Valfrihet

Justitia, Heliga Trefaldighetskyrka i Kristianstad, RAA (K 1 C: 364 Kristianstad Gr 1)

Det skrivs en del om valfriheten i samband med den förestående stora (social- och) hälsovårdsreformen (Sote). Om kundens rätt att välja var man söker vård. Staten betalar. Jag ser en hel del potentiella problem med hela konceptet, men även att det i vissa situationer kan gynna t ex dem som vill ha vård på svenska eller andra språk. Man har också tänkt sig, att för att valfriheten ska förverkligas måste människor har tillräcklig information om vården på olika ställen.

Fördelen med detta resonemang är kanske att det i viss mån tvingar fram transparens i verksamheterna. Å andra sidan finns det också många stora problem med hela idén. För det första är finländare inte särskilt aktiva som konkurrensutsättare ens gällande marknader där det är verkligen enkelt både att jämföra priser och produkter och att byta leverantör. Då vi börjar diskutera försäkringar är det hela redan väldigt svårt. Hur ska en lekman kunna jämföra hälsovårdens produkter eller pris- och kvalitetsförhållande? Finns det någon som helst realism i en sådan idé? Redan då det gäller att jämföra skolor är det till exempel viktigt att hålla i sär elevens enskilda behov, den relativa och "absoluta" kvaliteten. Att stirra på vitsord och medeltal säger något, men verkligen inte allt. Och inte heller det mest relevanta, som kan handla om sociala nätverk, värderingar, miljö och mycket annat.

Den upplysta, aktiva konsumenten behöver alltså objektiv och fullständig information. Frågor som läge, öppettider och språk är ganska enkla parametrar att ta ställning till, men sedan blir det svårare. Och gällande komplexa frågor om kvalitet är informationen omfattande och det gäller att ställa de rätta frågorna. Relevanta frågor kunde vara hur väl läkarna följer dels forskning och utveckling, dels god praxis. Och hur stor integritet de har. Man kunde också tänka sig att man skyltar med kundrespons, som man kan påverka mycket genom att vara vänlig, bjuda på kaffe och skriva ut alla mediciner och undersökningar patienten ens har hört om och gärna vill ha.

Hur mäter vi kvaliteten på vården och vårdresultaten? Det finns säkert etablerade sätt inom medicinen, men i detta sammanhang är det viktigt att betänka att på samma sätt som "elevmaterialet" dvs utgångspunkterna kan variera stort mellan skolor, kan också "patientmaterialet" vara mycket olika - och vilket är då ett bra sätt att jämföra olika "leverantörer"? Statistiskt sett uppnår knappast en läkare eller hälsocentral på något sätt signifikanta mängder av patienter/vård för att kunna säga något vettigt. Hela tanken att börja granska i värsta fall enskilda läkare på detta sätt ter också motbjudande och orimligt för mig, när det i verkligheten handlar om att försöka hålla ett administrativt system som helhet (= Finland) på en optimal nivå.

I slutändan ingår det alltid många förbehåll och mänskliga tolkningar i varje dataset. Att tro att det skulle gå att enkelt få fram entydiga, objektiva siffror som på riktigt är jämförbara för en enskild individ i en dylik enormt komplex fråga är naivt enligt min mening. Varifrån ska man ens ta alla objektiva, normaliserade data och hur ska man kunna presentera dem på ett sätt som är klart men samtidigt kan visa på graden av pålitlighet för varje enskild parameter? Om det dessutom är en bråkdel av folk som kan, vill eller orkar sitta och analysera och aktivt välja (om man dessutom är sjuk) tycker jag att det är legitimt att fråga om det är värt att försöka sig på något sådant. Kanske det helt enkelt skulle vara bättre att försöka åstadkomma ett så heltäckande, välfungerande och rättvist system som möjligt med någon annan metod är genom konkurrens.