Historiska ekon

Umberto Eco är Europas svar på Dan Brown. Eller svar och svar, Eco har ju varit aktiv länge och med enligt mig både större bredd och djup. Han analyserar genom sina romaner kulturens, berättelsernas och historiens strukturer, hur betydelser uppstår och hur lögn blir sanning.

I romanen Baudolino handlar huvudpersonen med reliker under 1100-talet. Med sina vänner finansierar Baudolino med förfalskade huvuden av Johannes döparen som kan avyttras vid behov en åratal lång resa till prästen Johannes rike i det fjärran östern. Dråpliga exempel om relikhandeln under medeltiden kryddar hela romanen. Samtidigt tar Eco upp en central fråga av så väl kulturteoretisk som teologisk relevans: Hur kan man förhålla sig till alla de reliker som finns bevarade i kyrkor och kloster runt om i världen? Det faktum att det under medeltiden fanns en livlig handel med reliker gör ju att man har svårt att ta alla berättelser om t. ex. alla bitar av Jesu kors som sanning. Baudolino går ännu längre: Vid sin faders dödsbädd plockar han upp hans gamla vattenskål och är några dagar senare fullt övertygad om att det är den heliga graalen som han skall ge till sin adoptivfar och herre, Fredrik Barbarossa. Baudolino är en lögnhals, men han lyckas övertyga sig själv på ett häpnadsväckande och för läsaren intellektuellt stimulerande sätt. Det viktiga är enligt Baudolino att man tror, då uppstår en mening, som man kan agera utgående från.

Jag läste nyss ut Ecos Begravningsplatsen i Prag. Temat är det samma som i Baudolino, motivet mer likt Foucaults pendel. Denna han nästnyastse roman är en uppgörelse med antisemitismen, till synes under 1800-talet. Är romanen autentisk? I den mening ja, att formatet är rätt, de omskrivna texterna existerande historiska källor, personerna till största delen verkliga liksom en stor del av händelserna som finns historiskt dokumenterade. Romanen handlar om en konspirationsteoretiker och förfalskare av rang och den är till stora delar skriven i en personlighetskluven jag-form. Ingenstans i romanen ifrågasätts cynismen, arrogansen, hatet, så till den grad att en del faktiskt frågat sig om boken kunde läsas som en antisemitisk text. Vilket enligt mig ter sig helt dumt. Ingen som klarar av att läsa boken kan ta den som en genuin programförklaring, man kan inte ens ta material ur den, eftersom allt är lögner och förfalskningar. Tvärtom visar Eco hur cyniska opportunism och populism är. Han visar vad som händer om man inte skiljer på vad som är autentiskt och vad som inte är det (vilket han förresten i sina essäer anser att man inte gör i nordamerikansk kultur ...). Att historiska förfalskningar är autentiska (förfalskningar) gör ju dem inte mer sanna. Det sorgliga är förstås att det är krävande att argumentera mot konspirationsteorier. Att använda romanen som format är ett ännu mer krävande åtagande; att med fiktion (uppblandad med autentiskt material) visa på problemet med att sammanblanda fakta och fantasi är ju lite, öh ... intressant. Det blir komplext, men det är ett effektivt sätt, tycker jag.

Logiken och argumentationen som presenteras i romanen är bekant och skrämmande aktuell:

För att fienden ska kännas igen och fruktas måste fienden finnas i hemmet eller på tröskeln till hemmet. [...] Det behövs en fiende för att inge folket hopp. [...] Den nationella identiteten är de lottlösas sista resurs. Identitetskänslan grundar sig på hat, på hatet till den som inte är likadan. Hatet måste odlas som en civil passion. Fienden är folkets vän. Det måste alltid finnas någon att hata för att man skall känna sig rättfärdigad i sin misär. Hatet är den sanna ursprungliga passionen. [...] Hat värmer hjärtat.

Näihin kuviin, näihin tunnelmiin ...