Tankar om kultur och konst

Undervisningsministeriet har begärt utlåtanden om ett förslag till betänkande om kulturens framtid. Leif Jakobssons har fungerat som ordförande för arbetsgruppen. Det är glädjande att man genast i början deklarerar att kulturen och konsten har ett egenvärde.

I förslaget läggs stor tyngd vid kreativitet. Det sägs att kreativitet innebär att förena saker och betydelser på nya sätt, att en förutsättning är mångfald och flexibilitet (s. 19). Samtidigt betonas på flera ställen upphovsrätternas betydelse, utan att beakta att man genom lagstiftning avsevärt har försvårat och ytterligare kan försvåra verksamheten för tredje sektorn och minnesorganisationernas möjligheter att erbjuda kanaler och innehållsliga resurser som behövs för kreativt arbete. Att verkligheten i dagens webb 2.0 värld satt copyrightkonceptet i gungning bemöts inte på något innovativt eller ens konstruktivt sätt. Betänkandet borde ta ställning till hur man på bästa sätt kan stöda kreativ verksamhet i den nya webbekonomins era, dvs hur trygga 1) utkomst och 2) kreativitet för dem som inte skall låta sig styras av kommersiella kortsiktiga intressen.

Det finns en spänning mellan den resurs som benämns "slowness" och den trygghet man vill erbjuda för människor inom branschen i förhållande till de i betänkandet uttalade kraven på ökad flexibilitet och nya finaniseringsformer. Problematiken tangerar föregående fråga: det behövs konkreta förslag även på hur man kan främja den arbetsro som t ex konstnärer behöver. Att betänka är också att man inom forskningssektorn sammankopplat offentlig finansiering med tillgängliggörande av resultaten utan kostnader för användaren. Vad gäller andra typer av skapande verksamhet har detta effektivt blockerats av underhållningsindustri och konservativa, eller snarast reaktionära, fördomar mot webbekonomins annorlunda logik. Det paradoxala är att konstnärer som borde vara kritiska faktiskt låter sig duperas i frågor som gäller upphovsrätt.

Klart är i alla fall att också staten måste ta sitt ansvar och att det innebär kostnader som inte ger direkt mätbara resultat. Ännu mindre än satsningarna på idrott.

Peer review

Inom vetenskapen har en grundpricip sedan flera hundra år varit att resultat och teorier skall granskas och prövas av kolleger innan de accepteras. Men prövandet av vetenskapliga påståenden har också varit beroende av vilka medier som stått till buds. I universitetens barn- och ungdom har den muntliga disputationen varit central både för spridning och prövning av nya rön.

Den tryckta texten gav ytterligare möjlighet till förmedling och genomslag. Kostnaden för denna typ av spridning av idéer var trots allt förhållandevis stor, varför olika typer av förhandsgranskning uppkommit. Men denna modell har också lett till stärkta paradigm, ökad skolbildning och maktutövning inom vetenskapsfälten. Vilket i förlängningen också högst sannolikt förhindrat och bromsat kreativt och innovativt tänkande. Det har under de senaste 200 åren funnits nyckelpersoner som kunnat agera portvakter gällande vetenskaplig sanning genom sina akademiska positioner eller som utgivare av vetenskapliga tidskrifter. Oliktänkare har ibland haft det mycket svårt eller omöjligt att få sin röst hörd i vetenskapliga sammanhang.

Dagens låga publiceringskostnader och kanaler för gratisspridning av också vetenskapliga rön har ändrat på detta. Peer review, sakkunnig kollegial granskning, kan i dag ske efter publicerandet. Så som i fallet då Grisha Perelman tog sig an Poincarés förmodan och publicerade sina lösningar helt sonika i det öppna publikationsarkivet arxiv.org. Emellertid är matematiken ett område där det ofta numera hur som helst krävs flera år av eftergranskning för att bevisa/motbevisa ett påstående.

Inom naturvetenskaperna har man redan fått flera goda bevis för att man klart vinner på att publicera snabbt och att peer review inte behöver vara ett mellansteg före publicerandet, utan att prövningen lika väl kan ske av alla intresserade kolleger efter publiceringen. Webbens akademiska ursprung gör faktiskt att nätet lämpar sig utmärkt för vetenskaplig diskurs.

För humanister som värderar långsamhetens kultur, eftertanken och de komplexa resonemang som är djupt förankrade i det naturliga språkens domäner är det snabba publicerandet ofta ett rött skynke. En historisk process eller en analys av ett konstverk, en idé eller ett kulturellt fenomen kan omöjligt presenteras på några stordia eller med några blogginlägg. Ett scenario där läsaren inte uthärdar mer än fem minuter vid en och samma text är således ett verkligt hot ... eller är problemet snarast att de flesta texter i dag är producerade med sådan hast, att de inte tål en granskning eller eftertanke på med än fem minuter?

Humanisterna befinner sig på sätt och vis, åtminstone för tillfället, i en strid på två fronter. Å ena sidan är det så att en historisk betraktelse med ett resonemang som kräver flera hundra sidor som inte granskats av ens en redaktör skulle förlora mycket på läsbarhet och följaktligen genomslag. Humanister måste få skriva monografier som kostar att producera och därför i viss mån måste utsättas för förhandsgranskning före publiceringen.

Å andra sidan vore det dumt och oansvarigt att marginalisera sig och ge den ytliga snuttkulturen en promenadseger över bildningen och reflektionen. Därför måste humanisterna göra både och! Att skriva kort är också en färdighet som kan tränas upp. Kort behöver inte heller vara dåligt. Tvärtom kan det vara nyttigt att försöka kristallisera sina tankar - eller en av dem - till 140 eller 160 tecken nu och då. Eller ens 3 000.

Digitala resurser och NDB

Det Nationella Digitala Biblioteket (NDB, på finska KDK) är på slutrakan med förhandlingarna med de olika leverantörskandidaterna för pilotsystemet för kundgränssnittet. Man har bestämt sig för att skilja på den normalisering som kommer att göras inför leverans av metadata till Europeana och det system som erbjuder tjänster till slutkunderna här i Finland. Med tanke på metadatas kvalitet är beslutet säkert klokt, samtidigt som det med tiden kommer att innebära väldigt olika mappningar till NDB och Europeana, eftersom man på europeisk nivå målmedvetet strävar till mångspråkiga lösningar och semantiska sökningar. Inom Europeana har man därför redan börjat skissa fasetter som beskriver innehållet. Man får hoppas att de två systemen i slutändan inte konkurrerar om innehåll.

Avsikten är att kundgränssnittet skall erbjuda tillgång till så väl kataloger och förteckningar som digitala material. Målsättningen är att samla alla material oberoende av sektor eller producent, vilket förstås är kundvänligt och behändigt, även om det ställer en hel del krav på användbarheten. En liten utmaning blir dessutom att få med andra typer av digitala resurser, såsom databaser. Det är inte alla gånger ändamålsenligt att indexera innehållet i en databas, utan resursen borde få egen metadata. Därför har vi på SLS beslutat att samla våra digitala resurser i en katalog, där vi beskrivit både specialwebbsidor, webbutställningar, spel och forskningsdatabaser. Saken är ganska lätt fixad och jag hoppas att denna databas också kan höstas till NDB i sinom tid. Det gäller att tänka kundorienterat: vilken nivå på sökresultaten är hanterliga för kunden? Dessutom tycker jag att det vore bra, om folk till exempel via en sökning på Topelius direkt också hittar hela den fina sajten med alla dess resurser, i stället för dess tusentals enskilda objekt.

Time out?

Björn Wahlroos har igen retat gallfeber på folk, denna gång genom att ifrågasätta vårt lands biståndshjälp. Utan att vara särdeles insatt i saken, har jag en känsla av att han denna gång satt fingret på en ovanligt öm punkt. Statens biståndshjälp är, åtminstone för mig personligen, som alltför sällan kommer till skott med att aktivt sänka pengar till diverse behjärtansvärda ändamål, ett argument när det gäller att döva samvetet. Känslan av skuld, som är ofrånkomlig för vem som helst som har mat på bordet varje dag, måste hanteras. Världens orättvisor är inte mitt fel, de är systemfel som har sin grund i historiska orsaker. Därför ska systemet (staten) också korrigera dem.

Problemet är väl att systemet inte korrigerat dessa globala orättvisor särskilt bra, utan biståndshjälpen olovligt ofta hamnat i korrupta händer eller annars bara varit korkat genomförd. Följder har varit understöd till odemokratiska krafter och att man ofta rubbat den lokala ekonomin genom att försvåra jordbrukares, handlandes eller andra småföretagares verksamhet genom att donera saker gratis eller kapa marknaden genom storinvesteringar som av praktiska skäl skötts i större skala. Att ge mikroföretag en chans att få del i biståndsprojekt måste kräva ohyggligt mycket arbete och mycket goda lokala nätverk. Det är säkert sant att man åtminstone i vissa områden troligen skulle ha det bättre om man helt enkelt lämnats i fred av så väl bistånd som andra externa stora aktörer.

Men att nu helt backa och ta time out är knappast etiskt försvarbart. Oskyldiga eller inte, har vi försatt oss i en fantastiskt komplicerad soppa som man inte heller av egoistiska skäl bara kan springa i från (inte ens med förevändningen att vi måste se om vårt eget hus först). Den kollektiva skulden, och det kollektiva ansvaret, finns fortfarande där. Men ... ja, man måste absolut se över vad man gör och hur man gör det effektivt. Mikrolån lär väl de flesta ekonomer vara ense om att är ett rätt bra sätt att ge stöd. En annan sak som knappast förvränger marknaden eller skapar onödigt beroende är satsningar på utbildning. Här blir förstås frågan om kulturimperialism kinkig, men om man går varsamt fram med okonfessionell utbildning torde det fungera som en positiv drivkraft i vilket samhälle som helst, med många goda effekter. Men detta är mycket svåra och komplicerade saker och de finns så många människor som jobbat med dessa saker i åratal, att jag vågar egentligen inte säga mer. Annat än att jag hoppas att ingen om några decennier längre behöver bistånd på grund av var hon är född eller var hon lever.

Experiment

Uppviglad av Kaj Arnös föredrag om de sociala mediernas möjligheter har jag gett mig in på ett intressant exmperiment: att twittra en bok. Som provmaterial agerar den kommande nya Sjundeås historia författad av Anu Koskivirta. Som hjälpmedel fungerar HootSuite, där man lätt kan hantera alla sina sociala nätverk på en gång. Och, bäst av allt, det är också möjligt att mata in statusuppdateringar i förväg! Så nu kan man följa med Sjundeås historia genom seklerna genom ca en tweet om dagen. Som följande skall jag ta itu med Helsingfors historia genom textmaterial ur min kommande bok. Prova gärna att följa med via Twitterkonto eller rss-flöde och kommentera!

Nerver och mjölk

Karin Johannissons bok Melankoliska rum kommer säkert att bli en bok av betydelse, inte minst för eliten. Då olika utbrändhets- och depressionsdiagnosers obehagligt svartvita kategorisering av människor i dem som orkar och dem som inte orkar blivit vanlig och accepterad, kommer vi att behöva mer nyanserade begrepp att närma oss och hantera olika slag av illamående och känslor överlag. Känslor av trötthet, otillräcklighet, rädsla och ångest, som tränger sig på allt emellanåt och som blir ett konkret problem för människor som förväntas vara kreativa i ett intellektuellt arbete. Johannisson förser oss med en vokabulär och ger oss tankeställare: är inte styrkraften i dagens samhälle en känsla av otillfredställelse, en känsla som utgör en viktig förutsättning för att marknadsekonomin skall florera och växa i den takt som är nödvändig? Känslor av isolering, besvikelse, maktlöshet och/eller avsaknad värdegrund (vad ofta man efterlyser diskussioner om värderingar i dag!) anvisas av Johannisson en naturlig plats i melankolins och mänsklighetens historia.

Det är kanske så man skall förstå statsministerns absurda, affekterade reaktion på att mjölkförpackningarna i närbutiken förändrats. Mjölken har en helig, djupt psykologisk betydelse i den finska kulturen (och varför skulle den inte ha det, spädbarnets första och viktigaste föda, sammanlänkad med modern och moderskärlek osv.). Att vårt land importerar både säd, kött och el kan man tydligen leva med, men rör inte den inhemska mjölken! Att det dessutom förnuftsmässigt är en helt felaktig reaktion (Arla Ingmans mjölk kommer t ex från Hämeenlinnan osuusmeijeri, varför den i Helsingfors är närmat) visar på den irrationella ångest mjölken – eller snarast hot om brist på den – kan väcka.

Mjölk och nykterhet verkar också ha en märklig och djup allians, det oskyldiga barnet, mjölken och fosterlandets framtid är oskiljaktliga ( t ex i föreningen Maito ja terveys styrelse sitter förutom en del mjölkproducenter och förädlare även verksamhetsledaren för nykterhetsrörelsen Terveys ry).

Pendelrörelser

I morse försenades Y-tåget från Sjundeå, som vanligt, höll jag på att säga. Lyckligtvis har ortsborna redan vant sig vid VR:s informationsstil, och låter sig inte längre luras av det från högtalarna skallande meddelandet om att tåget är inhiberat. Vi vet redan att det kommer ett Åbotåg som kan plocka upp oss. Fast i dag susar det förbi, och följs istället av det regionaltåg med lok (detta tycks vara en oerhört stor skillnad för VR, fast det nog för gemene pendlare är fullständigt irrelevant vad tåget heter och vilket modell det eventuellt har, det viktigaste är när och var tåget går).

Efter en del exercis inspirerad av en verkligen underhållande serie högtalarmeddelanden (”Tåget avgår från spår 2”, ”Tåget avgår från spår 1”, ”Tåget avgår från spår 2 ”, och slutligen, vilket vi redan själva klurat ut, ”Tåget avgår från spår 1” – vilken tur att det inte finns flera spår i Sjundeå!) kom vi sedan i väg en halv timme försenade. Bara för att tio minuter senare köra över tre älgar.

I detta skede var en del av passagerarna redan hysteriska av skratt. Vinterns eskapader har skapat ny gemenskap och de oändliga force majeur-situationerna har lärt oss att skratta tillsammans åt maktlösheten. Folk har slutat vara desperata och till och med frustrerade. Det är en rätt intressant utveckling, faktiskt, som ger tro på mänskligheten.

En eloge måste verkligen ges åt tågpersonalen på Karistågen som i motsats till fjärrtågens personal alltid är vänlig. Dagens konduktör, som tydligen var ensam på det långa tåget, lyckades tillsammans med chauffören reparera de söndriga tågbromsarna, informera passagerarna, erbjuda dem vatten och lyfta undan en enorm älg från spåret på en halvtimme. Fråga inte hur, men jag hoppas att han får en ordentlig bonus för mödan.