Arkiv och museer i dag och i morgon

Hur många arkiv har en seriös insamlingspolicy för digitala material? Delge gärna!

Jag slängde här om dagen ut frågan på Twitter och fick summa 0 (noll) svar. Det kan förstås bero på slumpen. Det är inte alltid rätt människor är på tråden. Jag vet att åtminstone riksarkiven i både Sverige och Finland jobbar på allvar med dessa frågor.

De flesta arkiv kommer ändå, liksom biblioteken, att inom några decennier att vara inför en situation då material på papper är ett undantag. Inte heller museerna kommer undan alla audiovisuella material och de än mer utmanande installationerna. Hur tänker man sig då sina samlingar och deras bevaringspolicy på sikt? Och inte minst hur har man tänkt sig att bygga upp de samlingar man då ska ha – till stora delar sannolikt digitala samlingar? Vad exakt ska de bestå av och hur ska de vara strukturerade? Till saken hör de digitala materialens efemära karaktär och den naturligt mycket korta livslängden. Vilket gör att man inte som med fysiska föremål bara kan vänta till material mer eller mindre av sig själva vandrar till samlingarna, förr eller senare.

Det finns en äldre tradition, som åtminstone i Finland är väldigt stark och av många oproblematiserad, som fokuserar på tinget, föremålet och dess unikhet. Ofta dessutom med en nationalromantisk underton. "Detta är pennan freden undertecknades med" eller "Detta är det ursprungliga manuskriptet". Experterna vid nationens "minnesorganisationer" bevarar och skyddar dessa reliker dessa med stor auktoritet och kompetens, som värdefulla skatter och bevis för forntida storhet hos enskilda personer eller nationen. Jag vill inte förringa det arbete som görs för att bevara denna typ av kulturarv.

Men ganska stora problem kan uppstå om man vidhåller utgångspunkten om kulturarvsinstitutionerna som fungerar som en sorts bankvalv, varifrån material kan utportioneras antingen via utställningar eller forskare. Experter som förstår att tolka och uppskatta materialet på "rätt" sätt. Denna tolkning av verkligheten och kulturarvets funktion och den egna uppgiften kan göra att kulturskatter blir liggande, bortglömda, borta ur det allmänna medvetandet. Det gör mig ledsen. Och lite orolig. Skall samlingarna bli monument över historien före andra världskriget eller har kan man uppbåda den framsynthet och initiativförmåga som krävs för att ta till vara och bevara dagens och morgondagens kultur? Kan man öppna sig och släppa sin kontroll över materialen på det sätt som krävs i dag, så att de kan bli en levande del av våra liv?