Den olidliga offentliga sektorn

Björn Sundell lyfter i dag upp en viktig aspekt på den ofta väldigt enkelspåriga jo-nej-"debatt", som förs kring den offentliga sektorn. På högerkanten glömmer man ofta att den offentliga sektorn faktiskt är en förutsättning för ett välfungerande samhälle, medan man på vänstersidan lätt frånser möjligheten att privatisering av verksamheter ibland kan vara en win-win-win-situation.

Bolagisering av offentliga verksamheter brukar anses vara ett högertilltag, och det har också aktualiserats med nuvarande regering. Men det är viktigt att skilja på privatisering och bolagisering, även om bolagisering i praktiken är en förutsättning för att sälja ut en verksamhet och därför är eller kan vara första steg på den vägen.

Men privatiseringsspöket är inte mitt största problem med bolagiseringen, utan ekonomismen. Det handlar om New Public Management, och en tanke om att verksamheter är mer effektiva och mer "genomskinliga" om de förläggs i bolag (vilket absurt påstående!). Det handlar om att man ska göra ekonomiskt mätbara resultat utan möjlighet till att på olika nivåer beakta landets, skattebetalarnas och medborgarnas bästa i enskilda beslut. För alla sektorer ska skiljas åt med vattentäta skott och ha "resultatansvar". De tjänstemän eller anställda som modigt agerar enligt sunt förnuft kan råka på kollisionskurs med sina chefer, eftersom resultatet för enheten är avgörande, inte vad som är bäst för samhället och dess skattebetalare. Jag är kanske naiv, men är ändå inte övertygad att det är en bättre väg att gå eller bättre ledarskap, än att se tjänstemän som just ansedda, kompetenta personer som arbetar med det allmännas bästa för ögonen.

Sundell hänvisar till Juhani Lehtos uppskattning om att upp till hälften av de offentliga social- och hälsovårdsavgifterna går till den privata sektorn i form av inköp av tjänster, inventarier och läkemedel. Det är sådana här saker som får en att verkligen undra över hur gränslöst enögd nedskärningspolitiken är. Förutom att skära i solklara investeringar, skär man också i verksamheter på ett sätt som knappast blir utan ganska direkta effekter på den privata sektorn. Dumhet eller en finsk version av chockekonomi?