiker är inte lika preparerade som Sjundeås, som på grund av tidigare ekonomiska svårigheter nu försatt sig i ett tillstånd av "alternativlöshet".