Kropotkin på Starbucks

Söndagsmorgonens läsning bestod denna gång av senaste Nya Argus. Den fina samlingen av texter om och av Kropotkin får mig att fundera på hur man i historien genomdrivit förändring. Hur ledarskap såg ut när man byggde upp och organiserade stater och byråkrati. Hur centralmakten och individen samordnat sig. Att jag fäste mig vid just de aspekterna har kanske att göra med att jag nyligen också läste ut Mirkka Lappalainens bok om Gustaf II Adolf och Mari Lindmans essä om arbete och tvång i dagens Husis. Det blev en lite roligt helhet ...

I dag är vi genombyråkratiserade, civiliserade (ja, jag läste också lite i Foucault nyligen, för att fortsätta namedroppandet för att ge kontext till den som bryr sig). "Ledarskap" handlar ofta om förnyelse, om att förändra strukturer som redan finns. Tror man åtminstone. Man anser att man kan och måste förändra dem genom projekt och omorganiserande. Att innovationer, nya tankar, livskraft, meningsfullhet och effektivitet kan kommenderas eller tvingas fram.

Det sorgliga är ofta oförmågan att se vad som är väsentligt. Substans och värderingar har fått ge vika för nyspråkligt nonsens på många håll. Delvis är jag mycket sorgsen och orolig för utvecklingen. Delvis tänker jag att individer reser sig, frigör sig och verkar också oberoende och utanför murkna strukturer, eller bara på nya sätt inom dem. Kreativitet och skapande bräcks nog inte så lätt. De gamla strukturerna kommer nog att förändras så småningom, men kanske inte på det sätt man på högsta nivå nu tänker sig att det ska gå. Det är ju de svagaste i samhället man oroar sig för på riktigt. Akademens genomsnittskunder klarar sig nog, fast hela bokhandeln skulle övergå till att sälja  kaffe i engångsmugg för att det är det mest lönsamma på kort sikt.