Förstärklighet?

Augmented reality kallas teknik där man blandar information från webben med information från verkligheten. Man kan göra det till exempel genom att via mobiltelefonen hämta information om platsen där man befinner sig eller genom att berika tv-sändningar med uppgifter eller grafik från en databas.

Termen agumented reality finns i Rikstermbankens databas. Norstedts ord anger förstora, förstärka, utvidga som översättningar för augment. Så vad skulle egentligen vara ett bra svenskt uttryck?

Wikipedia uppger förstärkt verklighet, med reservationen att det inte är helt etablerat ännu. En rundringning på Twitter gav roliga förslag: Staffan Nilsson föreslog utökad verklighet som nog är bättre än Wikipedias förstärkta verklighet, enligt min mening. Micke Hindsberg föreslog virtuellt utvidgad verklighet, som jag tycker är mycket beskrivande och begripligt. Jenny Wiik föreslog utvidgad verklighet. Det är också bra, kort och klart. Fast något surrealistiskt kanske.

En av mina favoriter var ändå Pär Nilssons förstärklighet. Nog som mer som ett skämt framkastat. Men jag gillar det. Vad tycker ni? Måste ordet verklighet finnas med?

Varför inte alla bör tala engelska

Engelskan har allt starkare befäst sina ställningar som modernt lingua franca. I synnerhet inom media, handel och naturvetenskap är det ett språk som branschfolk förväntas kunna i stora delar av världen. Att man upplever att man får tillräckligt information om sakernas rätta förhållande på engelska är en allt vanligare uppfattning. Snabbt kan man börja tycka att det räcker med engelska utöver det egna modersmålet, och vips öppnas alla dörrar och man kan ta del av allt. Så är det ju inte.

Jag tror inte att Pisa-undersökningarna mäter kunskaper i främmande språk, vilket avspeglar den snäva och utarmade bild av bildning, kunskaper och kompetens som i dag sprider sig i världen. Det beror nödvändigtvis inte på att man inte skulle vara medveten om hur viktiga språkkunskaper är, utan på att det är saker som är svåra och delvis helt omöjliga att mäta. Det som saknas ur mätningarna är egentligen humaniora och kulturell kompetens. Alltså huvuddelen av det man kunde kalla bildning.

Det är skrämmande att se hur intresset för språkstudier minskar. Om man aldrig tar i en franskspråkig tidning eller lyssnar på tysk radio får man en mycket förenklad och snedvriden bild av vad som pågår i vår stora och mångfasetterade värld. Det är också arrogant, tycker jag, att anse och förvänta sig att allt ska gå på engelska. Man kan visserligen inte följa med alla medier och kulturer - t ex är ryska och kinesiska för mig stora språk jag inte egentligen kan ta till mig alls. Men eftersom jag ser hur annorlunda redan fransmännen ser på världen, inser jag att det finns många olika tolkningar och perspektiv på världen. Och att det faktiskt är stor skillnad.

En annan oroande tendens är att bildningskravet sjunkit också inom universitetsvärlden. Det har gjort att den engelskspråkiga forskningen och litteraturen har fått fullständigt oproportinerligt stort utrymme. Enligt min uppfattning läser till exempel allt fler forskare viktiga grundverk som de av Habermas och Bourdieu i engelsk översättning. Vilket är rätt absurt. Eller Kant, eller andra stora filosofer, vars verk eller åtminstone begreppsapparat man utan vidare borde närma sig med de tyska språket i åtanke.

Riktigt tokigt blir det när forskare som sysslar med Sverige före 1900-talet börjar hänvisa till engelsk och amerikansk forskning i första hand. Och bommar tysk forskning, som är mycket relevant. Man kan göra mycket grova fel, eftersom det svenska samhället i mycket ringa grad liknade det engelska. Medan den tyska och baltiska kulturen vid denna tid hade mycket stort inflytande på livet i Sverige.

Men om alla, också de tyska forskarna, skrev på engelska - då vore ju problemet löst? Nej, så är det inte. Man måste kunna skriva på sitt eget språk, man måste forska i Strindberg på svenska och Kant på tyska och italiensk historia på italienska och latin. Att översätta och ta in andra språk som jämförelse ger just precis den rikedom som vi helt blir utan om allt går på engelska. Vi behöver psykologer och språkforskare, vi behöver kulturell mångfald och medvetenhet om den. Vi behöver mer aktiv och passiv språkkunskap, mer förståelse mellan folk och individer. Mångfald ger kreativitet, enspråkighet enfald.

Experter i samarbete

Det stora nationella projektet inleddes år 2008 med de ambitiösa målsättningarna att utveckla ett gemensamt gränssnitt för arkiv, museer och bibliotek. Man ville också planera en centraliserad lösning för långsiktigt digitalt bevarande. En viktig utmaning var också att öka kompetensen och skapa samarbetsformer för hela fältet.

Det sista var kanske det allra svåraste. Man har av tradition arbetat på olika sätt inom de olika sektorerna. Man har haft olika teoretiska och vetenskapliga kontexter och målsättningar, vilket har avspeglat sig i sinsemellan mycket olika sätt att strukturera samlingar och följaktligen också informationsresurser.

I dagens värld är det ohållbart. Samtidigt är det extremt känsliga frågor att diskutera, eftersom informationsresurserna som modeller av världen också utgör modeller av expertisen. Genom att ifrågasätta någons expertis blir man sällan populär. Fast det är ju inte det det handlar om. Men det tolkas lätt så, som att man vill lägga sig i och börja bestämma om saker man inte förstår sig på. Frånta någon auktorietet, ifrågasätta kompetens.

Jag måste därför verkligen lyfta på hatten för projektets ansvariga verkställare Minna Karvonen och hennes högra hand Tapani Sainio. Båda två är genomsympatiska och mycket kompetenta personer. Minna Karvonen har tålmodigt och bestämt men vänligt vallat alla kulturarvsmänniskor till samma bord gång på gång. Att de haft stöd på högsta ort har förstås hjälpt henne, men hon har med Tapani Sainio lyckats motivera hundratals människor att tillsammans diskutera sitt eget arbete, sin expertis, möjligheterna att dela med sig av sin kompetens och sina resurser. Det har varit otroligt fint att få följa med.

Trots att det tekniskt ännu finns en hel del att göra och det behövs mycket arbete för att få riktigt smidiga sökningar, enhetlig metadata och relevanta sökresultat, är vi nu verkligen på väg!

Projektet går nu in i sin andra fas, 2011-2013. Nu gäller det att tillgängliggöra de stora mängder material som digitaliserats under förra året. Systemet för långsiktigt bevarande ska ta sina första steg. Det blir spännande!

Den första fasens slutrapport finns nu på engelska.

Arkiv och museer i dag och i morgon

Hur många arkiv har en seriös insamlingspolicy för digitala material? Delge gärna!

Jag slängde här om dagen ut frågan på Twitter och fick summa 0 (noll) svar. Det kan förstås bero på slumpen. Det är inte alltid rätt människor är på tråden. Jag vet att åtminstone riksarkiven i både Sverige och Finland jobbar på allvar med dessa frågor.

De flesta arkiv kommer ändå, liksom biblioteken, att inom några decennier att vara inför en situation då material på papper är ett undantag. Inte heller museerna kommer undan alla audiovisuella material och de än mer utmanande installationerna. Hur tänker man sig då sina samlingar och deras bevaringspolicy på sikt? Och inte minst hur har man tänkt sig att bygga upp de samlingar man då ska ha – till stora delar sannolikt digitala samlingar? Vad exakt ska de bestå av och hur ska de vara strukturerade? Till saken hör de digitala materialens efemära karaktär och den naturligt mycket korta livslängden. Vilket gör att man inte som med fysiska föremål bara kan vänta till material mer eller mindre av sig själva vandrar till samlingarna, förr eller senare.

Det finns en äldre tradition, som åtminstone i Finland är väldigt stark och av många oproblematiserad, som fokuserar på tinget, föremålet och dess unikhet. Ofta dessutom med en nationalromantisk underton. "Detta är pennan freden undertecknades med" eller "Detta är det ursprungliga manuskriptet". Experterna vid nationens "minnesorganisationer" bevarar och skyddar dessa reliker dessa med stor auktoritet och kompetens, som värdefulla skatter och bevis för forntida storhet hos enskilda personer eller nationen. Jag vill inte förringa det arbete som görs för att bevara denna typ av kulturarv.

Men ganska stora problem kan uppstå om man vidhåller utgångspunkten om kulturarvsinstitutionerna som fungerar som en sorts bankvalv, varifrån material kan utportioneras antingen via utställningar eller forskare. Experter som förstår att tolka och uppskatta materialet på "rätt" sätt. Denna tolkning av verkligheten och kulturarvets funktion och den egna uppgiften kan göra att kulturskatter blir liggande, bortglömda, borta ur det allmänna medvetandet. Det gör mig ledsen. Och lite orolig. Skall samlingarna bli monument över historien före andra världskriget eller har kan man uppbåda den framsynthet och initiativförmåga som krävs för att ta till vara och bevara dagens och morgondagens kultur? Kan man öppna sig och släppa sin kontroll över materialen på det sätt som krävs i dag, så att de kan bli en levande del av våra liv?

Modfälld

Anna-Lena Laurén hade en bra ledare i dagens tidning. Framför allt fastnade jag vid samma mening som blänktes på paraden: "Västvärlden är i dag full av "sanningssägare" som "vågar" kritisera islam." Jag hyser mycket stor respekt för Laurén som journalist. Gällande den här saken vet hon dessutom verkligen vad hon talar om med sina många utlandsår i bagaget.

Det är ett tråkigt fenomen, som jag berört tidigare. Detta att man plötsligt anses modig om man vågar säga "som det är". Och sedan häver ur sig fördomar och kränkande generaliseringar, som dessutom ofta saknar verklighetsbakgrund. I vårt land har man dessutom ofta tigit ihjäl övertramp, hellre än att väcka rabalder eller ens bemöta dylikt strunt med sakliga argument. Det har funkat rätt länge.

Resultatet i det senaste riksdagsvalet visar att man nu måste byta strategi. Vi har för många marginaliserade människor, familjer som varit utanför ordentlig utbildning och arbetsliv sedan början av 1990-talet. Familjer som tappat tilltron till systemet och den viktiga känslan av delaktighet. Politiken, makten och alla beslut finns någonstans utom räckhåll för många människor. De utgör en tacksam publik för dessa populister, som med tvivelaktig moral och bräckliga insikter kommer och förklarar hur "saker är". De populistiska vindarna i västvärlden gör att vi alla har skäl att reagera. Så här får det inte gå till!

Veera Luoma-aho skriver i Helsingin Sanomat om upplysningen. Om att man måste tro på upplysningsprojektet ännu i dag. Att det i själva verket är populisterna som är de postmoderna nihilisterna (ah, vilken underbar känga!). Det är hög tid att också vi humanister stiger fram och berättigar vårt levebröd. Det är precis för detta som vi kan leva på allmännyttiga medel: för att ryta till, korrigera lögner och förvrängningar om historien, att avslöja pseudovetenskapliga, usla "filosofiska" resonemang, att vässa våra pennor och skriva våra mest välformulerade och slagkraftiga formuleringar för att främja ett människovärdigt samhälle och bildning.

För liksom George Kateb resonerar i sin omtalade bok, är faktiskt människovärdet absolut och hör a priori till att vara människa. Man kan inte ha lite eller mycket människovärde. Därför är också det engelska begreppet human dignity så mycket bättre. Ordet värde (arvo) är missvisande, det kan inleda en del mindre upplysta människor att tro att det är något som kan mätas eller förloras. Så är det inte. Och det är inte heller modigt att tala eller bete sig korkat eller obildat.

Är minibilder metadata?

Europeana för en verklig kamp för öppenhet och tryggandet av kulturell allmänning. Samarbetet med Creative Commons resulterade i en "licens" för allmänning. Tanken är skydda fritt material som digitaliseras från att hamna under olika licenser och upphovsrätter. Copyright uppstår ju som bekant inte heller då man digitaliserar material.

Agendan är politisk. Man vill stärka den europeiska kulturen och ekonomin genom att främja tillgången till information av hög kvalitet. Allt material som finns i Europeana (alltså fysiskt dvs metadata, länkar och även minibilder, dvs thumbnails) är i princip allmänning. Europeana driver en mycket framsynt, pragmatisk och modern syn på digitala material.

Problemet är, som vanligt, att lagstiftningen och dess begrepp och premisser är från gångna sekler. Till exempel är det helt löjligt att museer och andra instanser drar sig för att distribuera förhandsvisningsbilder eller till och med minibilder av konstverk på grund av eventuellt oklara upphovsrätter. Europeana erbjuder till och med möjligheten att ha förhandsvisningen på den egna servern. I bästa fall hänvisar man till saker som upphovsrätter. Ännu osakligare svepskäl har hörts. Lyckligtvis finns det kulturarvsorganisationer som rakryggat tar sin uppgift på allvar: kulturen tillhör oss alla. I synnerhet om den omhänderhas med allmännyttiga medel.

Man måste också våga ge användare ansvaret för att respektera copyright där den finns. Kunde man eventuellt i denna världen, i denna tid, anse att upphovsrätten av ett verk inte sträcker sig till en minibild? Det skulle göra livet bra mycket enklare och också ge bättre synlighet för upphovsrättsinnehavaren. Det vore väl en bra sak? Företag agerar gärna på ett sätt som prövar gränser på detta sätt. Men inom arkiv, bibliotek och museer är man ofta mer räddhågsen. Och missar en massa chanser. I värsta fall försvinner delar av den kulturella allmänningen, om man inte ger den fri på webben.

Tillgång är inte det samma som återanvändning. Återanvändning är inte det samma som missbruk. Inte ens fast man gör business på den. Business är tjänster, innovation och arbete för folk.

Nyanser av grått: den vetenskapliga presentationen

Powerpoint eller motsvarande presentationer är en svår och allmänt underskattad genre, allra mest på grund av att den ofta används så dåligt. Jag har sett rysande exempel av folk som borde vara proffs inom it och kommunikation.

En bra presentation kräver mycket arbete, räkna med minst en arbetsdag för en 20 minuters presentation om du börjar från scratch. Det är också värt att satsa tid på att skaffa fram bilder. Då ska man vara mån om att se till att man inte bryter mot upphovsrätter. Det lönar sig att använda material ur Wikimedia eller andra källor som tydligt angett rätten att återanvända bilder genom till exempel Creative Commons-licensering. Också på t ex Flickr är det möjligt att hitta bilder som upphovsmannen explicit ger lov att återanvända genom CC-licens eller på annat sätt. Arkiv och muséer strävar till att ge material som tillhört kulturell allmänning status som sådan även som digitaliserat (Public Domain). Ange bildkällor i alla fall, det är juste citat-etikett att ge den som skapat eller digitaliserat en bild synlighet.

En orsak varför noggrannhet i detta avseende är bra är dessutom att man absolut ska lägga upp sina presentationer på webben. Helst gör man det i sin egen institutions publikationsarkiv eller på sin webbsida eller dylikt, där man själv lätt sedan har dem samlade och i tryggt förvar. Dessutom kan folk hänvisa till dem vid behov. Om man saknar möjlighet att ladda upp presentationer på en institutionell plattform, finns det fullgoda alternativ gratis på webben (t ex SlideShare).

När man gör en presentation finns olika tekniska möjligheter. Förutom program att använda på den egna datorn (av typen PowerPoint, OpenOffice eller LibreOffice Impress) kan man använda andra program som finns ute i på webben som erbjuds gratis (Google, Prezi). Tänk på att ha tillräckligt mycket information på första sidan, för det är kanske all information en läsare får om presentationen: vem, när och var (kontext) är allt sådant som måste finnas utskrivet. Gärna också affiliation och kontaktuppgifter, åtminstone en webbadress.

Det är väl värt att lära sig programmen ordentligt och att sätta tid på att pröva sig fram. Man bör noga tänka igenom innehållet så att det blir möjligast enhetligt. Framför allt skall datorpresentationen stöda den muntliga presentationen, men den ska också vara informativ för sig.

Tänk på att ha en bra balans mellan text och bild. Texten skall vara tillräckligt stor (absolut minst 24 punkter, helst rejält större) och man får inte ha för mycket text på en plansch. Fyra till absolut högst sju punkter burkar anses lämpligt. Ibland kanske bara en mening räcker på en plansch. Eller bara ett ord. Trots att folk blir allt bättre på multitasking, är det distraherande med stora textblock som lockar till innantilläsning som gör att man slutar lyssna.

Vid behov kan man tillägga nödvändiga citat inför uppladdning, vilket man då ska notera på planschen. För mycket text eller för många franska streck på en sida gör att publiken distraheras: följer du alltför slaviskt en nedskriven text blir det tråkigt, men avviker du från den digra texten på väggen blir publiken (åtminstone jag personligen) nervös och oroar sig för att du tappar tråden eller glömmer något viktigt.

Du måste lita på att du själv och ditt berättande är tillräckligt intressant. Tala fritt, men följ strukturen på planscherna eller i flashfilen. Fundera över om det är bättre att ta fram texten på respektive plansch an efter eller på en gång. Själv gillar jag bättre det första för att hålla fokus, men det finns olika skolor här. Andra kan tycka illa om det. Distraheras åhörarna av att läsa ett begrepp de inte är bekanta med på väggen innan du hunnit ända till saken? Är det bättre att folk slipper avbryta dig med frågor eftersom de ser att du snart kommer till just den sak de själva associerat till? Vad känns bäst för dig, hur talar du ledigast?

Namn och årtal är alltid bra att servera i text, det brukar uppskattas - och så de viktigaste poängerna i korta meningar. Det är mycket bra att öva sig på att uttrycka sig kort och koncist. En slagkraftig formulering fastnar dessutom bäst i minnet på folk.

Tänk på vilket syfte planscherna ska ha, hurdan information vill eller kan du förmedla med bilder? Är det bara illustrationer och ett stöd för strukturen? Räcker bara rubriker och bilder? Då kanske presentationen inte fungerar så bra för sig. Om du använder dig av många hierarkier i texten, var noggrann med att de är logiska. Man kan gärna dela in presentationen i flera delar och då upprepa samma rubrik på flera planscher för att stöda åhörarnas möjligheter att följa med argumentationen. Att lägga in länkar till webben är en bra möjlighet om man behöver använda upphovsrättsskyddat material. Om man vill, kan man göra länkarna dolda (i samma färg som bakgrunden) och bara ta dem i bruk vi behov.

Använd enhetliga och snygga färger och grafik. Undvik absolut olika effekter då det gäller text, använd högst en diskret typ i en presentation. Frestelsen att leka med alla roliga effekter kan ibland bli stor, men resultatet brukar bli en show som i slutändan tyvärr endast ger ett oseriöst intryck av dig som talare och distraherar publiken från det viktigaste: det du säger.

Animationer och effekter kan däremot med fördel användas på grafik och bilder, för att illustrera processer, förlopp eller tankeled. Försök att hitta sätt att illustrera det du vill ha sagt grafiskt, med kartor eller diagram (som är mycket lätta att göra i kalkylprogram och sedan bara kopiera därifrån). Grafisk framställning av information är generellt ett alldeles underskattat sätt att förmedla kunskap bland humanister. Att till exempel jämföra siffror går mycket enklare om man kan visa dem grafiskt. I stället för att bara i text upprepa det du vill ha sagt i presentationen, kan du istället ge det hela betydande mervärde och förbättra kommunikationen genom att använda andra än rent språkliga medel för att för fram det du vill ha sagt. Var kreativ!

Om man inte har möjlighet att göra en bra presentation kan det med tanke på själva uppträdandet vara bättre att tala helt utan. Då missar man i och för sig en chans att publicera sig, men det kan vara ett klokt val ibland.

Prosaica

Vi ska måla och fixa lite på Brages Pressarkiv efter stambytet. Ett praktiskt problem är att vi har brist på gamla tidningar. Trots 800 hyllmeter tidningsklipp, alltså. Insåg det när vi välte en mjölkburk under kaffepausen och jag var tvungen att blockera min första impuls att slänga närmaste tidning över den utspillda mjölken.

Philip Teirs kolumn om tidningsdöden i dagens Hbl fick mig att fundera vidare på detta. Fast Teir skriver ju egentligen om journalismens kris. Jag är inte lika orolig som han.

På riktigt, tänk er ett liv utan papperstidning! Det är mycket närmare än tidningsdöden eller journalistikens försvinnande. Den senare har nog delvis förresten försatt sig i viss kris riktigt på egen hand, tänker jag ibland. För ofta har man glömt sitt kritiska uppdrag. Men till saken:

Vad ska man tända bastun med? Vad ska man skydda golven med? Vad ska man klippa i för att skriva hotbrev?

Det är bokhistorikern i mig som ställer dessa frågor. Det är nämligen inte helt irrelevant hur den andliga kulturens materiella uttryck ter sig. Dessa påverkar både innehåll och samhälle, ekonomi och praktiker.

Ren film

Vi har en rätt rolig filmklubb med några vänner. Vi samlas ungefär en gång i månaden och alla får turvis välja film. Till konceptet hör att filmvalet alltid är en överraskning för de andra. Det är faktiskt roligt. Vi har ännu aldrig sett en dålig film, trots att folk ibland också kommit med filmer de inte sett, utan bara alltid tänkt att de vill se. Det är givande att se filmerna tillsammans och diskutera dem under **pausen/fylla på tallriken och vinglaset-pausen och efteråt. I och med att vi hållit på ett antal år börjar vi också ha en gemensam referensram.

Senast fick vi en riktig fullträff. Janne hade hämtat en film som ingen av oss andra hade sett, men som var en sällsam upplevelse. Det var Dziga Vertovs Mannen med filmkameran från 1929. En klassiker, tydligen, filmad i Odessa några år efter Eisensteins Potemkin. Eisenstein lär inte ha gillat Vertovs film. Montaget var inte i hans smak. Och montage finns det sannerligen i filmen.

Vertovs målsättning var att göra ren film, att undersöka filmen som en självständig konstart. Sin tids dogma. Alla element av litteratur och teater skulle bort. I början av stumfilmen uppges att det är en film som är:

ETT EXPERIMENT I ÖVERFÖRING AV LEVANDE BILDER
av visuella fenomen
UTAN TEXTPLANSCHER
(en film utan textplanscher)
UTAN HJÄLP AV MANUSKRIPT
(en film utan manuskript)
UTAN HJÄLP AV TEATER
(en film utan skådespelare, kulisser, etc.)

Resultatet är en fantastisk ström av visuella associationer, en dokumentär av livet i en Sovjetstad före trettiotalets dramatiska utveckling, en film som handlar att göra om en film, vilket ger det hela flera intressanta betydelsenivåer. Tankarna går från Chaplins Moderna tider till Riefenstahl och Freud och allt däremellan.

Vertov var på grund av sin progressivitet i motvind. Han har av eftervärlden tolkats som regimtrogen kommunist. Ändå ingår i filmen en enligt mig mycket mångtydig kort sekvens, som delvis bär på ett tydligt politiskt budskap till tyskarna att ansluta sig till kommunisterna, men också en intressant bild av Lenin. Jag tror jag behöver se den på nytt, helt enkelt.