Profit

Jag tycker riktigt illa om rakt av gjorda förenklade jämförelser mellan privat/företagsekonomi och statens finanser. Jag upplever det som jämförbart med att någon argumenterar om klimatförändringen genom att titta ut genom fönstret.  Ändå har några avsnitt av den amerikanska realityserien  The Profit fått mig att fundera vidare på regeringens metoder och arbetssätt. Det kan kanske vara berättigat också med tanke på statsministerns och regeringens egen profil.

TV-serien går alltså ut på att varumärket/placeraren Marcus Lemonis går in i företag som har problem med lönsamheten och lägger allt till rätta med sin metod "people, process, product". Allt är förstås väl tillrättalagt och Lemonis framställs som en superexpert på alla områden. Men hans sätt att närma sig uppdraget att sätta en verksamhet i skick är i min smak. Att vår nuvarande regering dessutom själv tenderar att resonera och agera utgående från den för snäva företagsdiskursen (som gör att den jämt också ständigt verkar krocka med en verklighet som än långt mer komplex), gör som sagt att det inte känns helt orättvist att jämföra Sipilä med Lemonis. Som ledare helt enkelt.

Lemonis anser människorna vara det viktigaste: Rätt människor på rätt plats, använd kompetens, delaktighet, förtroende och klara mål och metoder att arbeta tillsammans.

Efter snart ett år med regeringen Sipilä, har jag en mycket vag uppfattning av hur statsministern förhåller sig till sina medarbetare eller mänskligt kapital. Han verkade mycket målmedveten under regeringsförhandlingarna gällande sina politiska målsättningar. Man kan också tolka trepartilösningen som ett tecken på en viss konfliktskygghet och en tendens att inte vara färdig till öppen diskussion eller att lyssna till motargument. Enkel ordning helt enkelt. Sipiläs värdering av kompetensens betydelse har inte direkt övertygat.

Han är beredd att hota och ställa ultimatum men backar när det kommer till kritan. Det var inget problem att svika löftet till ungdoms- och studentorganisationer och utbildningssektorn, oberoende av vilka konsekvenser det har på sikt. Att alternativlösheten på riktigt utmanats av flera seriösa skuggbudgetar från oppositionen låtsas man inte om. Regeringen verkar tiga så mycket den kan. Diskussion och samhällsdebatt stämplas återkommande som tillspetsad eller hysterisk, utan egna klara ställningstaganden. För närvarande verkar Sipilä fortsättningsvis prioritera att ekonomiskt betydelsefulla beslut drivs igenom på det sätt han är övertygad saker ska göras. Han är färdig att slingra sig kring de mest underliga uttalanden av sina kolleger bara regeringen hålls vid makten.

Vidare enligt Lemonis: Processerna: är följaktligen kaotiska beroende på ovanstående. Om produkterna - om man kan se t ex lagförslagen vara sådana - har jag inte hört mycket gott. Prestationerna i riksdagen har inte annars heller varit strålande alla gånger. Andra resultat är en närmast katastrofal effekt på vår påstått viktiga forsknings- och innovationsverksamhet, som troligen kommer att dras i år, om inte i decennier, med direkta och indirekta följder av hastiga och ogenomtänkta nedskärningar.

Det som jag ändå mest vill ta fasta på är hela Lemonis logik kring hur man går till väga då man behöver se över en verksamhet och få den mer lönsam. Jag säger detta nu med den reservationen att jag sett bara två avsnitt och erkänner villigt att tolkningen stöder min egen (företags)ekonomiska övertygelse. På sätt och vis är det i linje med vad Sipilä tror sig göra. Poängen som regeringen missar är att förbättrad lönsamhet inte i första hand är något man åstadkommer genom att skära i kostnader, utan det är något man gör genom att höja kvaliteten i det man gör. Om att göra bättre, smartare, enklare. Och det allra viktigaste är ledarskapet som ska skapa förutsättningarna för en växande verksamhet genom att alla medarbetare kan och vill bidra.

Det är här man ser hur ideologisk regeringens politik är. I stället för att målmedvetet arbeta för en välfungerande offentlig sektor som producerar bra "avkastning" i form av kompetenser, arbetsföra kunniga människor och diversitet, motivation och inspiration, kort sagt ett bra samhälle för även företag att frodas i, skär man ner i kostnader och inför samtidigt mera invecklade processer och byråkrati i och med förvaltningsreformer. De senare kommer dessutom att kosta mycket både direkt och indirekt att genomföra, hur mycket har jag inte sett den minsta antydning om ännu. Någon riktig helhetsplan för hur man kunde göra förvaltningen bättre kvalitetsmässigt finns väl inte. Sipilä kunde ju kalla det lean, om det skulle kännas bättre. Det kunde vara hög tid för det, efter åratal av mer eller mindre slumpmässiga nedskärningar och omorganiseringar.

Allt detta gör förstås att saker börjar fungera ännu sämre, vilket gör att man kan upphandla, skära ner och privatisera ytterligare. Det gör Stubb nöjd? Och centerpartiet får lägga beslag på skattemedel och makt via de nya förvaltningsstrukturerna. Det gör Sipilä nöjd? Vad som gör Soini nöjd, annat än att få sitta i baksätet med en egen chaufför, vet väl ingen. Som populist har han väl egentligen sagt rent ut att det är just så det är. Kortsiktigt kunde man kalla det hela allt annat än statsmannaktigt.

Sist och slutligen är det väl ändå rätt mycket som är ganska bra i vårt land nu, om vi ser till ett litet längre perspektiv. Men i ett litet längre perspektiv är det också ganska oroande hur vitt utbrett det dåliga ledarskapet är och hur illa kompetens värderas och personresurser utnyttjas. Därför är också de lokala avtalen på arbetsplatserna en så svår fråga. Vi behöver börja utveckla en kultur av gott ledarskap och förtroende. Det är svårt att göra i den hot- och kriskultur som regeringen månar om.