För hundra år sedan rubricerade Hufvudstadsbladet att byggandet av Arkadiabron skulle utföras under sommaren. Planeringen var aningen utmanande på grund av att gatan skar hamnbanan i en rätt liten vinkel, som man kan se på kartan nedan från 1917. Man kan läsa i artikeln att den gamla träbron skulle ersättas med en av betong. Det var en förutsättning för att man äntligen skulle kunna dra ordentliga spårvagnslinjer till den nya stadsdelen som växte upp i Tölö. Att dra en spårväg över en träbro låter ju inte klokt, och träbron var faktiskt ännu mer anspråkslös än kartan låter förstå.
När den nya järnvägsstationen stod klar 1919 klättrade en fotograf upp i tornet och tog en bild västerut. På bilden kan man se hur Arkadiagatan såg ut i verkligheten. Hamnbanan bröt brutalt av den moderna breda fina Arkadiagatan, som fått sitt namn efter den numera rivna Arkadiateatern och den kännspaka Villa Arkadia en bit längre upp längs Västra Chaussén (nuv. Mannerheimvägen).
Visst fanns det en bro, men den var endast för fotgängare och lyckligtvis hade vi en fotograf som Ivan Timiriasev i staden som passade på att fotografera bron under sommaren, antagligen strax innan den revs. Bron hade spärrstolpar som hindrade fordon att ta sig ut på den lätta bron, men det hände att någon red över.
Ivan Timiriasev, Museiverket. CC BY 4.0.
Under hösten blev sedan bron färdig, och i sinom tid anlände skenorna från England och spårvagnen kunde inleda sin trafik.
 |
Trafiken i den växande staden ökade och området kring Arkadiabron och vid Nikolajeffs bilpalats, som redan gick under namnet Hankkijaplatsen då andelslaget köpt fastigheten 1919, var livligt och aningen besvärligt. Just här, i korsningen mellan Arkadiagatan, Salomonsgatan och Järnvägsgatorna tog också Henriksgatorna slut i sin alléform och övergick i landsväg. I området fanns såväl stora industribyggnader, landsbygdsaktiga bitar som moderna stadshus. Gatan asfalterades och snabbt fick den klotter på bron, "Alas herrasväki! Äänestäkää", men det fanns fortfarande också grustrottoar. Tölö var ändå en stadsdel för en kraftigt växande medelklass av olika slag och många rörde sig till fots och med spårvagnen in till staden. Stadens trafikregleringskommitté oroade sig för röran. I den svåra korsningen mellan Arkadiagatan och Åbovägen sattes en trafikfyr 1926 som mest blinkade med grönt, som enligt de internationella bestämmelserna betydde "giv akt" och därmed skulle få chaufförer att sakta farten. Med refuger i området försökte man nå större reda. Också fotgängarna var ett besvär, då de som kom från Arkadiabron sprang tvärs över korsningen in på alléns mitt, i stället för att hålla sig till den östra trottoaren. Man övervägde att också sätt upp upplysta skyltar så att folk skulle lära sig att gå rätt.
 |
| Trafikarrangemangen 1926. Kontorsvärlden 26.1.1926. Nationalbiblioteket. |
 |
| På den här bilden av från Bondetåget1930 ser man trafikfyren. Rafael Roos, Stadsmuseet. CC BY 4.0 |
Arkadiabron var också ett av de ställen där man först införde "skyddsvägar", som de olyckligtvis länge kallades i Finland. Fortfarande är ju området intill Naturhistoriska museet trafikmässigt en utmaning för både fotgängare och bilister.
Nationalbiblioteket.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar