Ilskan över orättvisor och dumhet känner jag dagligen. Jag ser hur inte bara socialdemokraterna råkat i stora svårigheter med sin ideologi (vart försvann solidaritet och internationalism?), utan nu har också högern dränerats på sina ideal (all konservatism, fosterlandets väl och bildning har gett vika för rabiatkapitalism och en sällan skådad enögd historielöshet och obildning).
Demokratins offentliga debatt har förbytts i en total oförmåga hos de politiska beslutsfattarna att kommunicera och föra en diskussion. Antingen kastar man ur sig fullständigt lösryckta påståenden i bloggar eller på twitter eller också förbigår man all kritik med tystnad. Tyvärr tillåts denna genre alltför ofta också i tv. Diskussionen är död. Man hör inget, man låter bli att läsa både medborgares brev och proffsiga medier, man lyssnar inte till sakkunniga. Man är så säker på sin sak, så maktfullkomlig, att all kritik, i stället för att vara ett tillfälle att förkovra sig och testa sina tankar, är besvärande slöseri med tid. Hurdan information man tar in vill man bestämma själv. Helst vill man diktera och forma den själv från början också. I stället för att använda sig av etablerade system för överföring av kunskap och information, grundar man egna "bättre" system, som levererar enligt beställning (eftersom man själv från början ändå vet hur saker ligger till). Ambitionsnivån är beklämmande låg och handlar endast om kvantitet. All diskussion utgör hinder, som bromsar maktutövningen. Också då frågorna lyfts upp av viktiga aktörer, och handlar om viktiga värderingar som laglighet och mänskliga rättigheter, ignorerar man dem in i det sista. Hur det ser ut spelar ingen roll, eftersom man väljer sin egen bubbla, dit inga obekväma kritiska röster når. Eller när de av misstag berör, reagerar man med barnsligt raseri. Vår statsminister och den blivande amerikanska presidenten har en del gemensamt. Men det har inget med medielandskapet att göra. Det är beprövade makttekniker sedan sekler tillbaka. (Det brukar sluta illa.)
Människovärdet är inget som uppfunnits i och med FN:s deklaration om mänskliga rättigheter. Det är också äldre än upplysningen och den franska revolutionen. Slaveriet upphörde i Europa redan under tidig medeltid. Under antiken var etiken utvecklad. Även om tolkningarna och implementeringen har varit högst varierande genom seklerna, har idén funnits där, idén om att se den andra, att mötas. Det har alltid funnits människor som har sett, som har förstått.
Det har också alltid funnits dåliga ledare. Jag tror att vi nu ser thatcherismens sista suckar i Finland och EU. Vi kommer att komma lindrigare undan än många andra här i periferin, också om vi ekonomiskt får ta stryk. Hur länge efterverkningarna syns beror på hur länge den nuvarande linjen tillåts fortsätta, hur mycket man hinner förstöra. I Europa kan det ännu gå lite längre innan populisterna tvingas tillbaka. För det kommer de att tvingas, förr eller senare.
Filifjonkan ser katastroferna komma och känner lugnet som infinner sig när oron blir meningslös. Det är ändå inte så, att lugnet innebär förlamning. Det finns saker vi kan göra. Vi kan värna om diskussionen, vi kan skapa möten. Vi kan fortsätta att fråga. Även om vi har en regering som i bästa diktatorsstil vägrar ta till sig kritiska synpunkter, har vi ett par hundra riksdagsmän som kan fatta beslut mot regeringen. Vi har många andra beslutsfattare och tjänstemän. Vi har ett kommunalval på kommande, där alla partier ger sig ut på fältet. Det gäller att utmana dem, att diskutera, att nyansera, att konkretisera, att visa att en handfull rasister inte representerar någon opinion av betydelse. Det gäller att mötas ansikte mot ansikte och ställa de där följdfrågorna man irriteras på att alltför sällan ställs. Vattnet urholkar också stenen.
Alla ni, som sagt er själva att nu räcker det, det går för långt:
Möts. Möt varandra. Tala om detta. Möt beslutsfattarna. Tala om detta. Värna om diskussionen. Den väger fortfarande mera än pengar.
Sååå bra! Ja, låt oss mötas.
SvaraRadera