Postkonferens

Förra veckan samlades kring 200 bokhistoriker i Helsingfors för att diskutera temat Book Culture from Below. Det var en intressant samling av discipliner och forskningsfrågor som kom upp, förenade närmast av att de tangerade läsning, publicerande eller spridning av texter. Mångfalden gjorde det lite svårt att mötas i de stora paneldiskussionerna. I synnerhet kändes det som att de finska forskarna hade svårt att egentligen diskutera metodfrågor. Men faktum är att "bokhistoria" egentligen är ett familjebegrepp och för att kunna föra diskussion på en nivå där alla kan vara delaktiga, måste man hålla en rätt hög abstraktionsnivå. Nu saknades gemensamma begrepp och teorier.

De oaktat fanns det många suberba inlägg och mycket högklassiga presentationer, och jag är säker på att alla fick med sig en hel del nya idéer och tankar av mötena. Eftersom ämnet är så komplext är det viktigt att kunna lyfta blicken utanför den egna disciplinen. Lite sorgligt var det att så få finlandssvenska forskare hittat med. I synnerhet lyste folkloristerna med sin frånvaro. Som medarrangör för SLS räkning måste jag ändå vara nöjd, för allt avlöpte väl, nivån var generellt mycket hög och de utländska gästerna mycket nöjda. Under konferensen lyckades vi också lansera både Flickr och Twitter.

Jag skrev något litet om det hela också på SLS-bloggen.

Pris: 0,00 euro?

I sommar tog jag mig äntligen tid att läsa Chris Andersons bok Free: How today's smartest businesses profit by giving something for nothing (2009). Andersons teser kan sammanfattas som följer: Marknaden hittar allt sätt att producera det som efterfrågas på ett billigare och effektivare sätt. Detta gäller också teknik och fysiska saker (”atomer”), men också information. I dag lever vi i en värld där en stor del av ekonomin handlar om tjänster, information och andra immateriella saker. Många av dessa tar digitala uttryck (”bits”). Då det gäller digitala tjänster och information är (marginal)kostnaden snabbt så liten att den i praktiken är lika med noll. Det går inte att konkurrera med att sälja bittar, inte alla åtminstone, enligt Anderson.

Informationens ”naturliga tillstånd” är enligt Anderson att vara fri och gratis. Därför gör fiffiga företag så, att de skänker en råversion eller en del av sina tjänster gratis (”Freemium”), såsom Google, Facebook eller Flickr. Massan ger möjlighet att göra pengar på t ex annonser eller ”pro”-versioner. Detta är ju egentligen inte så radikalt som det låter: så har kommersiell radio och tv fungerat länge. Men nu handlar det om att alla de strukturer och instanser som baserat sig på det tryckta ordet (böcker, tidningar, bibliotek mm) måste omdefiniera sina verksamheter och roller.

Kulturellt är förändringen verkligen drastisk. Så länge har vi litat på sanningen i det tryckta ordet, så inrotad är de professionella experternas auktoritet och kommunikationens enkelriktning från dem som har kontrollen till dem som saknar kanaler att sprida sina åsikter och verk. På en bokhistorisk konferens i veckan hörde jag första gången ordet ”cyberincunabula”. Det är vår tid, kulturer och samhällen i omstöpning. De ekonomiska konsekvenserna är mycket osäkra och svåra att bedöma, som Anderson påpekar. Men effekterna finns onekligen också där.

Läsningen gjordes särskilt intressant av att jag varvade den med Thomas L. Friedmans Hot, flat, & crowded. Why the world needs a green revolution – and how we can renew our global future(2008). Den mångfalt belönade Friedman för också ett grundligt resonemang om en genomgripande förändring. Skillnaderna är att han vet hur den borde göras och framför allt, att den uttryckligen måste göras. Den händer inte av sig själv, den kräver moralisk och politisk ryggrad. Friedman skulle säkert ha ett och annat att säga om Andersons naiva uppfattning om ständigt sjunkande priser (ta nu oljan, till att börja med ...). Dessutom pekar han på att de externa kostnader som miljöförstöring etc orsakar. Det där med noll euro duger inte. Men det trevliga är att Friedman faktiskt har en relativt plausibel lösning, som faktiskt alla vinner på. Ja, utom möjligen en del krafter med diktatoriska tendenser. Friedmans starka synpunkter har givetvis väckt en del kritk och hans patriotism är något tröttande, fast man förstår att den är nödvändig.

Den följande populärvetenskapliga exkursionen är den underhållande (och ibland ganska oroande) Malcolm Gladwell. Kanske jag återkommer till det, nån dag.

Matursprung

Fick i dag i min hand ett kaffepaket där det fanns direktiv om hur man med hjälp av rosteriets webbsida kunde spåra kaffet tillbaka till farmen och få information om den. I dag borde man också inom EU kunna spåra åtminstone kött längs hela produktionskedjan. I teorin. Som informatiker började jag ändå fundera varför inte samma tjänst erbjuds konsumenterna på samma sätt som på mitt kaffepaket. Det handlar ju om en viktig grundregel då man planerar moderna informationssystem: planera dem från början till slut så att också kunder kan använda åtminstone valda delar av dem över webben. När man ändå satsar stora pengar på att bygga system, lönar det sig alla gånger att tänka dem till slut: hur kan dessa utnyttjas på webben?

Dagens konsumenter är allt oftare intresserade av varornas ursprung. Faktorer som produktionsförhållanden och transportsträckor intresserar. Man vill gärna ha närmat. Förutom våra postförsändelser vill vi följa med våra livsmedel, deras tillkomstförhållanden och transporter blir allt mer relevanta. Jag skulle gärna kunna spåra min mjölkliter, mina tomater och mina ägg tillbaka till gården. Ett mobilgränssnitt skulle göra det möjligt att redan i butiken kolla saken, om man är intresserad. Då kunde man kanske välja potatisen som färdats en kortare sträcka och således är mer klimatvänlig.

Förflackad förståelse?

Häromdagen besökte jag med ett par av barnen några utställningar i centrum av Helsingfors. I våras hade vi besökt Livrustkammaren och det nya Medeltidsmuseet i Stockholm, så också den minsta, sjuåringen, var positiv och förväntansfull inför besöket vi gjorde på Stadsmuseet för att fly undan hettan en stund. Den fasta utställningen på Sofiegatan börjar vara tio år gammal. Och det märks. Säkert nydanande och pedagogisk på sin tid, kändes den nu, efter besöken i de svenska museerna, gammalmodig och ganska tråkig. För min egen del kan det förstås bero på att jag sett den så många gånger, men barnens behållning var inte heller väldigt stor.

Berättelsen och helheten uteblev. Endast ett fåtal föremål väckte så mycket intresse i sig själva att ungarna plockade upp lapparna med förklarande texter, som de sedan ögnade igenom kursoriskt. Det skulle ha behövts en guide (vilket jag inte själv orkade agera just då). Ljudlandskap fanns bara på ett enda ställe. Vi saknade intensivt den engagerade berättaren i de bärbara audioguiderna. Jag kom att tänka på de normalt blaserade tonåringarna i Stockholm som medryckta sprang mellan montrarna i Livrustkammarens salar med knapparna i öronen.

Vi fortsatte vandringen till Stadhusets nedre våning, där det fanns en liten utställning om Tove Jansson. På sätt och vis fin, men jösses vad texttung. Stenålders, helt enkelt. Claire Ahos fotografier talade för sig själva. Men helhetsintrycket var rätt deprimerande. Kan vi faktiskt inte bättre än såhär, mitt i turistsäsongen i de turistigaste kvareteren? Det är som om hela idén om vad en utställning är, är förlegad. Vad är målsättningen? Är det inte att engagera och ge nya insikter? Borde inte pedagogiken i vårt land vara anammad som grundidé i museerna? Och då menar jag inte tryckta texter (=katederföreläsningar). Vikten av erfarenheten, känslan, engagemanget, berättelsens kraft, var har man glömt dem?

Sen drabbades jag av Nicholas Carrs tanke om digitalkulturens förödande effekter på vår mänsklighet. Carr menar i sin nya bok The Shallows. What the internet is doing to our brains att vi tappar förmågan till djupläsande, att följa långa resonemag, att koncentrera oss, att fokusera oss, att tänka. Vi lär oss sämre då vi använder webben, än då vi läser på papper (bevisat). Av någon (för mig nog obegriplig) orsak är detta för Carr tydligen särskilt hemskt eftersom det går att visa att hjärnan ändrar sina funktionsmönster och sin struktur då vi ändrar vårt beteende och lär oss nya saker och lägger oss an med nya vanor. Det här sade ju redan John Locke så tydligt. Att vanorna skapar stora delar av vår personlighet. Har mina barns hjärnor blivit korrumperade av internet, då de inte orkade intressera sig för de små lapparna med text?

Knappast. Men de är säkert mer krävande än min generation var som barn. Jag tänker att det är viktigt att läsa böcker som barn och att försöka upprätthålla den vanan också som äldre. Och så tänker jag igen att det var just berättelserna vi saknade allra mest. Och varför inte erbjuda den med en medryckande berättare, som berättar just för dig om just det du tittar på? När tekniken finns. Bibliotek, arkiv och museer borde sannerligen öppna sig för skolbarnen och erbjuda spännande upplevelser och den expertis de har för att stöda lärarna i sitt arbete.

Naturligt moderskap?

Dagens Husis bjöd i dag på intressant diskussion om moderskap. Gunn Gestrin hade skrivit en recension av Élisabeth Badinters senaste bok, som väckt mycket debatt i Frankrike och också i en del i den anglosaxiska världen. Badinters tankar kommenterades kritiskt direkt av Pia Ingström. Själv befinner jag mig i samma sits, tror jag, som Ingström, dvs jag har inte läst Badinters nya bok, men jag är bekant med hennes tidigare arbete. Och just därför förstår jag Badinters tankegångar väl.

Det som verkar få kvinnor, så väl Ingström, som de franska kvinnorna, på bakfötter är kritiken av ammandet, av spädbarnsvården, som kan vara, det medger jag gärna, en oerhört positiv erfarenhet. Att det dessutom är biologiskt rationellt och ur evolutionssynvinkel vettigt att det är så, stöder idén om att denna typ av moderskap är "naturlig". Det torde väl vara vetenskapligt bevisat att det både för barnets emotionella och kroppsliga utveckling är bra med närhet, en trygg relation till en närvarande mor, kroppskontakt och modersmjölk.

Det som torde vara Badinters poäng är att moderskapet ändå ofrånkomligt är en del av en kultur. Det är omöjligt att skilja på genetiska faktorer och sociala sammanhang, miljöpåverkan i dylika frågor. Dessutom är det egentligen helt onödigt att sätta resurser på att bena ut vad som är vilket. Det handlar om extremt komplexa helheter, då kulturella/sociala faktorer har stor relevans. Det är saker vi också kan påverka genom medvetna val.

Badinter har i sin forskning visat hur det moderna moderskapet växte fram under 1700-talet. Hennes forskning av Rousseaus uppfostringsfilosofi lyfter tydligt fram hur den nya borgerliga ideologin innehåller en starkt komplementär idé om könens roller: om kvinnan som den mjuka modern och mannen som den rationella, aktiva och samhälleligt engagerade personen. Detta är en ideologi som inte alls varit självklar före det, även om liknande idéer ingått i många av de kristna kyrkornas läror.

I och med den borgerliga kulturens segertåg till samhällelig norm (detta har onekligen att göra med min tidigare omskrivna aversion med 1800-talet), har också det tidigare accepterade och också praktiserade mer delade moderskapet blivit förbjudet. Under stora delar av både 1800- och 1900-talen var det moderns, och endast hennes, uppgift och ansvar att ta hand om de små barnen. Det yttersta moraliska ansvaret låg hos henne. Extremt blev det hela i och med de psykoanalytiska teorierna, som egentligen gjorde modern ansvarig för alla problem hennes barn fick ända in i vuxen ålder, så väl psykiska som många fysiska sjukdomar och problem hade inte sällan sin grund i en känslokall mor eller en annars störd relation mellan modern och det lilla barnet.

Överklassens kvinnor, inte minst det högre borgerskapet och kvinnor ur det lärda ståndet, drog sig inte för att lägga sig i arbetarklassens barnuppfostran och hemvård och i sin filantropiska verksamhet hjälpa och samtidigt tillrättavisa arbetande mödrar. Eftersom man insåg att dessa kvinnor faktiskt var tvungna att arbeta började man också grunda småskolor, där man kunde sprida en god uppfostran.

Jag har själv svårt att beteckna mig som någon sorts praktiserande feminist och det har delvis att göra med min bakgrund som forskare. Jämställdhet är förstås en bra sak, som var och en borde kämpa för. Men det är just frågor som den om moderskap som för mig gjort den feministiska rörelsen problematisk att ens sätta mig in i ordentligt. Man hamnar nämligen enligt mig väldigt lätt in helt onödigt krångliga paradoxer om man gör världen för svartvit, vilket jag uppfattat att många hc-feminister gjort. Jag har å andra sidan inte heller läst på väldigt mycket, eftersom jag just upplevt att "frågan är fel ställd". Joan Wallach Scott tycker jag också med åren verkar har kommit till samma sak, vilket lite tröstat mig.

I dagens Helsingin Sanomat fanns också en artikel om att föräldrar ständigt känner sig otillräckliga och känner skuld eftersom de omöjligt kan leva upp till alla "expertåsikter", åtminstone på en gång, eftersom det är klart omöjligt då de är motstridiga. Det handlar här om samma problematik: i dag är både fäder och mödrar ålagda ett övermänskligt uppdrag, eftersom detta ansvar tillskrivs dem som individer. Barn kan man inte uppfostra ensam. Det finns alltid andra människor än föräldrarna kring barnet, och så måste det vara.

Att tala med väggar

Det verkar vara ännu värre än jag varit rädd för. Vi har beslutsfattare som inte lyssnar till expertis, starka ekonomiska intressen som begränsar forskarnas arbete i allt högre grad, vetenskapsmännens akademiska frihet och integritet verkar vara noll värd. Inom informationsvetenskap (och psykologi?) är det allmänt känt att folk hellre lyssnar på information som stärker deras åsikter än sådan som skulle tvinga dem att ifrågasätta sina egna synpunkter och nyansera eller ändra sin ståndpunkt. Men makthavare borde inte förfalla till tunneltänkande. Det är en av de få bra saker som jag minns att vår förra statsminister kläckte ur sig, att det bara är dumt att inte kunna ändra åsikt i en fråga om man blir överbevisad.

Helsingin Sanomats ledare tog i går upp frågan om de protester som hörts mot statssekreterare Sailas agerande inom Finansministeriets ekonomisk-vetenskapliga råd. HS verkar ändå inte riktigt förstå vad det rör sig om. Det handlar inte om att dessa framstående forskare och professorer inte skulle vara färdiga att arbeta för dylika allmännyttiga ändamål.

Det handlar om att det kommer en gräns när man tappar motivationen om man inte kan uppleva någon dialog, om vetenskapliga fakta, år av forskarerfarenhet och välunderbyggda argument ignoreras på ett arrogant sätt. Så vitt jag vet springer diverse akademiker och experter till exempel för att höras av Riksdagens olika utskott både ofta och gärna. I vårt land är stora delar av forskningen ännu offentlig finansierad och forskare delar gärna med sig av sitt kunnande för allmännyttiga ändamål. Därför är det ganska oroande att man försöker kränka en forskares integritet på det sätt man nu gjort från VTT:s håll. Till forskarens och alla experters arbete hör ett stort moraliskt ansvar. Till det hör också kritiskt och analytiskt tänkande.

Man undrar ju vart den ökande privata finansieringen inom den akademiska världen och universiteten leder. Fler munkavlar? Ännu enklare att strunta i vad som är rationellt för samhället och bara driva sina egna intressen?

Jag vill ändå sätta min tilltro till open access-rörelsen och till den kärlek till sanningen som de allra flesta forskare känner. Det går inte att förneka vettiga argument hur länge som helst. Dumheten kan stå dessa enögda beslutfattare dyrt, tyvärr också samhället, men förr eller senare måste man ge vika för förnuftet.

Vad är det med 1800-talet?

I går kväll köpte jag lite musik på webben. Det var två album klassisk musik. Det ena komponerat på 1700-talet, det andra på 2000-talet. Plötsligt slog det mig att jag fungerar exakt på samma sätt i konstmuseer: konsten från gamla Egypten genom medeltiden och renässansen intresserar mig mycket, de är fulla av symboler, tolkningsmöjligheter, mysterier och är därför förutom vackra, också intressanta att studera. På sjuttonhundratalet börjar bildkonsten bli allt tråkigare, för att under 1800-talet för mig bli fullständigt stum. Det är först fotografiets genombrott som igen befriar bildkonsten. De däremellan rådande (national)romantiska strömningarna känns motbjudande, instängda och laddade av en förtryckande idévärld. Allt det mångbottnade försvinner och blir ett platt estetiskt-romantiskt bildgalleri. Det mesta av både bildkonsten och musiken under denna period eftersträvar "känslans renhet" och annat som för mig känns som irrelevant strunt. Det hänger ihop med ett borgerligt ideal där äkthet, sannhet och ärlighet är de bärande idéerna. Bilden, känslan, melodin, allt skall uttrycka en "äkta känsla", helst en ädel sådan. Den ska också göra det entydigt och direkt. Man försöker göra bilden till betydelsen. Funkar inte, för mig.

Mitt själslandskap hittar jag däremot just i t ex Lepo Sumeras underbara musik. Den västerländska konsten har, enligt mitt fullständigt personliga tyckande, efter de av världskrigen orsakade mycket svåra kriserna under slutet av 1900-talet sakta lyckats bryta sig ur den endimensionella kulturella diskursen som möjliggjorde att den ena galna diktatorn efter den andra kunde ta makten. Visst har våra samhällen fortfarande en hel del konstigheter och brister, men mångfalden och den skapande kraften ger styrka och åtminstone mig en viss tillförsikt inför framtiden.