Omdömet i processen

Runt Universitetsbibliotekets kupol sitter fyra symboliska fåglar från 1881: den skarpsynte örnen, den vaksamme tuppen, vishetens uggla och skönhetens svan. Dessa symboler för akademiska dygder är planerade av arkitekt Frans Sjöström och utförda av C.H. Carlsson och restaurerades senast 2013-15.
"Helsinki National Library Dome" by flamouroux is licensed under CC BY-SA 2.0.

I veckan var det festseminarium på Helsingfors Universitetet och Nationalbiblioteket för att hedra Kristiina Hormia-Poutanen, som nu går i pension efter en lång karriär. Seminariet rymde många perspektiv på kunskap och vetenskaplig kommunikation. Det var framför allt jätteroligt att återse många kära vänner och bekanta jag mött och arbetat med under årens lopp, fast jag hann prata bara med en bråkdel av dem. Kristiina har för mig alltid framstått som en ledare som kunnat stöda expertis och sakkunskap. Hon har kunnat genomföra stora förändringar och bygga samarbeten på ett sätt som gjort att vårt Nationalbibliotek idag är starkt och modernt. Hon har också envetet arbetat för öppenhet och bildning.

Under dagen hörde vi många intressanta diskussioner och presentationer. Särskilt uppskattade jag Krister Lindéns tankar om "artificiell intelligens". Han pekade väldigt tydligt på varför AI aldrig kan ersätta människan. Kort sagt: Vi behöver alltid dem som kan ställa de relevanta frågorna. En AI kan spotta ur sig hur mycket material och idéer som helst, men vad är relevant och vad är vettigt? Det handlar om den typen av praktisk och konkret (ut)värdering, som blir allt viktigare. Omdöme. Allt fler av våra "nyckeltal", impact factors och vad de allt heter blir allt mer irrelevanta och absurda. Den dag maskinerna både skriver, läser och sammanfattar forskning är alla H-index helt värdelösa. Egentligen är den dagen redan här. Mängden artiklar som publiceras är för stor, liksom hela forskningens informationssystem är, både redan och fortfarande, i kris. Vi opererar med gamla begrepp i ett system som är oändamålsenligt och stelt. Vi måste tänka om alltsammans från grunden. Det handlar om processer som behöver omarbetas. Men som LIBERs ordförande Julien Roche sade, förändringen tar tid. Det finns många som har ekonomiska intressen i att upprätthålla den nuvarande modellen.

Begreppet bildning nämndes ett antal gånger under dagen. Det var också något jag kom att tänka på då jag lyssnade på en intervju med Yascha Mounch. Han försvarade på ett mycket uppfriskande sätt vikten av yttrandefrihet. Det är också något jag själv tänkt på, på sista tiden. Varför verkar det som om så många har svårt att uthärda människor med åsikter, som skiljer sig från ens egna? Och varifrån kommer behovet att ständigt tillrättavisa andra? Kränkthetsretoriken är ett obildat otyg enligt mig, liksom trigger-varningarna. Till bildning hör självskrivet att man respekterar andra och reflekterar över vad och hur man resonerar och framför sina tankar. Men att försöka skapa en värld där ingen någonsin blir kränkt eller upprörd är helt orealistiskt och en rätt farlig väg att gå.

Eftersom kulturen, samhället och språket ständigt förändras är alla gränser flytande och kontextberoende. Att försöka begränsa eller förbjuda diskussioner och argument, i synnerhet inom konst eller forskning, är direkt farligt. Vi måste kunna diskutera öppet för att förstå varandra. Och vi måste använda oss av vårt eget omdöme i varje läge, eftersom varje situation är unik. Man måste vara medveten, kalla det woke den som vill, men det är något var och en bör rikta inåt, mot sig själv, i första hand. Bildning är just det. Saker som skapas, sägs och görs med respekt och med goda avsikter bör också få kommenteras och diskuteras öppet och konstruktivt, utan affekt. Omdöme är ett begrepp jag önskar renässans.