Minisemestertankar

Ravinen i Orinoro

Har första gången på väldigt länge bilturistat litet längre i Finland. Jag funderade en del på erfarenheten av att falla in i rollen som turist och känna sig välkommen. Vi rörde oss mest i Södra Karelen och Savolax och över allt fick vi bra service. Turistbranschen är viktig, och det finns kompetens och vilja att ge bra service.

I de områden i Karelen mycket nära gränsen vi körde var det ändå litet dystert. I glesbygden där verkade inte finnas mycket drive just nu, ingen försökte sälja något längs vägarna, inga kaféer, kiosker eller gårdsbutiker. Däremot verkade resten av landet vi såg rätt välmående, faktiskt. Vägarna var i hyfsat skick, byggande och affärer var i full gång, även om man faktiskt tydligt väntade på värmen. Den ekonomiska situationen i Ryssland i kombination med det svala vädret har nog gjort att det varit ganska tyst på en del ställen.

Men tystnaden är ingenting jämfört med hur det tidvis sett ut i Estland. Den "krismedvetenhet" man piskar upp gör antagligen folk försiktigare i sin konsumtion och oroliga för sina jobb, med eller utan orsak. Men det största hotet man målar upp är den svaga offentliga ekonomin, framför allt statens ekonomi. - Om vi inte stoppar skuldsättningen går vi snart samma öde till mötes som Grekland! Man kan inte leva på pengar som inte finns!

Problemet är väl att det finns hur mycket pengar som helst, förutsatt att det finns hur mycket skulder som helst. Jag kan inte förstå annat än att det är ett helt galet system vi har, ett system där den tillväxt som hela tiden krävs till stora delar åstadkoms dels genom att utarma naturresurser, dels genom att trolla fram pengar i form av krediter. Det är självklart att det inte är hållbart på något sätt.

Samtidigt går livet vidare till och med i Grekland, liksom i Finland, trots att en del människor har det väldigt tufft. Pengar är bara ett sätt att underlätta ekonomin, ett instrument. Däremot går livet inte vidare i Syrien där det råder krig och kaos. Där folks hem blir sönderbombade och folk blir torterade och dödade. Det gör mig illamående när folk säger att vi inte har råd att ta emot flyktingar. Pengar.

Vi behöver inte bli nedslagna av ekonomisk krismedvetenhet ("alla som har råd ska donera pengar" - wtf?) och hotade med vilket elände nedskärningarna kommer att åstadkomma, alla måste klara sig med lite mindre och det är förskräckligt. Det är förskräckligt bara för dem som har det knappt redan. Vad som behövs mest är respekt och stöd. Och inte kortsiktiga och dumma nedskärningar som orsakar att människor orkar mindre, mår sämre. Vi behöver se livet, vi behöver insikt om att vi faktiskt har en hel del resurser, kompetenser och möjligheter. Vi behöver möjligheter för människor att sysselsätta sig, utan att löpa risk för livslånga skuldfällor.

Vi diskuterade ganska mycket historia under resan. Historiska omvälvningar, krig och flyktingar är saker som ligger tätt under ytan närmare östgränsen. Det är också den nationalromantiska vurmen för det fattiga fosterlandet, som kan spira och bära frukt genom hårt arbete. Den tanken behöver ingalunda vara främlingsfientlig, den kan också vara öppen och välkomnande, fylld av framtidstro.

Gruvdrift i text

Dhiraj Murthy var en av dem som rätt tidigt insåg värdet av sociala medier för samhällsvetenskaplig forskning. Att vi faktiskt i dag har ett samhälle som digitalt direkt avspeglar väldigt mycket av samhällsstrukturer är något som de flesta forskare är ganska eniga om. Vi är förbi skedet då det är meningsfullt att skilja på "digitala medier" och "verkliga livet".

I tisdags besökte Murthy Helsingfors och berättade om hur han använt olika metoder för att gräva i data från till exempel Twitter. Främst LDA (ett sätt att plocka fram teman/ämnen ur stora textmängder, s k topic modeling) och SNA (nätverksanalys). Det han särskilt tyckte var fint med det senare är hur man kan se saker både på mikro- och markonivå med hjälp av visualiseringarna. Han betonade också vikten av att kombinera både data och metoder. Han talade om triagulering, att pendla mellan nivåerna, mellan "närläsning" och "distansläsning" och hade rikligt med exempel på hur man meningsfullt växlar mellan metoder och perspektiv, mellan kvalitativa och kvantitativa metoder.

Timo Honkela talade, som andra keynote på det vetenskaps- och teknikhistoriska symposiet, också om hur forskningsmetoderna och -processen förändrats från att vara teoridrivna till att vara datadrivna. Vad han däremot underströk var att data också kräver modellering av variation. Logik räcker inte då vi arbetar med naturligt språk som material. Vad som behövs är enligt honom artificiell intelligens, alltså system som kan lära sig och anpassa sig till språkets otroliga rikedom, nyanser, ambiguitet och föränderlighet. Dessutom lever vi människor i en multimodal värld, där inlärning och språk förhåller sig till så mycket andra intryck, tecken och kontexter än bara text. Honkela ser också att dessa nyare metoder att närma sig textdatamaterialen gör att när- och distansläsning närmar sig varandra.

Murthy talade förresten också om insamling av data och svårigheterna för forskare att få tillgång till data som skulle vara mycket viktig för att forska i samhälleliga fenomen och problem. En oroväckande utveckling, som jag ofta brukar lyfta fram.


 

Bild (ström): Meg Pickard CC-BY-NC-SA

Kropotkin på Starbucks

Söndagsmorgonens läsning bestod denna gång av senaste Nya Argus. Den fina samlingen av texter om och av Kropotkin får mig att fundera på hur man i historien genomdrivit förändring. Hur ledarskap såg ut när man byggde upp och organiserade stater och byråkrati. Hur centralmakten och individen samordnat sig. Att jag fäste mig vid just de aspekterna har kanske att göra med att jag nyligen också läste ut Mirkka Lappalainens bok om Gustaf II Adolf och Mari Lindmans essä om arbete och tvång i dagens Husis. Det blev en lite roligt helhet ...

I dag är vi genombyråkratiserade, civiliserade (ja, jag läste också lite i Foucault nyligen, för att fortsätta namedroppandet för att ge kontext till den som bryr sig). "Ledarskap" handlar ofta om förnyelse, om att förändra strukturer som redan finns. Tror man åtminstone. Man anser att man kan och måste förändra dem genom projekt och omorganiserande. Att innovationer, nya tankar, livskraft, meningsfullhet och effektivitet kan kommenderas eller tvingas fram.

Det sorgliga är ofta oförmågan att se vad som är väsentligt. Substans och värderingar har fått ge vika för nyspråkligt nonsens på många håll. Delvis är jag mycket sorgsen och orolig för utvecklingen. Delvis tänker jag att individer reser sig, frigör sig och verkar också oberoende och utanför murkna strukturer, eller bara på nya sätt inom dem. Kreativitet och skapande bräcks nog inte så lätt. De gamla strukturerna kommer nog att förändras så småningom, men kanske inte på det sätt man på högsta nivå nu tänker sig att det ska gå. Det är ju de svagaste i samhället man oroar sig för på riktigt. Akademens genomsnittskunder klarar sig nog, fast hela bokhandeln skulle övergå till att sälja  kaffe i engångsmugg för att det är det mest lönsamma på kort sikt.

Hur öppen data blev vardag

Denna vecka händer det mycket kring öppen data på olika håll i Norden, för vi ha en nordisk temavecka på gång. I måndags lanserades årets "FM i appar", tidigare Apps4Finland (bakom länken ett roligt minne ...), numera Open Finland Challenge.

Detta år är det Open Knowledge i Finland som håller i tävlingen. Föreningen, som grundades för några år sedan, har redan etablerat sig som representant för "gräsrötterna", en viktig aktör och den officiella motparten till myndigheterna. Jag måste riktigt gräva i mitt bloggarkiv och kom på att jag faktiskt var med då idén om en finsk sektion, kanske den första i Norden, lanserades på hösten 2011. Jag minns att uppslutningen var massiv och stämningen entusiastisk, liksom under de första Apps4Finland-tävlingarna, som Forum Virium höll i.

De första datasetten som släptes och APIerna som kom var stora händelser. Open Knowledge har gjort ett mycket stort arbete under dessa år. Trots att salen var smockfull också denna gång vid lanseringen av tävlingen var alla redan bekanta med vad det handlar om och en lång rad myndigheter och även några företag presenterade fantastiska datasläpp men rätt små åtbörder. Det som ändå väckte vissa reaktioner var Teostos release med information om konserter. Denna data torde ganska enkelt kunna kombineras med information om recensioner eller artister från finlandssvenska tidningar, som har ett fint API. (Stötte förresten på en ganska utförlig artikel på finska om APIer.)

Det som man märkte var, är att datas kvalitet börjar bli allt viktigare. Om man vill åstadkomma vettiga tjänster eller kombinera data från olika källor, måste det finnas någon ordning på strukturerna, helst dessutom en viss samstämmighet eller likformighet i hur data struktureras på olika håll. Detta är sådant man ser bara med att försöka, det är verkligen learning-by-doing som gäller: genom att fundera och testa kan man se vad data och gränssnitt duger till, och vad man behöver åtgärda på produktionssidan, var luckorna och problemen finns. Det är också orsaken till att fiffiga instanser går med i dylika hack och tävlingar, för att lära sig och se vad det lönar sig att satsa på, då man ska börja uppfylla PSI-direktivets krav på att öppna myndigheters (inklusive bibliotekens, arkivens och museernas) data. Det behöver inte vara mycket eller dramatiskt, man tager vad man haver och ser vad det leder till.

Inom Open Knowledge finns också en forskningssektion vars finska grupp i dag ordnade ett bra halvdagsseminarium kring öppen forskning (videoinspelningar av en del av programmet finns här).

Här finns ännu väldigt mycket att diskutera och göra. Till exempel framkom det att det under de senaste veckorna ordnats två olika hackathon kring digital humaniora/samhällsvetenskap, varav det ena bemannats nästan endast av kodare och det andra av nästan endast humanister. Med undantag av lingvistiken söker samarbetet verkligen sina former ännu. Det är min fasta övertygelse att vi också här kommer framåt endast genom att pröva oss fram med små steg och ömsesidig respekt.

En inte alldeles oviktig fråga är hur man ska kunna hitta på projekt som är tillräckligt intressanta forskningsmässigt för både it-folk och humanister (förutsatt att båda grupperna ska göra forskning samtidigt i samma projekt). Nu verkar det lite som om det humanisterna vill göra ofta antingen är alldeles för tråkenkelt eller helt omöjligt komplicerat eller bara omöjligt som del av ett samtidigt humanistiskt projekt. Å andra sidan har humanister ibland svårt att se poängen med fina applikationer som it-forskare entusiastiskt förevisar.

DATABASE at Postmasters, March 2009 by Michael Mandiberg / CC BY-SA

Hur mycket det handlar om att hitta ett gemensamt språk och hur mycket det handlar om att faktiskt tänka ut integrerade för alla parter intressant forskningsfrågor (och om det alls är möjligt) återstår att se. Hur som helst kommer samarbete att behövas och vi har fantastiska möjligheter framför oss, bara vi lär oss tala med varandra trots olika bakgrund och intressen.