Minisemestertankar

Ravinen i Orinoro

Har första gången på väldigt länge bilturistat litet längre i Finland. Jag funderade en del på erfarenheten av att falla in i rollen som turist och känna sig välkommen. Vi rörde oss mest i Södra Karelen och Savolax och över allt fick vi bra service. Turistbranschen är viktig, och det finns kompetens och vilja att ge bra service.

I de områden i Karelen mycket nära gränsen vi körde var det ändå litet dystert. I glesbygden där verkade inte finnas mycket drive just nu, ingen försökte sälja något längs vägarna, inga kaféer, kiosker eller gårdsbutiker. Däremot verkade resten av landet vi såg rätt välmående, faktiskt. Vägarna var i hyfsat skick, byggande och affärer var i full gång, även om man faktiskt tydligt väntade på värmen. Den ekonomiska situationen i Ryssland i kombination med det svala vädret har nog gjort att det varit ganska tyst på en del ställen.

Men tystnaden är ingenting jämfört med hur det tidvis sett ut i Estland. Den "krismedvetenhet" man piskar upp gör antagligen folk försiktigare i sin konsumtion och oroliga för sina jobb, med eller utan orsak. Men det största hotet man målar upp är den svaga offentliga ekonomin, framför allt statens ekonomi. - Om vi inte stoppar skuldsättningen går vi snart samma öde till mötes som Grekland! Man kan inte leva på pengar som inte finns!

Problemet är väl att det finns hur mycket pengar som helst, förutsatt att det finns hur mycket skulder som helst. Jag kan inte förstå annat än att det är ett helt galet system vi har, ett system där den tillväxt som hela tiden krävs till stora delar åstadkoms dels genom att utarma naturresurser, dels genom att trolla fram pengar i form av krediter. Det är självklart att det inte är hållbart på något sätt.

Samtidigt går livet vidare till och med i Grekland, liksom i Finland, trots att en del människor har det väldigt tufft. Pengar är bara ett sätt att underlätta ekonomin, ett instrument. Däremot går livet inte vidare i Syrien där det råder krig och kaos. Där folks hem blir sönderbombade och folk blir torterade och dödade. Det gör mig illamående när folk säger att vi inte har råd att ta emot flyktingar. Pengar.

Vi behöver inte bli nedslagna av ekonomisk krismedvetenhet ("alla som har råd ska donera pengar" - wtf?) och hotade med vilket elände nedskärningarna kommer att åstadkomma, alla måste klara sig med lite mindre och det är förskräckligt. Det är förskräckligt bara för dem som har det knappt redan. Vad som behövs mest är respekt och stöd. Och inte kortsiktiga och dumma nedskärningar som orsakar att människor orkar mindre, mår sämre. Vi behöver se livet, vi behöver insikt om att vi faktiskt har en hel del resurser, kompetenser och möjligheter. Vi behöver möjligheter för människor att sysselsätta sig, utan att löpa risk för livslånga skuldfällor.

Vi diskuterade ganska mycket historia under resan. Historiska omvälvningar, krig och flyktingar är saker som ligger tätt under ytan närmare östgränsen. Det är också den nationalromantiska vurmen för det fattiga fosterlandet, som kan spira och bära frukt genom hårt arbete. Den tanken behöver ingalunda vara främlingsfientlig, den kan också vara öppen och välkomnande, fylld av framtidstro.