Jag är verkligen ingen expert på internationell politik, men följer förstås med intresse med utvecklingen, som i historiskt perspektiv känns ganska oroväckande. Vissa tendenser och fenomen är mer oföränderliga och sega, så som geografin, som trots allt ännu har betydelse. Krim är åter igen ett stridsäpple. Andra saker har förändrats. Europa är ekonomiskt sett ännu en viktig aktör globalt, men Storbritannien är inte riktigt samma aktör som före andra världskriget. Inom EU har ändå liten varit stor, men i och med brexit förändras ju läget en del. UK söker nu sin nya plats inom världspolitiken. Den gamla rollen, som global kolonialmakt, är förlorad sedan 1960-talet. Samtidigt är det bra att komma ihåg att Storbritannien blev medlem i EEC först 1975 efter en hel del bråk också från franskt håll.
Hur som helst är det naturliga för Storbritannien i detta läge givetvis att knyta an till USA. Sedan andra världskriget har man gärna dragit på retoriken om "special relationship", där man anspelar på någon sorts kulturell och historisk gemenskap som tar sig i uttryck i synnerhet militärt och ekonomiskt. Så naturligt är ju att brittiske premiärministern Theresa May störtar iväg och hälsar på den nyinstallerade populistpresidenten i USA såhär inför brexit. Att besöket i sig mest är pinsamt är kanske ingen överraskning. Själv tror jag att det nuvarande styret i USA kommer att bli ett relativt kort intermezzo. Den nuvarande presidenten kommer att göra sig omöjlig ganska snabbt. Frågan är hur mycket av de ärkekonservativa republikanerna han dragit med sig kommer att kunna hålla sig kvar vid makten. I värsta fall ganska hårt.
Vad som för mig ter sig ännu mera intressant är att May sedan direkt rusar vidare till Turkiet. Här blir de historiska parallellerna lite spännande. May är alltså färdig att klappa Erdogan på axeln för att stärka NATO, vilket väl också var ett av hennes viktigaste ärenden i USA, där hon uppenbarligen också förklarade varför man inte för lättvindigt ska lätta på sanktionerna mot Ryssland. Samtidigt har vi den oerhört spännande frågan om relationen mellan USA och Ryssland. Den kommer troligen inom ett par år att vara en konflikt, oberoende vem som är president i USA. Just nu är det dock läge för en "deal". Putin vill bli av med sanktionerna. Men som det påpekades på radio i veckan: vad har han att erbjuda i utbyte? Möjligen något gällande de arktiska områdena. Å andra sidan, om Putin generöst vill erbjuda "fri lejd" på Ishavet borde han först krångla till det på den fronten, vilket han inte gjort hittills. Frågan är, om det blir någon deal, eller om det hinner strula till sig före det. En annan möjlighet är att det kommer att handla om Asien. Sittande amerikanska presidenten struntar troligen i de långsiktiga effekterna av sin politik. För honom kan det vara helt okej om statsskulden exploderar, bara ekonomin växer och pengarna rullar. Helst i vissa riktningar, förstås.
Den eviga tillväxtens ekonomi är nu väl knappast allena saliggörande och en evig lösning för all framtid. De politiska och sociala effekterna av en krackelerande global struktur med gemensamma avtal för internationell rätt på olika områden är mycket värre än lite ekonomisk depression. Till exempel att fri rörlighet begränsas, begränsar också samarbeten på alla områden.
Företag får det ännu svårare att skaffa sig och värna om kompetent personal. Att försvåra immigration slår tillbaka. Forskningen kommer också att drabbas. Också här är oförutsägbarhet och otrygghet riktigt illa. Vågar man ta med duktiga britter i fleråriga EU-forskningsprojekt? Tanken gör mig sorgsen. Vi kommer alla att bli lidande av slutna sinnen på längre sikt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar