Rätten till information aktuell i Milano

Närmare 4000 bibliotekarier från nästan 140 länder samlades under veckan i Milano på konferens. IFLA, grundad 1927, är en av världens äldsta NGO med en imponerande bredd av verksamheter och kompetenser.

I dag är utmaningarna för biblioteken många. Samtidigt som böckernas betydelse i proportion minskar, ökar behovet av informationsspecialister som kan hantera de många komplexa frågor som uppstår i praktiken; frågor om sökbarhet, hittbarhet, upphovsrätter, digitalisering, källkritik, beständighet för digitala material, upphovsrätter för att nämna några. Det behövs nya kompetenser, resurser och verksamheter. Och biblioteken är på hugget, engagemanget är stort.

En av de viktigaste frågorna som engagerar bibliotekarier runt om i världen är rätten till tillgång till information. Så som Mauro Guerrini, värd för konferensen, sade i sitt öppningstal, är det en lika viktig rättighet som yttandefrihet eller tryckfrihet. I själva verket är de två senare meningslösa, om den första saknas (mitt tillägg). Därför ligger också frågor om Open Access och digitalisering nära hjärtat.

Bibliotekarier kämpar både i u- och i-länder mot den digitala klyftan. I de rika länderna handlar det om att t ex ta i beaktande människor med synskador, då man planerar webbresurser. I Finland finns detta redan med som en obligatorisk harang i offentliga sammanhang, men folk vet sedan inte vad det egentligen innebär i praktiken: vad förväntas man göra? Hur gör man en webbsida sådan att den funkar även om man inte kan se?

Det är inte bara mojänger som behövs för att få tillgång till information på webben, det behövs också färdigheter, mod och insikter. Kort sagt behövs det mycket undervisning i informationskompetens både för dem som producerar material och för dem som informationen riktar sig till. Landskapet förändras hela tiden och man blir aldrig fullärd. Jag undrar hur lärare, elever och studenter hänger med?

En undersökning, citerad i den finska tidningen Signum (årets tidingar finns ännu inte på nätet), visade att förstaårsstuderande ansåg sig vara mycket bra på att hitta information. Efter det första studieåret hade självförtroendet rasat, studenterna hade insett att informationssökning är svårt, vanlig google och wikipedia räcker inte långt om man vill fördjupa sig.

Mycket roliga och inspirerande var diskussionerna i Milano om lyckade projekt med sociala medier och användarproducerat innehåll. Stora nationella instanser har vågat ta steget ut med goda resultat, Clay Shirkys teser tycks hålla (jag skrev lite om dem här). Bibliotek använder sociala medier för att kommunicera med kunder, organisera sitt innehåll och distribuera det. Särskilt inspirerad blev jag av kreativa sätt att använda dessa nya medier, såsom utmärkta Delicious, i intern kunskapsförvaltning.

Om ett år ordnas IFLA-konferensen i Göteborg, men också i Helsingfors kommer bokfantaster och kultur- och informationsforskare satt samlas på SHARP-konferens.

I väntan på virus

Det nya svin-fågel-A-viruset sprider sig sakta men säkert. För den som verkligen behöver vaccinet är väntan på sprutan lång. I Finland har man valt att skaffa en dos per knopp (trots att det skulle behövas två). De första doserna kommer inom några veckor. Först skall vårdpersonalen vaccineras, säger man på det nya Institutet för hälsa och väldfärd.

Ur informatikerperpektiv är det intressant att analysera webben och informationen om influensan en aning. Det första som slår mig är med vilken rasande fart forskning görs, och hur webben och e-publicerandet möjliggör blixtsnabb informationsspridning. På PubMed finns redan forskning om handtvättningens effektivitet (ja, tvål och vatten funkar faktiskt bra) och utredningar om immunitet (vanlig A-virus immunitet kan kanske skydda lite) och annat, det mesta begripligt för läkare mer än för oss andra.

I Finland förhåller sig myndigheterna tydligen med kännspakt stoiskt lugn. Man kan ta kontakt om man har frågor. Det är inte lätt att piska upp panik eller riktiga krisstämningar i vårt land. Som väl är.

Fast lite avundsjuk kan man ju bli. I krisgruppernas förlovade land informerar Krisinformation.se om influensan. Och på Smittskyddsinstitutets sidor kan man bekanta sig med veckobrev.

Där kan man konstatera att det inte bara är de äldre som inte drabbats, som media gått ut med. I själva verket är det under trettioåringarna som är värst utsatta. Fast själva siffrorna lär väl inte längre vara så realistiska.

Efter en timmes efterforskningar är jag av samma åsikt som när jag började. Jag tror att det absolut fiffigaste är att satsa på att bonga det nya viruset. Medan det ännu är snällt. Den som läser finska kan bekanta sig med en några år gammal artikel om influensapandemierna i Tiedelehti. Jag är rädd för att det kan vara kortsiktigt att vaccinera hela befolkningen.

Open Access och business

Den kanadabaserade idéhistorikern Jean-Claude Guédon har skrivit en intressant text om betydelsen av Open Access-publicering, om vetenskaplig auktoritet och om utmaningarna som återstår för att genuint bredda forskningsdiskurser (eller kanske t o m -paradigm?). Synlighet är allt för forskare, men hur det egentligen funkar är inte så enkelt som det kan se ut. Vem bestämmer vad som är relevant forskning?

Det var Dorothea Salo som i sin nya blogg noterat artikeln.

Kulturjournalistik

Råkade lyssna till Kulturtimmen i Radio Vega här om dagen. Det utlovades en stor dos "populärkultur". Inget fel med det. Men lite nedslående var det att inslagen till största delen bestod av intervjuer med random Britney Spears- och Harry Potter-fans i reportagestil. Eller journalister som intervjuade andra journalister.
Det är absolut inget fel på att ta upp fenomen inom populärkultur. Men fortfarande tycker jag att kulturjournalistik borde tillföra något, ge mervärde för den som tar del av fenomenen, förklara, ge kontext, analys och bakgrund. Som sådant är jag faktiskt inte benägen att räkna åsikter och reflektioner som jag kan inhämta av någon bekant som är lite intresserad av ämnet. När jag tar del av inslag gjorda av kulturjournalistproffs vill jag gärna få aha-upplevelser och intellektuell vägkost. Därför borde ansatsen vara kritisk och analytisk. Varför använder man sig inte av akademisk expertis som vi har i vårt land i stället för all världens tyckare?
Jag hoppas att Kultur och kommunikation-magisterprogrammet skall få vara bestående och kunna bidra med ökad kompetens. Kompetens att anlita kompetenta experter.

Vem försvarar vi?

Hbl lyfte fram en viktig fråga som hela våren har väckt diskussion ute i stora världen. Redan i april publicerades en FN-rapport om kvinnornas usla rättigheter i Afghanistan. Parallellt har president Karzai gått med på att förhandla och nu tydligen underteckna en lag som går stick i stäv mot de principer för mänskliga rättigheter som FN ställt sig bakom. Är det faktiskt så att FN (och våra trupper på plats) stöder en sådan regim?

Basta la vista

Microsoft skall lansera sitt nya operativsystem mot slutet av oktober. Den nya Windows 7 sägs vara en uppgraderad version av Vistan. Marknaderna verkar inte ha så stora förväntningar. Det ser ut som om de flesta inte ens överväger att byta system. Microsofts problem med sina senaste lanseringar, Googles nya operativsystem (ännu på idéstadiet, men en mycket god idé) och inte minst den allmänna konkurrensen av just mjukvara med öppen källkod, gör nog att stora företag som MS kommer att ha det extremt svårt att hävda sig i längden.

Clay Shirky, som utannonserade tidningspressens död i en viktig artikel för ett tag sedan, förklarar på ett utmärkt sätt i sin nya kultbok Here Comes Everybody. How change happens when people come together varför det är så. Som de som följt med it-konsulter i arbete vet, sitter även de och googlar fram info på webben då de stöter problem (vilket ter sig nog så provocerande för den som betalar en dyr nota för it-konsultering …). Faktum är ändå att expertisen finns ute på nätet, vilket är tämligen självklart. Men att kunna tillgodogöra sig informationen kräver stora förkunskaper. Dataprogrammen och -systemen har blivit så oerhört komplicerade att man helt enkelt måste dela med sig av sitt kunnande, det är det enda sättet det funkar riktigt bra. Och framför allt det mest effektiva för alla. Som Shirky säger, är det helt klart att företagen som pantar på koden har enorma omkostnader för detta (och ingen eller mycket ringa goodwill på fältet), medan de samfund som arbetar med öppen källkod har minimala kostnader och möjligheter att prova och misslyckas i en helt annan skala.

Så man undrar verkligen över trögheten att t ex kasta ut Microsofts Office-paket och ersätta det med gratisprogam som Open Office. Program med öppen källkod (som inte alla är gratis, förstås) börjar sakteligen vara inte bara lika bra, utan bättre. Det allra mest vägande skälet för både företag och andra organisationer att välja öppen kod är ändå tryggheten på lång sikt. Den ger helt annan frihet och möjlighet till långtidsförvaring, systemoberoende mm. Det har dessutom visat sig att projekt som Wikipedia eller Linux är långlivade. Många misslyckas, men de som är bra, blir verkligt bra. Shirky förklarar glasklart varför det fungerar.

Ja, varför är det svårt att byta system eller it-leverantörer, att ta ett hopp ut i det okända och våga lita på att it-stöd kan funka trots att man inte betalar sig sjuk? För att det går helt enkelt stick i stäv med den marknadsekonomiska logik de flesta ekonomer, företagsledare och chefer lärt sig. Så man finner sig i att betala astronomiska notor helt enkelt för tryggheten att ha ett papper där någon annan tar ansvaret. Men hur dyrt och dåligt får sådana system fungera? När börjar skattebetalare eller små nytänkande modiga konkurrenter skapa tvivel om att detta faktiskt är rätt lösning?

Det är ganska ironiskt att dessa ledare, som kräver vansinnigt mycket flexibilitet och lärande av sina anställda genom omorganiseringar och saneringar minst vartannat år, inte själva har förmågan att tänka modigt och tänka om.

Tröttsamt

Trött blir jag av missuppfattningen om att svensk undervisning är förbehållen "finlandssvenskar" (HS 6.7.09). Varför informerar man inte mer aktivt från skolor och universitet om att vem som helst med tillräckliga språkkunskaper har rätt att ta del av den? Är det faktiskt en medveten dum linjedragning från svenskt håll att mörka möjligheterna för den breda allmänheten?
Varför marknadsför man inte dessa utbildningar på finskt håll, om man nu är så himla orolig för svensk service? Skulle det eventuellt kanske motivera fler att läsa svenska? Lite ökad konkurrens skulle dessutom inte skada. Och säkert är, att alla parter i längden skulle vinna på att det fanns flera syntetiska finlandssvenskar.