Profit

Jag tycker riktigt illa om rakt av gjorda förenklade jämförelser mellan privat/företagsekonomi och statens finanser. Jag upplever det som jämförbart med att någon argumenterar om klimatförändringen genom att titta ut genom fönstret.  Ändå har några avsnitt av den amerikanska realityserien  The Profit fått mig att fundera vidare på regeringens metoder och arbetssätt. Det kan kanske vara berättigat också med tanke på statsministerns och regeringens egen profil.

TV-serien går alltså ut på att varumärket/placeraren Marcus Lemonis går in i företag som har problem med lönsamheten och lägger allt till rätta med sin metod "people, process, product". Allt är förstås väl tillrättalagt och Lemonis framställs som en superexpert på alla områden. Men hans sätt att närma sig uppdraget att sätta en verksamhet i skick är i min smak. Att vår nuvarande regering dessutom själv tenderar att resonera och agera utgående från den för snäva företagsdiskursen (som gör att den jämt också ständigt verkar krocka med en verklighet som än långt mer komplex), gör som sagt att det inte känns helt orättvist att jämföra Sipilä med Lemonis. Som ledare helt enkelt.

Lemonis anser människorna vara det viktigaste: Rätt människor på rätt plats, använd kompetens, delaktighet, förtroende och klara mål och metoder att arbeta tillsammans.

Efter snart ett år med regeringen Sipilä, har jag en mycket vag uppfattning av hur statsministern förhåller sig till sina medarbetare eller mänskligt kapital. Han verkade mycket målmedveten under regeringsförhandlingarna gällande sina politiska målsättningar. Man kan också tolka trepartilösningen som ett tecken på en viss konfliktskygghet och en tendens att inte vara färdig till öppen diskussion eller att lyssna till motargument. Enkel ordning helt enkelt. Sipiläs värdering av kompetensens betydelse har inte direkt övertygat.

Han är beredd att hota och ställa ultimatum men backar när det kommer till kritan. Det var inget problem att svika löftet till ungdoms- och studentorganisationer och utbildningssektorn, oberoende av vilka konsekvenser det har på sikt. Att alternativlösheten på riktigt utmanats av flera seriösa skuggbudgetar från oppositionen låtsas man inte om. Regeringen verkar tiga så mycket den kan. Diskussion och samhällsdebatt stämplas återkommande som tillspetsad eller hysterisk, utan egna klara ställningstaganden. För närvarande verkar Sipilä fortsättningsvis prioritera att ekonomiskt betydelsefulla beslut drivs igenom på det sätt han är övertygad saker ska göras. Han är färdig att slingra sig kring de mest underliga uttalanden av sina kolleger bara regeringen hålls vid makten.

Vidare enligt Lemonis: Processerna: är följaktligen kaotiska beroende på ovanstående. Om produkterna - om man kan se t ex lagförslagen vara sådana - har jag inte hört mycket gott. Prestationerna i riksdagen har inte annars heller varit strålande alla gånger. Andra resultat är en närmast katastrofal effekt på vår påstått viktiga forsknings- och innovationsverksamhet, som troligen kommer att dras i år, om inte i decennier, med direkta och indirekta följder av hastiga och ogenomtänkta nedskärningar.

Det som jag ändå mest vill ta fasta på är hela Lemonis logik kring hur man går till väga då man behöver se över en verksamhet och få den mer lönsam. Jag säger detta nu med den reservationen att jag sett bara två avsnitt och erkänner villigt att tolkningen stöder min egen (företags)ekonomiska övertygelse. På sätt och vis är det i linje med vad Sipilä tror sig göra. Poängen som regeringen missar är att förbättrad lönsamhet inte i första hand är något man åstadkommer genom att skära i kostnader, utan det är något man gör genom att höja kvaliteten i det man gör. Om att göra bättre, smartare, enklare. Och det allra viktigaste är ledarskapet som ska skapa förutsättningarna för en växande verksamhet genom att alla medarbetare kan och vill bidra.

Det är här man ser hur ideologisk regeringens politik är. I stället för att målmedvetet arbeta för en välfungerande offentlig sektor som producerar bra "avkastning" i form av kompetenser, arbetsföra kunniga människor och diversitet, motivation och inspiration, kort sagt ett bra samhälle för även företag att frodas i, skär man ner i kostnader och inför samtidigt mera invecklade processer och byråkrati i och med förvaltningsreformer. De senare kommer dessutom att kosta mycket både direkt och indirekt att genomföra, hur mycket har jag inte sett den minsta antydning om ännu. Någon riktig helhetsplan för hur man kunde göra förvaltningen bättre kvalitetsmässigt finns väl inte. Sipilä kunde ju kalla det lean, om det skulle kännas bättre. Det kunde vara hög tid för det, efter åratal av mer eller mindre slumpmässiga nedskärningar och omorganiseringar.

Allt detta gör förstås att saker börjar fungera ännu sämre, vilket gör att man kan upphandla, skära ner och privatisera ytterligare. Det gör Stubb nöjd? Och centerpartiet får lägga beslag på skattemedel och makt via de nya förvaltningsstrukturerna. Det gör Sipilä nöjd? Vad som gör Soini nöjd, annat än att få sitta i baksätet med en egen chaufför, vet väl ingen. Som populist har han väl egentligen sagt rent ut att det är just så det är. Kortsiktigt kunde man kalla det hela allt annat än statsmannaktigt.

Sist och slutligen är det väl ändå rätt mycket som är ganska bra i vårt land nu, om vi ser till ett litet längre perspektiv. Men i ett litet längre perspektiv är det också ganska oroande hur vitt utbrett det dåliga ledarskapet är och hur illa kompetens värderas och personresurser utnyttjas. Därför är också de lokala avtalen på arbetsplatserna en så svår fråga. Vi behöver börja utveckla en kultur av gott ledarskap och förtroende. Det är svårt att göra i den hot- och kriskultur som regeringen månar om.

Bubblor är BS

Filosof Ville Lähde var i veckan inbjuden gäst i ett av mina favoritprogram, Aristoteleen kantapää. Den röda tråden i programserien, vars namn kunde översättas till Aristoteles häl, är det finska språket, men ämnet behandlas mycket brett och många olika experter inom humaniora och andra vetenskaper har intervjuats under årens gång. Ämnet nu var den offentliga debatten under 2015. Lähde fick utse bland annat årets fintare och hans val var ganska modigt.

Det var bra analys Lähde kom med, tyckte jag. Han betonade att debatt hör till demokratin, den är ett oumbärligt element. En del av intervjun handlade om de s k bubblorna, som blivit ett slagträ i debatten. Det handlar om att ogiltigförklara andras åsikter, kunskap och erfarenheter, när det man i själva verket gör är att sluta lyssna. Symtomatiskt stals hela begreppet från en användning inom den "rödgröna bubblan", där det ursprungligen just handlade om en insikt och ett accepterande av att det finns mångfald, till en användning där man förnekar detta och anser bubblor vara frånkopplade den "riktiga verkligheten" - som då förstås är definierad utgående helt från talarens horisont av absolut "sanning". Komikern Ilkka Kivi beskriver detta mycket bra i sin blogg.

Hela tankefiguren med två ytterligheter är högst problematisk och som också Anu Koivunen påpekat i verkligheten en renodlad fint för att sätta stopp på debatten. Det är naturligtvis besläktat med krisretoriken. En skala med två ytterligheter. Inget annat. Dessutom är båda ytterligheterna i vissa uttalanden på något sätt lika långt från en sanning eller gyllene medelväg. Man frågar sig vem som är värdenihilist här ...

När beslutsfattare manar till besinning i debatten, låter de i praktiken påskina att konsensus betyder att man måste foga sig till regeringens linje och tolkning av verkligheten som den enda sanna. Hela agendan, vad som överhuvudtaget kan diskuteras, är spikad, och all annan (egentlig) diskussion är förklarad som irrelevant och meningslös eftersom den förs från olika "bubblor", där man inte erkänner "verkligheten".

Faktaargument, som utgör ett verkligt hot för maktbruket, ignoreras eller dissas på ett flagrant sätt. Man är till och med färdig att offra den finansiering till forskning och innovation som är direkt kopplad till näringslivet, för att få tyst på bråkandet.

I själva verket är det ju alldeles tydligt att det är regeringen som inte kan diskutera. Forskningen och vetenskapen har också stämplats som en världsfrånvänd "bubbla" av lata professorer och värdelösa docenter som inte begriper något.

Men nu är det nu bara så, att debatten hör vårt samhälle till. "Bubblor" har det alltid funnits. Det kan man ju fundera på om man som beslutsfattare gör lite klokare i att också lyssna till de "bubblor", där man månar om källkritik och fakta och inte dömer allt i svartvitt. Åsikter är inte det samma som underbyggd kunskap. Debatten är något man måste värna om.

(Är oändligt tacksam för dem som har kunskap och orkar käbbla i tidningsspalter.)

Under eget namn

Under förra året var det särskilt två bloggare vars länkar spred sig i min bubbla: Panu Raatikainen och Saku Timonen. Båda är modiga och skärpta skribenter och att deras texten vinner spridning har ingett hopp under en period då man baxnat av vad folk häver ur sig på webben och dessutom verkar gå helt fria från konsekvenser. Anmälningar på Facebook verkar inte ha någon effekt. I "riktiga" medier med seriös redaktion och en ansvarig utgivning har man gått mot allt hårdare modererade kommentarer, men Facebook verkar vänta på att stöta på lagens gränser. Vems uppgift är det att dra dessa gränser?

Det upplevs som särskilt skrämmande att folk numera går ut med eget namn då de hotar och uppviglar. Att det blivit så "accepterat". Som Reidar Wasenius påpekat är det ändå inte alls så enkelt alla gånger. En del är visserligen uppenbart bara korkade eller sjuka i huvudet och går ut med eget namn, och de är tydligen också mest denna kategori som sedan skridit till direkta våldshandlingar. Sedan får de, som Timonen påpekat, snabbt se sig övergivna av sina "allierade" och påhejare, när det gäller.

En annan grupp är de falska profilerna. De kan antingen vara rena påhitt eller också kapade profiler, som det verkligen lönar sig att inte understöda genom att godkänna kontaktförfrågningar på lösa boliner. Eftersom det finns folk som kritiklöst godkänner vem som helst som "vän" ska man inte heller lägga så stor vikt vid antalet gemensamma vänner. Vi vet att en del av verksamheten är organiserad och politiskt motiverad. Hoten mot dem, i synnerhet kvinnor, som ifrågasätter hatretoriken, är mycket skrämmande.

Det är helt klart att en del av skriverierna är olagliga och en stor del destruktiva och omoraliska. Hur är det då möjligt att folk inte ställs till svars? Det är faktiskt inte så svårt att leta reda på information om profilerna på Facebook. Häpnadsväckande många av skribenterna har helt offentliga profiler eller åtminstone många offentliga inlägg. En del väcker nyfikenhet: är detta faktiskt en riktig person? Vad tänker namnen på Twitter eller företagaren på Fonecta om att någon med samma namn spyr ur sig äckel på Facebook? Är folk ens medvetna om det? Vad jag verkligen gärna skulle se är att någon journalist tog sig an detta, ringde upp folk, intervjuade dem, frågade dem om varför de beter sig som de gör ... Att avslöja anonyma rasistiska skribenter är inte heller omöjligt. Varför ser vi inte detta i Finland? Om MV-tidningen kan samla data från Facebook, kan väl en seriös datajournalist också göra det? Berätta för oss hur många och vem som egentligen står bakom hatet! Varför har inte media gjort detta? Eller har jag missat något större finskt gräv? Att det också finns "finlandssvenskar" av båda profiltyperna tycker jag bjuder direkt in till att skriva reportage om dessa karaktärer. Vad får människor att sprida lögner på webben? Även "vanliga människor" borde kunna ställas till svars, de borde förklara sig! I synnerhet om de sysslar med att blockera folk och vägrar svara på sakliga kommentarer. Varför analyseras inte denna extremt viktiga samhällsfråga ordentligt?

Är det rädsla?

Om det är så, är det mycket oroväckande. Det är ganska intressant att enskilda medborgare har klarat av att ta strid i samma frågor. Eller handlar det om att man inte vill ge utrymme, att man inte vet hur man ska hantera frågan om neutralitet?

Den andra instansen som borde ta i saken är förstås polisen och rättsväsendet. Det skulle antagligen vara ekonomiskt självmord för ett par ministerier, men en anständig sak att göra, att dra inte bara de 100 värsta näthatarna och gruppadministratörerna, utan också Facebook för att inte leva upp till sitt utgivaransvar, inför rätta. Det kunde vara av stor betydelse att få det klarlagt att det finns gränser och var dessa gränser går. Eftersom Facebook inte verkar ha någon pejling på detta, måste det kanske göras i domstol? Redan att kalla in folk på polisförhör, skulle kanske få dem att tänka om ...

Saku Timonen hade förresten länkat till en intressant text om Rajat kiinni-gruppen. Det lönar sig att läsa den. Jag misstänker att den ger en ganska bra bild av vad vi har att göra med. Dom här typerna yrar nog på tills man stoppar dem. Och oemotsagda borde de aldrig få stå i offentligheten, eftersom det oplanerade idiotvåldet just nu är det som snart kan kosta någons liv. Därför är det viktigt att stävja debatten.

Omstöpning av humanistisk utbildning och forskning?

Riksarkivarie Jussi Nuortevas utredning om hur den strukturella utvecklingen och profileringen av humaniora kunde gå vidare har för några dagar sedan blivit färdig och publicerats av universitetens samarbetsorgan Unifi. Undervisnings- och kulturministeriet har redan en längre tid försökt styra universiteten mot "profilering" (och i förlängningen givetvis "bortval"). Unifi har beställt en hel serie utredningar om läget och möjliga utvecklingsstigar inom olika områden, vilket har påverkat Nuortevas fokus så att exempel samhällsvetenskaper och filologi lämnats utanför. Med tanke på frågor om infrastruktur gör det att helheten inte blir så täckande som den skulle må bra av, men infrastrukturen för digital humaniora som helhet kräver annars också en utförligare genomgång för att kunna utvecklas på ett ändamålsenligt sätt, och den hör kanske inte hit.

Nuorteva argumenterar mycket bra för vikten av humaniora. Han påpekar att ensidiga satsningar på hårda, "nyttiga" vetenskaper med mätbara, direkta ekonomiska resultat kan leda till ojämlikhet och försvagade sociala strukturer och bristande förståelse för värderingar och kultur. Därför hotar en sådan skevhet också samhällets förmåga att utnyttja deras resultat. Han lyfter också fram att humanister har sämre sysselsättningsgrad inom ett år efter examen än de flesta andra högskoleutbildningar. Själv är jag lite frestad att säga att man också borde fråga hur lyckliga eller nöjda människor är med sitt liv tio år efter att de utexaminerats ...

Nuorteva pläderar för tydliga satsningar på digitalisering, där vi ligger på efterkälken jämfört med våra nordiska grannländer. Lyckad digitalisering kräver god kompetens både vad gäller teknik och samarbete och internationellt samarbete. Även långsiktigt digitalt bevarande är viktigt enligt Nuorteva, som anser Initiativet för öppen forskning och vetenskap har en viktig funktion att fylla då det gäller koordinationen av arbetet.  Utredaren föreslår att det grundas kompetenscenter för digital humaniora vid universiteten i Helsingfors, Tammerfors, Uleåborg och Åbo.

Förslagen som handlar om att sätta ordning på olika institut och utveckla utbildning och tenure track system är inte överraskande utan verkar följa allmänna linjedragningar som jag ser det. Som Nuorteva påpekar har många institut uppstått kring engagerade enskilda forskare, vilket gör att jag på sätt och vis är lite tveksam till att börja tukta dem. De fungerar kanske ibland som miljöer som ger dessa forskare utrymme och frihet att arbeta på mera nydanande sätt utanför etablerade hierarkier och strukturer. Så jag hoppas det inte blir ett självändamål att integrera dem i fakulteter på alla håll. Det kan tänkas att det har också negativa effekter vad gäller mera kreativa och dynamiska grepp.

Vad som gör mig särskilt glad är att riksarkivarien lägger så mycket vikt vid finskan, svenskan, samiska språk och även ryskan. Publicerandet för inhemsk publik är mycket viktigt inom humaniora, inte minst för samhällets egen skull. Därför måste man värna om det och till exempel beakta monografiproduktionens särdrag bättre.

Vidare rekommenderar Nuorteva att Konstuniversitetet flyttar till Otnäs och tar med sig filmvetenskapen, men förblir en egen högskola. Konstutbildningen kunde enligt honom också utvecklas vid Lapplands universitet, men läggas ner vid Östra Finlands universitet. Däremot föreslår han att Östra Finlands universitet tillsammans med Helsingfors universitet och Åbo Akademi kunde sköta teologin.

En intressant idé, som går något emot vad man själv tänkt sig i Helsingfors, är att grunda en ny helhet för kognitionsvetenskap. Nuorteva har tydligt sett värdet av den otroligt fina semiotiska skolan vi har i Helsingfors och som blivit skamligt illa behandlad med tanke på dess internationella nivå. I Nuortevas vision kunde man slå ihop estetik, erfarenhetsforskning, kognitionsforskning och semiotik till en mångdisciplinär ny enhet med internationell potential. Det låter intressant och spännande i mina öron. För övrigt tycker utredaren att de små "orkidé-ämnena" skulle vinna på att samlas i Helsingfors.


Nu blir det intressant att se vilka reaktioner som kommer på utredningen.

Nytt pris till minnet av Stella

Nu har Stella Parlands minnesfond grundats i samband med Svenska Kulturfonden. Tack till alla bidragsgivare!

Avkastningen skall användas för ett pris till en konstnär eller en grupp konstnärer för konstnärlig verksamhet av hög kvalitet, till sin karaktär gränsöverskridande med avseende på språk, kultur eller genre och i en anda av humanism, öppenhet och kanske humor eller med anknytning till italiensk kultur. Pristagaren eller pristagarna ska gärna vara verksamma inom teater eller litteratur. Priset utdelas vart tredje år vid kulturfondens utdelningsfest.

Priset utdelas första gången vid kulturfondens utdelningsfest 2016. Då skall den prisbelönta verksamheten ha anknytning till scenkonst.

Fondens kapital kan också senare utökas genom gåva eller testamente. För mera information kan man kontakta mig, SLS eller Svenska Kulturfonden.

Regn ute, sol i sinne

Intensiva två dagar i Göteborg. Efter omständligt räknande och funderande kom vi med Kenneth till att det var fjärde gången vi träffades. Också denna gång diskuterade vi historia i en digital värld och vart vi egentligen vill komma med den nya versionen av boken som vi tycker behövs. Och vad som bör göras för att komma dit. Den som är intresserad kan lämpligen följa med vår sajt de närmaste veckorna (eller månaderna/åren). Jag träffade också Jenny Bergenmar första gången i livet och vi hade oändligt mycket att tala om vi också, om digital humaniora, forskningsdata, forskningsinfrastrukturer, datakvalitet, undervisning … Ett givande seminarium var det också med bra diskussion, tyckte jag.

I dag insåg jag att jag hade en dryg timme ledig tid, varvid jag rusade till Svensk Nationell Datatjänst (svensk motsvarighet till vårt dataarkiv). Jag fick ett helt fantastiskt mottagande: sju-åtta människor kom helt ex tempore för att höra om utvecklingen i Finland, närmast om Initiativet för öppen forskning och vetenskap och de nya tjänsterna som gjorts på CSC och så diskuterade vi aktuella frågor gällande forskningsdata. Även Språkbanken och Litteraturbanken finns ju vid Göteborgs universitet, där man nu dessutom håller på att sätta i gång ett masterprogram i digital humaniora. The place to be, alltså.

På flyget hem märkte jag att jag plötsligt hade två exemplar av min bok. Jag måste ha plockat på mig en extra under dagen. Månne det är Jennys …? Fast alla jag träffade talade ju om Research Data Management?

Det digitala är nu

I går var det en historisk dag i Helsingfors. En blandad men entusiastisk samling akademiker från nästan hela landet samlades för att berätta för varandra om sin forskning och sina projekt. Det stora intresset ledde till att var och en fick bara tio minuter på sig, men man hinner säga rätt mycket på den tiden och det blev en spännande helhet.

Utvecklingen har varit enormt snabb. Det är inte många år sedan diskussionen rörde sig på ett mer teoretiskt och hypotetiskt plan, då historiker diskuterade digitala material och metoder. Men nu har vi ett stort gäng forskare som redan är i full gång med forskningen. Spännande är också hur öppenhetstänket följer rätt naturligt med de nya arbetssätten. Jag börjar allt mer se att det är en inneboende egenskap i digital forskning. Den slitna frasen om att informationen vill vara fri verkar trots allt ha sina grunder. Det handlar om kommunikationens egen ekonomi, där det faktiskt är det lägsta motståndets lag som gäller. Det känns som en hoppingivande och härlig sak.

Dagen började med ett block om text. För mig var det en glädjande nyhet att ett nytt Horizon 2020-projekt för OCR-inläsning av handskriven text. Finska riksarkivet kommer att samarbeta i READ-projektet med tyskspråkiga arkiv, vilket är viktigt och nog behövligt. Särskilt vill man ha hjälp med att formulera specifikationer och test och man hoppas på samarbete med forskare. Även vi Tammerfors universitet arbetar man med digitaliseringsprocesser för handskrivna brev i ett stort projekt kring krigstids korrespondens. Andra väldigt intressanta exempel var SKS projekt Codices Fennici. Med fanns under dagen också flera presentationer som baserade sig på mer eller mindre manuell indexering av tidningstexter. Metadata lyftes också fram Johanna Ilmakunnas, som diskuterade digitala resurser om föremål och hur de kunde användas.

Minnesorganisationernas kataloger och metadata är ju inte skapade för forskning, utan för administration och förvaltning av samlingarna. Samtidigt har metadata och dessa kataloger blivit mycket intressanta för forskningen eftersom de är digitala, sträcker sig rätt långt tillbaka i tiden och är hyfsat väl strukturerade dvs semantiskt rika. Men det finns en del utmaningar i användningen av dessa material. En inte alldeles oviktig fråga är vad det egentligen är vi undersöker, då vi jobbar med metadata. Patrik Aaltonen lyfte i sin presentation fram en viktig aspekt: tolkningens och klassificeringens problem. Som exempel använde han Morettis arbete med genre-indelningen av romaner under historisk tid. Problemet är ju att genren inte är någon inneboende egenskap i texten som man med någon algoritm oberoende av tid och kontext kan utvinna automatiskt. Det handlar alltid om tolkningar som är luddiga i kanterna och beroende av kontexten då tolkningen görs, den kan skilja sig mycket mellan individer. I kataloger har man strävat till att minimera tolkandet med noggranna regler för hur t ex sidnummer eller boktitel ska anges. Men det finns ofrånkomligen skillnader i hur man tolkat och registrerat dessa på olika ställen under olika tid. Ofta är man tvungen att tolka informationen en gång till för att göra den användbar för forskning. Frågorna kan bli ännu mer komplexa då det gäller museiföremål, där de materiella aspekterna ofta är ännu viktigare i proportion. Vad är det man beskrivit i katalogen och hur noggrant är det gjort? Vems tolkningar? Så vad är det egentligen vi forskar i då vi forskar i metadata? Det varierar mycket, beroende på vad vi letar efter och hur vi går till väga.

En annan aspekt som jag kom att fundera på i går är det att dessa samlingar och kataloger ofta uppstått i en statlig och sedan 1800-talet nationalistisk kontext, som inte nödvändigtvis korrelerar med det omgivande samhället. Som exempel kom jag att tänka på den bokhistoriska forskningen i Finland som visar hur drastiskt bokkulturen skiljer sig från den bild man får från vår nationalbibliografi. Därmed inte sagt att katalogerna, som alltså utgör förteckningar på “inhemsk” utgivning skulle vara mycket signifikant del av hela den tryckta kulturens ekosystem, men vi talar då om lokal litteratur förlagskultur och ekonomi och forskning. Dessutom ger det digitala formatet möjligheter att kombinera material och gå över språkliga, organisatoriska och politiska gränser, vilket man redan gör i flera projekt. Mina reflektioner är kanske snarast ett exempel på att man inte borde utgå för mycket från existerande dataset i sin forskning för att då t ex inte falla oavsiktligt i en traditionell nationalistisk historietolkning.

För övrigt presenterades forskning i den digital kulturens olika former, digitala samlingar och spännande metoder och material. Flera av exemplen var spånor, vilket kanske är rätt och bra: de digitala materialen täcker ändå alltid bara en del av materialen och metoderna kan svara bara på vissa delfrågor, då man gör mer allmänhistorisk forskning.

Historieforskningen i Finland håller på allvar på att gå in i den digitala åldern, vilket har stora effekter som även är indirekta och drabbar alla forskare, så som t ex förändringarna i den vetenskapliga kommunikationen. Det ska jag tala mera om i morgon här i Göteborg.