Forskning, upphovsrätt och etik

Forskningsetiska delegationen och Delegationen för informationsspridning har startat ett nytt projekt som behandlar ansvarsfull vetenskaplig kommunikation i den nya digitala miljön. Avsikten är bland annat att uppdatera programmet för vetenskapskommunikation från 2013, samla material om hantering av material och rättigheter för forskare och att överhuvudtaget definiera vad upphovsrätt innebär i dag i forskningsvärlden.

I projektets namn spökar också ordet vaikuttavuus (impact). Det handlar förstås om samhällspåverkan eller nytta, men det tragiska är ju att man i dag mycket sällan beaktar ens det som en merit i akademiska sammanhang. "Impact" har förvandlats till en nidbild, där man i stället för att bry sig om t ex hur medicinsk forskning påverkar samhällets och människors välmående och välfärd, stirrar på antal publikationer. Det är inte heller helt säkert att man inom det akademiska helt enträget säger sig fokusera endast på kvalitet, har gett ett önskat resultat. Helt klart är det ändå att forskarens ansvar för samhällsnyttan är och måste vara mycket begränsad. Om korkade beslutsfattare och dåliga affärsmän inte klarar av att utnyttja forskningens framsteg är det nog inte forskarens fel. Dessutom är det helt omöjligt att veta vad som kommer att bli viktigt, kanske livsviktigt, i morgon eller om hundra år.

Att tala om vikten av att en forskare får merit för sitt arbete är därför ett tveeggat svärd. Det viktiga är, som man inom det akademiska så fromt ofta säger, kvalitet. Och då gäller det, enligt min personliga åsikt, att forskning framför allt ska vara transparent och möjlig att granska från början till slut. (Inte replikera, för det finns alltför mycket forskning som inte kan upprepas, eftersom den till sin karaktär är unik antingen på grund av att materialet är unikt (t ex ett dataset som inte kan produceras igen, en unik händelse) eller på att det innehåller så mycket tolkning att en annan forskare omöjligt skulle kunna komma till samma resultat. Men i vardera fallet bör man kunna granska hela processen, både källmaterial, metoder och argumentation och slutsatser.)

Om man i dag i en artikel har flera tiotals "författare" är det mycket svårt att kunna ge var och en rättvisa meriter i förhållande till insats. Dessutom varierar kutymen mycket mellan olika discipliner. Men som Risto M. Nieminen sade på projektets träff, har den vetenskapliga utgivningen exploderat så till den grad att det helt enkelt inte är vettigt att anse att man kan mäta något alls om forskningens kvalitet med dylika kvantitativa metoder. Jag tror han har alltför rätt.

Forskare kan t ex slå ihop forskningsdata från olika källor. Att ange proveniens kan då bli utmanande.
By Sfingram at en.wikipedia
(Transferred from en.wikipedia by Ronhjones) [Public domain], via Wikimedia Commons

Vi behöver bättre, mycket mer exakta sätt att hantera frågor om proveniens och dokumentation inom forskningen. Att dokumentera proveniens är svårt med nuvarande trubbiga on-off-logik i upphovsrättsvärlden. Men vi borde verkligen akta oss för att tro att sådan information ska säga något alls om hur forskningsmedel ska fördelas. För det är ännu svårare frågor, där tanken på en ökad politisk ("strategisk") styrning inte heller gör mig lugnare. Vad som framför allt behövs är lugn och ro, långsiktighet och empowerment av forskare i en miljö där kollegial granskning och uppskattning kan frodas, en miljö där forskare, som allra oftast innerst inne är uppriktiga idealister och världsförbättrare, har möjlighet att vara generösa och kreativa.