Vånda

Staffan Bruuns kolumn om att Finland borde ta emot alla flyktingar som landat på Kos de senaste veckorna väckte ganska många tankar och känslor, och också diskussion. Vad var det Bruun egentligen gjorde och är det etiskt försvarligt?

I sin text skrev Bruun att flyktingarna är högutbildade och är just sådan kvalitet på materialet (han använde inte det uttrycket, men det finns alltså högt uppsatta politiker i vårt land som inte drar sig för att ta ordet maahanmuuttoaines i sin mun i direkt tv-sändning!) som de som eufemistiskt kallar sig invandringskritiker tycker kan få lov att komma hit. Bruun gör dessutom den viktiga poängen att det kunde vara en fördel att ta emot en tillräckligt stor och "osorterad"  grupp människor, att det kunde vara ett sätt att underlätta, inte försvåra, anpassningen till det nya hemlandet.

Vad Bruun gjorde var alltså att ta sannfinländarnas (och många andras) argument i sin mun, som om ekonomiska argument skulle vara acceptabla då det gäller att rädda människoliv. Detta väckte obehag och indignation bland en del av mina facebookvänner, och jag måste medge att jag kan förstå dem.

Jag insåg att mitt eget resonemang var närmast konsekvensetiskt. I ett läge då man har möjlighet att trasha en argumentation som bygger på felaktiga premisser är det kanske värt att göra det utan att explicit ifrågasätta premisserna. Men det ser jag som försvarbart bara och endast bara för att jag ser att ett genombrott kunde försvaga hela argumentationen på sikt. Jag är nämligen övertygad om att erfarenheterna skulle vara övervägande positiva och att en medföljande ökad information och kunskap skulle undergräva de felaktiga premisserna.

Men är det en farlig väg att gå? Att låtsas att man tycker det är ett seriöst och godtagbart argument att diskutera ekonomi och lönsamhet då det gäller människor i verkligt stor nöd? Att gå med på den idiotiska sammanblandning av flyktingskap och migration som förekommer alltför ofta? Eller att, som en del tolkade det, också då det gäller flyktingar på allvar hjälpa dem som ger en själv störst nytta i stället för dem som är i störst nöd?

Jag menar att detta är en väg vi gått redan länge. En stor del av finskt bistånd har baserat sig på att den också ska hämta pengar till finska företag. Inom vården måste man ständigt avväga vilka mediciner och vilken vård man ger till vilka patienter. Det är inte trevligt. Inte alls. Ändå görs det, för att man måste.

Vad som gör mig galen är Soinis sätt att ställa bistånd och konfliktlösning mot flyktinghjälp. Resonemanget är helt åt helvete, rent ut sagt.