Matti Klinge och jag

Min professor Matti Klinge fyllde 75 år i veckan, vilket var en stor händelse i akademiska kretsar i Helsingfors. Vid Universitetet ordnades ett välbesökt och uppenbarligen, vad jag hört från många håll, mycket lyckat seminarium, som Eva Ahl-Waris skrivit om i sin blogg. Klinge är en ikon vid – man har nästan lust att säga för – Helsingfors Universitet. Bland annat har hans insatser för 350-årsjubileet 1990 gått till historien, inte minst för det omfattande verk som utgavs över Universitetets historia i samband med feståret.

Professor Klinge är en av de akademiska lärare som präglat mig allra mest som historiker och humanist. (De andra är Rainer Knapas, med sin omutliga respektlösa och oändligt kritiska skarpa blick, och Eero Tarasti, semiotikens finska portalfigur och mannen som indirekt serverat mig lösningar på det ena intellektuella problemet efter det andra.) Klinge har betytt mycket för mig som lärare och mentor. Men vad har jag betytt för Klinge? Det är svårt att veta. Eller egentligen inte. För det handlar om bildning. Jag vet inte om jag träffat någon annan människa som har en så stark tilltro till bildningens kraft och betydelse. Det är ett drag som ofta provocerar fram stark irritation eftersom det misstolkas som exklusiv elitism. Som utsatt för Klinges pedagogiska gärning måste jag säga att det är ett missförstånd.

Det vanligaste exemplet på elitismen är niandet som Klinge benhårt håller fast vid, liksom all akademisk tradition i form av exceris i olika slag av traditionell formalia. För mig personligen har det varit en hård skola, eftersom jag är vansinnigt obekväm med dylika riter. Jag är lika obekväm vid solenna akter vid Universitetet som i kyrkan. Och det är inte det att Klinge skulle förneka att det existerar en akademisk elit, som i själva verket är den viktigaste av alla eliter för ett fungerande samhälle, men hans poäng är att den i princip är öppen. Den är möjlig att nå med hårt arbete. Men det gäller inte att bara plugga fakta utantill, utan man måste framför allt lära sig att tänka. Om man lär sig kulturens och historiens rikedom och nyanser – till dem hör det sociala umgängets etiketter – och lär sig att formulera egna välgrundade tankar, har man en plats i eliten. Bildning kräver hårt arbete, men den bör ge, och ger också enligt Klinge, status. Så ska det vara i ett civilserat samhälle.

Klinges produktivitet är mycket stor. Han har har också varit de stora sammanhangens man, som sett de stora kulturella och politiska linjerna och skrivit om dem på ett sätt som ställt till mycket kontrovers i den finska traditionellt ofta extremt nationalistiska och trångsynta historieskrivningen. Klinge är framför allt europé. Han umgås gärna på tyska och franska, medan jag har en känsla av att föraktet mot det anglosaxiska delvis är litet av ett manér, men lika mycket ett ifrågasättande av den intellektuella och kulturella trångsynthet som är en följd av minskade språkkunskaper. På den punkten måste jag hålla med honom. Steget från "engelskan räcker" är inte långt till en enögd idioti av sannfinländsk kaliber; ett läge där man tror man vet och kan allt och har full kontroll, men i själva verket är helt bakom takana, som det heter på vacker finlandssvenska. Man vet aldrig tillräckligt utan man måste ständigt lära sig, tänka och försöka förstå.

Det är också det som har varit de viktigaste lärdomar Klinge strävat till att ge sina studenter: läs, tänk och skriv. Bilda dig själv och ta ditt ansvar i samhället genom att ge ditt bidrag till kulturen och samhället! Som Klinges student och en av de många som skrev sin avhandling om 1700-talet med honom som huvudsaklig handledare, uppfattar jag att jag betytt mycket för honom, liksom alla hans studenter. Klinge tyckte aldrig tenter eller detaljkunskaper var särskilt viktiga. Liksom hans egna böcker ibland med rätta kritiseras för något vaga källhänvisningar, manade han studenterna att läsa skönlitteratur framom ekonomisk-statistiska studier. Bland tentlitteraturen märktes böcker som Tolstojs Krig och fred. Ändå tror jag det är få människor jag kan citera så mycket som Klinge. Också gällande detta har jag ett citat som genast klingar i bakhuvudet: "Exactitude, Jessica, exactitude!", utropade han på en av sina berömda parisexkurisioner, då jag trasslade ihop ett par ryska kejsare i min utläggning. Så helt irrelevanta är nog fakta inte.

Klinge var också en av de professorer som faktiskt stödde och hjälpte sina studeranden efter att de tagit sin magistersexamen. Det var allmänbildningen och förmågan till kritiskt och självständigt tänkande som var den huvudsakliga målsättningen för Klinge som pedagog och därigenom indirekt samhällspåverkare. I botten finns en stark övertygelse om att kulturen styr samhället och att det sker genom val vi kan påverka. Så som genom att inte platta till språket och kulturen genom att lämna bort drag som onödiga, odemokratiska eller bara ålderdomliga. Så där som att säga Ni.

Så har också många historiker klarat sig rätt väl. Vid Universitetet har de emellanåt betraktats med avund av andra inom humanistiska vetenskaper, ibland på gränsen till förakt, för att lärostolen producerat så många magistrar och doktorer i jämförelse med andra. Jag anser att det beror på den samhällstillvändhet som aktivt odlats vid institutionen och som också professor Klinge bidragit till. Åtminstone under min tid, under 1990-talet, fick professorn också alltid sin inbjudan till ämnesföreningens årsfest på posten i ett kuvert där frimärket var upp och ner.