Tillväxt

Det stod i dagens Hesari att norrmännen har dubbelt så stor BNP per capita som finländarna. Det är förstås något man omedelbart bör åtgärda. Regeringen har redan en hel del goda idéer om hur man kunde gå till väga. Framför allt gäller det att handla långsiktigt. En viktig sak är att se till att skolsystemet utvecklas på ett sådant sätt att medborgarna i framtiden konsumerar flitigt. Ett tryggt sätt är att se till att så få som möjligt lär sig samhällskunskaper och naturvetenskaper samtidigt. Sådant kan nämligen leda till onödigt kritisk konsumtion och det blir helt klart svårare att för både småföretag och multinationella storföretag att sälja produkter och tjänster med luddiga kvasivetenskapliga argument. Ingenting borde läggas i vägen för marknadsföring av innovationer, produkter, underdieter eller dylikt. Om folk är lite sjukliga köper de också mera mediciner. I kombination med att man ser till att de använder privathälsovård är resultatet optimalt.

Ett annat bra sätt att höja BNP är också att omorganisera statens egna funktioner så att man i stället för att betala lön åt tjänstemän och experter kan köpa deras insatser som konsulttjänster. Det ser mycket bättre ut på alla sätt. OECD gillar det också, ju färre tjänstemän, dess bättre. Alltid bättre om man kan få pengarna att gå några extra varv via privata sektorn. Sedan kan man också gärna investera i nya övervakningssystem för att driva in nya typer av skatter. På så sätt kan man motivera stora investeringar dubbelt: de ger både skatteintäkter och arbete. Det gäller förstås att hoppas att det är inhemska företag/anställda som klarar sig i upphandlingen, men en del av arbetet måste säkert oberoende göras inom landets gränser. Huvudsaken är dock att det är dyrt och kräver mycket pengar också på sikt, att årligen driva in skatterna. På så sätt åstadkommer man en långsiktig effekt på BNP.

Att maximera uttaget av naturresurser, helst i storskaliga projekt, är förstås en mycket god taktik. De  goda erfarenheterna av från Olkiluoto trean där kostnaderna enkelt mer än fördubblades och man lyckades svälla dem men nästan fem miljarder euro, inser man lätt vikten av att snabbt få igenom det följande kärnkraftverksprojektet. Man kan också ställa till med olika typer av katastrofer, till exempel inom gruvindustrin. Det har, liksom andra miljöolyckor, utmärkta effekter på sysselsättningen, eftersom man måste städa upp i åratal. Man måste bara se till att uppstädandet blir tillräckligt dyrt, så att det kompenserar eventuella förluster på turismsidan.

Vad som är viktigt är att "produktiviteten" hela tiden ökar. Man kunde lätt tro att det har något att göra med effektivitet eller rationalitet, men så är fallet givetvis inte alls. Produktiviteten är nämligen det som korrelerar med tillväxten, effektiviteten är en umbärlig faktor i ekvationen. Viktigast är att man håller fokus på att mäta och åstadkomma kurvor som lutar åt rätt håll. Det där med resultat och substans är inte så viktigt. Också att analysera insamlad data är i allmänhet överskattat. Huvudsaken att man samlar den med så stora kostnader som möjligt helst i sådana format och system som kräver väldigt mycket nya investeringar och innovationer för att kunna underhållas och upprätthållas.

Så här inför nyår känns det bra och tryggt att vår framtid är i så målmedvetna och trygga händer.

Behöver vi tidningar?

I dag överlämnade Delegationen för tidningsärenden en utredning och förslag på åtgärder till trafikbostads- och kommunikationsministern för att värna om pressen och mediefältets mångfald. Den finska staten har under de senaste åren behandlat tidningspressen mycket hårt, inte minst genom sin skattepolitik. Utredningen (eller snarast presentationsversionen av densamma?) tar avstamp i betydelsen av tidningspressen. Man anger fem skäl till att förhindra tidningsdöd, här angivna med mina kommentarer:

1. Demokrati - allra först nämns det journalistiska uppdraget: granskningen av makten, med vars hjälp medborgarna också kan engageras i politiken. Argumentet är helt grundläggande och mycket centralt. Detta räcker som ensamt skäl till varför staten måste trygga den institutionaliserade journalistiken fortlevnad. Vårt nuvarande samhällssystem vilar entydigt på en demokratisk modell, där journalistiken fungerar som granskare av maktbruket och samtidigt ger legitimitet åt systemet och dem som brukar makt. Hur mycket man än försöker frikoppla public service från den politiska makten, behövs det en mångfald i ägande och intressen för den institutionaliserade, professionella journalistiken. I annat fall mister hela systemet sin legitimitet.

2. Bildning och kultur - den nationella identiteten. Ett argument som delvis hänger ihop med föregående. Vårt samhällskick baserar sig på nationalstater och en idé om en upplyst offentlighet. Argumentet har ändå en viss air av konservatism ...

3. Yttrandefrihet - medborgarnas rättighet att uttrycka sig själv och emotta information (viestintää). Hm. Ett lite konstigt argument, inte minst den första delen.

4. Språket - läsning är en av finländarnas vanligaste fritidsysselsättningar. Nå, kanske. Som upprätthållare av ett brett, modernt och heltäckande normalspråk fyller tidningarna säkert en viktig funktion.

5. Ekonomisk och social välfärd - sysselsättning, skatteintäkter. Om argumentet gäller dem som arbetar i mediebranschen är det lite svårt att se varför det skulle berättiga till mera subventioner än inom andra branscher. En trevlig bieffekt, givetvis.


Den följande delen av presentationen handlar om hur pengarna har flytt branschen till utländska nätbolag, upplagorna sjunker och läget är allmänt mycket pressat. Kalla siffror. Därefter nämns att man föreslår 18 åtgärder, som både är politiska åtgärder och åtgärder som ska vidtas av branschen själv. Man ska utveckla reglering, statsstöd, beskattning, teknik, distribution och utbildning. Mediehusen diskuterar aktivt för att hitta nya verksamhetsmodeller och man understryker att Yle är med i diskussionerna. Det är bra. Yles uppgift är att på alla sätt stöda allt journalistiskt arbete. Det betyder förstås ändå inte att man ska försämra sina egna tjänster.

En viktig och förhållandevis enkel sak borde vara att se över beskattningen. Inkomsten som staten får tack vare den senaste skatteförhöjningen kan knappast kompensera den skada som åstadkommits. Dessutom vill medierna ha statsbidrag för att "underlätta digitaliseringen och anpassningen till brytningen inom mediebranschen". Det vore högst intressant att veta vad man i praktiken tänker sig för strukturella förändringar som kan åstadkomma bestående förändringar som skulle göra att tidningarna senare kan leva vidare för egen maskin. Jag undrar hur klara strategiska målsättningar man har, idéer om nya verksamhetsmodeller och -former? Eller vill man köpa tid för att se vart utvecklingen bär och bara hoppas att folk ska lära sig "betala för innehåll", utan att man faktiskt funderar på vilket mervärde man har att erbjuda i konkurrensen? Som en av åtgärderna nämns teknikutveckling och -forskning. Jag hoppas någon kommer att tänka på länkning av data och utnyttjandet av de fina offentliga ontologitjänster och den kompetens som vi har i vårt land. Sist men icke minst vill man värna om kommande generationers mediekompetens.

Efter att också precis ha lagt ner Natalie Fentons artikel om hur ungdomens politiska verksamheter och aktiviteter förändrats i dagens värld där vi talar om Non-governmental organizations och New Social Movements, blir jag lite osäker på hur våra nuvarande samhällsstrukturer i längden kommer att anpassa sig till förändringarna i vår kultur (Olsson&Dahlgren 2010). Det talas ofta lite slentrianmässigt om att ungdomar inte bryr sig om politik eller engagerar sig, att valdeltagandet sjunker osv, men kanske det faktisk är så att ensaksrörelser och nätverk som egentligen är helt odemokratiska i traditionell mening är en seriös konkurrent och parallellstruktur till nationalstaterna med deras med eller mindre demokratiska system (som då alltså inbegriper institutionaliserad journalistik dvs som produceras av företag eller public service). De facto deltar ju många organisationer redan i möten där globala frågor behandlas, med mandat som inte alls alltid kan redovisas på annat sätt än genom att hänvisa till en legitimitet de uppnått genom förtroende och brett engagemang. Att det skulle vara sämre än nationalstaterna är inte något man borde ta för givet, snarare utgör de väl ett komplement. Jag undrar om inte ensaksrörelserna ibland kan åstadkomma ett mer genuint engagemang som dessutom ofta handlar om allmännytta snarare än intressebevakning (även om motsatta exempel förstås också finns ...). Som Fenton skriver är nämligen de nya rörelserna oftast oppositionella rörelser som agerar mot någonting. Och jag vill påstå att det är lättare att få till stånd globalt engangemang för att åtgärda en orättvisa, än för att driva någon enskild grupps intressen på andras bekostnad. Problemet är att även dessa rörelser och organisationer behöver granskas.

Trots dessa funderingar anser jag, som jag skrev redan under den första punkten: staten måste rädda mediehusen (och helst också textjournalistiken). Man har inget val. Frågan är bara hur länge man tänker vela. Hoppas inte alltför länge.

Trafikskatter

Jag har inte alls satt mig in i frågan, men jag är lite förbryllad i alla fall. Detta med kilometerskatt på bilar: Vad är det för fel på hederlig bränsleskatt, som dessutom kan hjälpa till att styra konsumtionen i en mer miljövänlig och nationalekonomiskt sund riktning? Eller hög bilskatt på skruttbilar som smutsar ner? Ah, de kanske inbringar för lite, när bilarna blir miljövänligare?

Dessutom, då slipper man ju lägga ut miljontals euro på fin ny snärtig teknik, som nån stackars "liten" firma följaktligen inte kan casha in på.

Ibland undrar jag lite det inte är helt fel människor (dom teknikfascinerade) som sitter och har för mycket att säga till om. Nya grunkor och mojänger är förstås kul och bör byggas/köpas och testas direkt, bara för att det går att göra?

Politiker, på riktigt nu ... Lite genuint effektivitetstänk, tack.

Om idéer och kvantitativa metoder

Denna tid är väl i en brytningsperiod, liksom de flesta andra perioder, vilket kröp fram i gårdagens disputation. Det var Jani Marjanen som disputerade på en avhandling om Finska hushållningssällskapet och förändringar i det begreppshistoriska landskapet under perioden 1720-1840. Fokus lades på begreppet patriotism, men opponenten Lars Magnusson diskuterade också många andra intressanta termer och begrepp. En av de saker som stannade i mitt minne var respondentens definition på ordet tradition: att säga att något är en tradition är alltid en "politisk" handling, det vill säga ett sätt att uttrycka värderingar, prioriteringar och även makt (min tolkning/formulering, Jani får gärna korrigera mig!). En tradition skapas i själva verket att varje gång man säger något är en tradition. Även den akademiska traditionen var under diskussion på många sätt under dagen.

Oskar Sylvins promotion 1894
Foto: Karl Emil Ståhlberg
Helsingfors, Finland

Svenska litteratursällskapet i Finland

Brytningen jag närmast tänker på handlar om de skakningar i den humanistiska traditionen som den digitala teknikens frammarsch åstadkommit, som inte lämnade oss helt i fred ens denna dag. Opponenten frågade nämligen med vilka grunder disputanden i avhandlingen använder ord som "ofta", "vanligen" osv då han skriver om förekomsten av ord. Här kolliderar två världar: den traditionella tolkningen, att en forskare som läst och analyserat en kultur och dess texter och begrundat dem på djupet i åratal, kan göra ett sådant omdöme utgående från en förståelse och insikt som baserar sig på kunskap och analytiskt tänkande. Den nya frågan är: borde man inte ha kvantitativa belägg, när man kommer med dylika påståenden i vetenskapliga sammanhang?

Marjanens svar var högst intressant: Han hade de facto jobbat en hel del med olika korpusar, men sedan beslutat sig för att skippa de kvantitativa bitarna ur sina hänvisningar: "eftersom vem som helst kan göra samma sak själv". Man kan tolka det på olika sätt, men en möjlighet är att konstatera att det inte är "forskning" eller "akademisk vetenskap" utan jämförbart med att använda ett uppslagsverk. Andra problem har jag bloggat om tidigare, t ex det faktum att man aldrig kan upprepa exakt samma sökning i Googles databaser och att man inte har någon uppfattning om sökningens tillförlitlighet eller den exakta korpus man söker i.

Vi har alltså frågor om huruvida man inte alltid borde använda de kvantitativa medel som finns enkelt till hands, om hur man ska redovisa för denna användning (hänvisningar, länkning, bevaring etc), hur mycket värde man ska tillmäta de kvantitativa metoderna i respektive fall och nu för mig som en helt ny dimension på detta: kan vi anse att det i vissa fall inte alls är forskning som behöver redovisas? Och i så fall: vad händer i sådana fall där "vem som helst" går in och testar ett påstående en forskare gjort utifrån sin kunskap och får ett kvantitativt resultat som ser ut att strida mot forskarens påstående? I ett sådant fall borde forskaren i sin forskning förklara och/eller vederlägga den "uppenbara" information som finns?

Politikerna i sociala medier - som vem som helst?

Råkade precis hitta en intressant och för mig nu mycket relevant avhandling pro gradu, som nyligen godkänts i Tammerfors. Mirjami Kivirinta har intervjuat en del riksdagsmän om deras användning av sociala medier och försökt spegla sina resultat mot ny forskning om bland annat internet och demokrati.

Hon indelar riksdagsmännen i tre huvudtyper: den motvilliga, den naturliga och den professionella användaren av sociala medier. De motvilliga verkade vara sådana som inte kände sig motiverade, till exempel på grund av att deras väljare inte är aktiva på webben (åtminstone enligt deras uppfattning). De verkade också tycka att det hela tar ganska mycket tid och inte är särskilt roligt. De naturliga användarna hade ett okomplicerat förhållande till sociala medier och använder dem annars också och gärna. Detta torde vara den största gruppen. De professionella hade ett mer analytiskt och målmedvetet sätt att använda sociala medier.

De sistnämnda använde medierna direkt till att testa sina idéer, skapa vi-tänk, pejla stämningar och jag tycker journalister och medietrateger bör dra öronen åt sig nu: att låta sina nätverk kuratera nyhetsflödet åt dem. Man borde undersöka saken närmare, men jag misstänker att tilliten till nätverken och mycket tidsanvändning på sociala medier direkt syns i hur mycket tid dessa beslutsfattare sätter på att plöja igenom mediehusens webbsidor eller andra utgåvor. Kuratering är en verklig utmaning och möjlighet för journalister. Om till och med beslutsfattare börjar gå mer i den riktningen i sin konsumtion av journalistiska material är det nog ett tecken att ta på stort allvar.

En annan mycket intressant aspekt som finns i professionell användning av sociala medier (här inkluderas de båda mera positiva typerna av användare) är blandningen av privat och professionellt informerande. Det handlar om en fin balans, som alla som finns på sociala medier känner till: privat engagerar, medan megafonbeteende irriterar och slår tillbaka. Man måste alltså vara personlig, generös och lyssnande för att få utdelning på aktivitet på sociala medier - åtminstone ibland ("var femte gång"). Alltför kalkylerande utsagor slår också tillbaka och ger negativ effekt. Man bygger alltså oftast väldigt målmedvetet upp en offentlig och personlig bild av sig själv, det handlar om en social roll och ett avtal med oskrivna regler där alla är med på noterna.

Kivirinta diskuterar hur webben påverkar demokratin. I den forskning (eller teorier) hon redogör för är det allmänna omdömet rätt negativt: sociala medier är bara bubblor, politikerna orkar inte bry sig om att blanda sig i diskussioner som inte är konstruktiva och som är väldigt långt från deras egen uppfattning. Det är ingen (enhetlig) offentlighet, där åsikter verkligen kan prövas mot varandra och kan därför inte vara en plattform för deliberativ demokrati. Däremot tycker författaren att projekt av typen Din åsikt bäddar för en förbättrad demokrati - förutsatt att medborgarnas respons faktiskt beaktas.

Jag är inte helt säker på att jag delar Kivirintas omdöme. Populärast bland de sociala medierna är Facebook, både bland folket och politikerna. Twitter verkar vara god tvåa bland de mer aktiva, även om samhällsengagerade högtutbildade är kraftigt överrepresenterade där. Över hälften av finländarna i åldern 16-74 använder sociala medier. Dessa människor har en potentiell direkt kanal till de politiker som finns i samma medier. Frågan är om det är sämre för demokratin om kontaktytan mellan de politiska beslutsfattarna och medborgarna blir större även om det mätbara inflytandet är svårt att bekräfta.

Om riksdagsmannen tidigare oftast diskuterade konkreta frågor med en handfull människor (med undantag av valtider), finns nu möjligheten att höra en större mängd människor, vilket riksdagsmännen åtminstone enligt denna undersökning faktiskt gör på sociala medier! I en representativ demokrati fattar de förstås sina egna beslut och så måste det ju vara.

Jag har lite svårt att se det som ett enormt problem att folk som helst häver ur sig smörja på olika diskussionsforum (i stället för att föra en saklig diskussion på Facebook eller en blogg) inte är delaktiga i alla diskussioner: det är ett eget val och alla kan omöjligt höras i varje ärende. Att det öppnas för en lite bredare diskussion för dem som bryr sig måste vara en bra sak. Dessutom sänks tröskeln för deltagande alldeles säkert, då politiker finns närvarande på webben.

Jag är rätt övertygad om att även om sajter som Din åsikt eller andra kanaler för medborgarpåverkan i beredning och beslut skulle vara en "succé", kommer de sällan att engagera flera människor än några promille av befolkningen. Vi är helt enkelt för bekväma av oss. Vi betalar åt politikerna för att de ska sätta sig in i saker, också tråkiga och komplexa, och fatta beslut. Men vi kan bra tänka oss att kommunicera med dem, människa till människa. Det ligger mer i vår natur än att sätta oss in i invecklade och svåra frågor jämt och ständigt. Jag tror därför att utvecklingen är bra. Men vad det betyder för oss stackars arkivarier och framtidens historieforskare är sedan en annan femma. (Fortsättning följer ....)

Studeranden vill ha laptop

Förra veckan publicerades en rapport som gjorts av Suomen lukiolaisten liitto, dvs de finska gymnasiestuderandenas förbund. Rapporten baserar sig på en enkät som gjordes i våras. Svaren var drygt tretusen, svarsprocenten på webbenkäten under 10%, hyfsad för en enkät av denna typ. Undersökningen ger oss viktig information om vardagen i gymnasierna, som inom några år förväntas övergå till en "digitaliserad examen".

Studenterna är i regel positivt inställda till användningen av webb och datorer i undervisningen. De flesta använder dator flitigt och bedömer sin kompetens som bra.

Fyra av fem av de svarande har en laptop hemma och 85 % använder IKT då de studerar hemma, mot bara 57 % i skolan (varje vecka). De flesta använder skolans maskiner då de är i skolan. Under lektionstid är det tydligen på en del håll till och med förbjudet att använda egen dator. Att man inte under en  normal språklektion skulle få slå upp ord på webben verkar till exempel konstigt i mina öron.

Över hälften av lärarna anses vara positiva till användning av moderna tekniska hjälpmedel. Mest genomslag har användningen haft i språk- och modersmålsstudier. Det är textbehandlingsprogram som är det vanligaste man använt sig av. Endast 60 % har använt kalkylprogram och 38 % presentationer i skolarbete. I matematik har 40 % använt dator, men endast 4% i gymnastiken. De studerande efterlyste också undervisning i användning av andra källor än "Wikipedia", som jag tolkade det dels som undervisning i källkritik, men också i olika typer av faktadatabaser och sökteknik. Alltså lite mer om hur man kan hitta bra information förutom genom vanligt googlande.

Gällande utrustningen var studenterna mycket kritiska till att man skaffar dyra smartboards, medan de studerande saknar ordentlig tillgång till datorer och nät i skolan. Gymnasisterna var också rätt oroade över att det är så stora skillnader mellan olika skolor, lärare och läroämnen vad gäller nivån på undervisningen med hjälp av digitala hjälpmedel. Ungdomarna använder själva datorerna mycket för underhållningsbruk och de som är de flitigaste på denna front, är också de som använder tekniken mest för studier. Men är det så här vi vill ha det?

En av de allra viktigaste poängerna som jag själv uppfattar rapporten kommer med är att studenterna själva är en underutnyttjad resurs: Endast 11 % ansåg att de kan påverka hurdana investeringar man gör i skolan IKT, samtidigt som det ofta är duktiga elever som får hjälpa ovana lärare när tekniken strular. De flesta visste inte ens om det fanns några möjligheter att påverka. På denna punkt tycker jag det är alldeles klart att studenterna har den bästa kompetensen åtminstone för närvarande. Det var helt entydigt trådlöst nät och laptops man borde satsa på. Smartbordtänket härstammar från en gammal kateder- och kontrollmentalitet, som inte platsar i de kreativa och problemorienterade metoder som behövs i dag - då när man tar till datorn, vilket man inte heller enligt ungdomarna behöver göra hela tiden. Av lärarna ansågs cirka en tredjedel använda digitalteknik integrerat och endast en fjärdedel faktiskt handleda de studerande i användningen av tekniska hjälpmedel i studierna. Förutom mera utrustning önskade man också fortbildning för lärarna. Det är endast 9 % som anser att deras lärare är riktigt kompetenta på området.

Svenskan i Finland

De senaste åren har jag regelbundet fått oroade frågor av rikssvenska vänner och bekanta om språkklimatet i Finland. Indignationen i Sverige är reell, även om obildade politiker inte verkar reagera överhuvudtaget. Samtidigt är frågan oerhört mycket mer komplex än vad som ofta framställs. Själv reagerar jag emotionellt ofta med viss irritation på att svenskar beskärmar sig. Inte är det så att finlandssvenskar skulle leva i ständig ångest eller oro. Inte är det så att gemene finskspråkig finne skulle vara avogt inställd till svenskan.

Ofta har jag i stället känslan av att detta hör till kategorin självförverkligande profetior, saker som blir värre av att man gnäller i stället för att agera aktivt och framför allt konstruktivt. Finlandssvenska organisationer är ofta mästare på en passiv offerroll, som gärna kombineras med låg profil och få verkliga och generösa samarbeten över språkgränsen. Det enda som hörs från finlandssvenskar gällande svenskan i Finland är därför ofta negativt gnällande om hotade rättigheter och förlorade domäner. Det är inte bra.

Samtidigt stiger mitt blodtryck med jämna mellanrum över hur inskränkt och smalt det finska tänkandet är. Det är mera regel än undantag att information om viktiga finska offentliga projekt saknas på alla andra språk än den förbenade obegripliga (men så fina ...) finskan. Hur ska man kunna profilera sig internationellt, hitta synergier med andra nordiska länder, exportera sitt kunnande, samarbeta och därigenom spara resurser och stärka sitt eget kunnande, när man hela tiden åker solo?

Jag önskar verkligen en skärpning hos finska myndigheter på denna punkt. Inte för finlandssvenskarnas skull, utan för Finlands.

Appar som nappar och såna som inte gör det

Det här inlägget skulle egentligen handla om årets Apps4Finland, som avslutades på tisdagen med sedvanliga trevliga och nyttiga ritualer i Helsingfors. Årets pristagare var fina igen. Stormwind-simulatorn helt otrolig. Men vad jag egentligen efteråt funderade mest på var de riktningar utvecklingen tar, hur oväntade de kan vara, vad som blir allmänt använda applikationer och tekniker och vad som inte blir det. Hur fel förväntningarna kan slå ibland.

Att jag tänkte på detta har att göra med att jag nyligen sent omsider läste ut Castells Internetgalaxen. Den är skriven kring sekelskiftet då internets och webbens explosionsartade tillväxt redan tydligt kommit igång. Därför gör Castells korrekta iakttagelser på många punkter. Han identifierar nya mönster i kommunikation och maktstrukturer, trots att Google i det skedet var ett bland många små företag och Facebook inte ens var en glimt i ögat på Zuckerberg. Ändå tycker jag han underskattar webbens ekonomiska betydelse och hur internet påverkat ekonomiska strukturer. Vad som intresserar mig personligen mycket är de strukturer som uppstått mellan staten, företagen, medborgarna och öppenhetsrörelserna. Dessa nätverk är mycket komplexa, mycket mer komplexa än man först kunde tro.

Överlag tycker jag att begreppet NGO och dessa organisationers mandat och makt är intressant. Öppenhetensrörelsen har delvis organiserat sig allt mera, eftersom det är svårt att bedriva mer omfattande verksamhet utan någon som helst administration eller pengar, och delvis tvingats positionera sig i förhållande till marknader och företag vid genomförandet av olika projekt och uppdrag. Det har berott bland annat på praktisk skäl, men också på att sysselsättande effekter och ekonomisk tillväxt har varit explicita argument för att bedriva öppenhetspolitik. Samtidigt har detta skapat en del mer eller mindre uttalat missnöje inom rörelserna. Den ekonomiska "kontamineringen" av de idealistiska värderingar som driver många aktivister och att hantera privata ekonomiska intressen är en verklig utmaning, som de olika organisationerna och aktivisterna lyckats klara av i varierande grad. Det handlar i mångt och mycket om förtroende. En person eller organisation som blir för "marknadsorienterad" riskerar snabbt förlora i förtroende, som är det absolut viktigaste kapitalet då man drar nytta av frivilliga insatser.

Nätverk och makt är viktiga frågor och dem sätter Castells fokus på. Nätet som panoptikon och offentlighet är intressanta teman. Generellt känns det ändå som att allt som är skrivet före 2008 om nätet är föråldrat. Det är först nu som webbens potential som offentlig sfär börjar realiseras. Därför kan också Habermas teorier vara av stor vikt, trots att han själv avfärdat möjligheten av en ny genuin offentlighet. Men det är svårt att se vart vi är på väg och hur kommunikationssfärerna och makten i dem kommer att se ut. Det beror mycket på att vi helt enkelt inte själva nu realistiskt kan bedöma vilka tekniker som kommer att bli dominerade och ännu mer: hurdana funktioner de kommer att fylla.  <åsnebrygga> Som till exempel bluetooth-tekniken, som av Castells bedöms som extremt betydelsefull i framtiden.</åsnebrygga>

För ett antal år sedan, när bluetooth var nytt, var man övertygad om att visitkorten hade levt ut sin tid. Det var ju helt enkelt mycket enklare med elektroniska visitkort som man enkelt kunde suga in i kontaktlistor i telefonen. Vad man helt missade var ju hur mycket det lilla kortet säger utöver kontaktuppgifterna. Det är inte litet. För att inte tala om själva ritualen att utbyta korten, som är en liten gåvoritual av rang. Och glädjen att hitta ett kort senare, att kunna återvända till det. Det är rätt annorlunda att bläddra bland visitkort än att skrolla kontaktlistan upp och ner ...

Det var detta vi förde ett intressant samtal om på Apps4Finland-festen. Om att bluetooth har ett annorlunda, begränsat användningsområde i dag. Tyvärr minns jag inte motpartens namn, han hade inga kort på sig. Men han fick mitt. Jag lyckades, tror jag, låta bli att  dela ut andras kort, något jag ofta nästan brukar göra av misstag. Kortlekar är viktiga lekar.

Taggar och ämnesord

På dagens Onki-gruppsmöte presenterade Susanna Nykyri intressanta tankegångar som hon också forskat i, det vill säga ämnesordens innersta väsen. Hon kommenterade nu nyckelord som användare sätter på sina bloggar, som ett exempel på hur stor skillnad det kan vara på taggar och ämnesord som professionella indexerare använder. Det är en sak som man bör betänka om man tänker sig att låta allmänheten förse material med beskrivande metadata. Det handlar förstås om ett område det finns mycket forskning kring, hur nyckelord och taggande kan styras och struktureras, så att man får bra kvalitet på sökresultaten.

Jag är inte alls insatt, men ser det som ett faktum att vi lever i en tid då de klara distinktionerna mellan nyckelord och ämnesord, kontrollerade vokabulärer, tesaurier, klasser osv i praktiken övergår i en allt mer glidande skala av tekniker som kan och bör utnyttja, med genomtänkta tekniker, förstås. (Slå förresten inte upp tesaurus i svenska Wikipedia, ordet har en helt felaktig förklaring där och jag hinner inte ändra den nu. Den finska artikeln är däremot på rätt spår.)

Vad som slog mig av de exempel Susanna använde i sin presentation var att taggar ju ofta används som en sorts kommentar till själva texten, ett fenomen som är vanligt i synnerhet på Twitter. Då är inte ens avsikten att hjälpa vid sökningar, eller att förklara innehållet, utan de utgör en sorts metatext till själva inlägget.

Det är ett roligt fenomen. Jag måste omedelbart göra en genomgång av de bloggar jag följer. Jag skippade alla tidskrifter, fackbloggar och sådana som inte har inlägg från de senaste året. Återstod 47 bloggar. Av dem fanns det någon sorts etiketter eller kategorier på 32 stycken. Det var absolut flera än jag väntat mig! Ändå var det snabbt kollat bara två av dem som hade kommenterande "poetiska" etiketter. Det var intressant att notera. Jag tror de facto att många har sådana etiketter och kategorier som faktiskt hjälper läsare att söka i materialet. Men mitt urval är knappast representativt. Synpunkter?

Dagen efter Oscarstormen

Det fjortonde Oscardagsseminariet ägde i år rum i Topelia, dit musikvetenskapen nu flyttat. Seminariet var igen mycket intressant, en happening som man gärna hoppas skulle upptäckas av fler forskare. Det var nämligen (igen) slående hur smärtfritt forskare från olika discipliner kan mötas kring gemensamma frågor om betydelse, mening och tolkning, något vi alla medvetet eller omedvetet arbetar med.

Under dagen fick vi efter professor Altti Kuusamo lyssna till en kavalkad av unga doktorander och äldre forskare som alla använder sig av semiotisk teori. Eero Tarastis existentialsemiotik var ett nästan genomgående tema under hela dagen. I sin Z-modell visar Tarasti hur individen pendlar mellan moi (jaget) och soi (samhället) och dess mer abstrakta och konkreta nivåer i sin existens.

Oscar Parland var mest närvarande dels i Pirjo Kukkonens föredrag om barnens värld av tecken och bilder, som utgick från hans roman Den förtrollade vägen, dels då det årliga Oscar-priset överräcktes till Paul Forsell, som under många, många år arbetat med Synteesi det semiotiska sällskapets skriftserie och som varit en verklig tillgång för den finländska semiotiken.

Föredragen var mycket intressanta och höll hög nivå, tyckte jag. Oscardagen är ett utmärkt sätt att ta sig en semiotikdusch eller få en introduktion. Den enda förkunskap som krävs är lite insikter i humanistiska forskningmetoder.