Rättvisa data

I dag kallade Vetenskapliga samfundens delegation till seminarium om tidskrifter, vetenskapligt förläggande och forskningsdata. Jag hann tyvärr med först till eftermiddagen och missade tydligen en hel del intressanta presentationer. Många av de inhemska tidskrifterna fungerar med väldigt små resurser, men känner ändå av tidens nya krav på att ta ställning till frågor om öppen forskning och öppna data. Många forskare vaknar sakta till det faktum att deras finansiärer och arbetsgivare börjar ställa alla möjliga krav på öppen tillgång. Här har tidskrifterna en nyckelroll i hur de bemöter forskarnas nya behov och ger direktiv om hur man gör t ex källhänvisningar. Själva tidskrifternas möjligheter att gå open access behandlades inte särskilt vid detta seminarium, utan det handlade alltså främst om data.

Trio of musicians from BL Harley 4375, f. 151v. British Library.

Vi diskuterade möjligheterna för tidskrifterna att stöda forskarna i deras strävan att öppna data. Viktigt är att man ger tydliga direktiv om att använda beständiga identifierare t ex DOI eller URN. Dessutom är det ju önskvärt att forskarna använder etablerade och professionella tjänster då det gäller att dokumentera, publicera och bevara data. Inom t ex samhällsvetenskaper och humaniora har vi utmärkta tjänster som Språkbanken och Dataarkivet, men alla har det inte lika väl ställt. Då är faktiskt en möjlighet att använda bevaringstjänsten IDA och katalogen Etsin. Då säkrar man att data finns tillgängligt och går att hänvisa till och även får synlighet. Så egentligen kräver det inte så mycket av redaktörerna att hänvisa till dessa tjänster. Att skapa bra metadata får forskare förhoppningsvis hjälp med av sina egna forskningsbibliotek. Det kräver ofta att man planerat och dokumenterat datahanteringen från början, men har man det borde det hela gå rätt smidigt.

En intressant möjlighet skulle också vara om tidskrifterna kunde grunda egna samlingar för forskningsdata i samband med de nationella tjänsterna. Då skulle substanskunniga specialister ha god överblick över hurdan data som finns och det kunde vara av stort värde då det gäller att utveckla olika format och best practice och på andra sätt arbeta för att ytterligare förhöja kvaliteten på data och även ta ställning till frågor om långsiktigt bevarande och rekommenderade format.

Kort sagt är detta med data inget tidskrifterna är ensamma med och inte något man behöver oroa sig för. Bra vore, om man kunde enas om allmänna råd om hur man behandlar data i samband med publiceringen, men själva arkiveringen och publicerandet finns det också andra som kan hjälpa med. Det gäller bara att ta tjuren vid hornen. Det är ändå forskarna som är de största experterna och som bär huvudansvaret för hela forskningsprocessen och sina material. Samtidigt kan det bara höja både tidskriftens och forskningens kvalitet om man från redaktörshåll också åtar sig att fråga efter forskningsdata i samband med granskning och publicering. Dessutom, hörde jag i dag, bidrar också öppna data till att själva artiklarna får mera synlighet. Inte bara lite, utan tydligt.

Ja, och rättvisa data, det handlar om de nya europeiska FAIR-rekommendationerna för forskningsdata. Det låter kanske svårt, men faktum är, att det mesta av infrastrukturerna redan finns i Finland. Det gäller bara att använda dem.