torsdag 5 september 2013

Nazifruar

Jag såg i går Gunilla Hemmings nya pjäs Nazifruar, som en del kritiker ogillat. Å andra sidan hade jag hört gott om pjäsen också, så det var rätt spännande att gå. Jag tyckte den var absolut sevärd. En svår pjäs att göra, både som text och scenproduktion, och resultatet är tankeväckande. Utan att älta det fruktansvärda i holocausten, tar man fasta på den svåraste frågan av alla: Hur var det möjligt?

Det handlar om skuld. Om hur människor vägrade att se eller ta till sig det hemska som hände inför deras ögon. Hur man ändå uppfylls av sin egen vardag, sitt eget liv och sina egna relationer. Hur man är också ensam är maktlös inför ett helt samhällssystem och en kultur. Och kanske hur en konservativ kultur möjliggjorde det - man tänker ju gärna att dagens vuxna och unga aldrig skulle böja sig för auktoriteter på samma sätt. Jag kommer osökt att tänka på kollegan Charlotte Vainios blogginlägg om kritisk hållning och ignorans - är det ett orimligt pris vi betalar för detta?

Ändå växer sig all världens extremrörelser, inte minst nationalistiskt färgade, allt starkare på grund av den alternativlösa och enfaldiga politiken som bedrivs i dag på många håll (inklusive Finland). I den kan man verkligen ana bristen på respekt och värdering av kunskap och bildning som ett av grundproblemen. Antiintellektualismen blommar kraftigt idag, och resultatet är ett oroväckande tunneltänkande, där man frånser många viktiga värden och domäner, med resultatet att också den allenarådande ekonomin själv blir bara sämre. Att man pratar fatalt mycket nonsens verkar inte störa.

Samtidigt är det samma skuld som vi själva möter i dag i Helsingfors i mycket lindrigare form och med brotten längre borta, varje gång vi ser en romsk tiggare på gatan. Bakom synen döljer sig kolossala orättvisor och bristande mänskliga rättigheter. Men vi är maktlösa i praktiken, känns det. Men hur nära kan sådana orättvisor komma och hur hemska kan de bli, innan man flyr?


Bilden är tagen från Kaupunginteatteri. Tyvärr hittade jag inte fotografens namn, som jag gärna angivit här.

2 kommentarer:

  1. jag vet att jag åtminstone snusar på godwins lag när jag skriver det här, men det jag genast kommer att tänka på med nazifruar är den holocaust vi hela tiden just nu riktar mot framtidens biosfär. hur kunde vi? vi visste ju vad vi höll på med - the writing was on the wall? men när en iphone känns så skön i handen och grannen också åkte till thailand i februari?

    SvaraRadera
  2. Exakt. Lite samma problemställningar vi kommer att behandla i oktober på #m13i! http://www.bragespressarkiv.fi/start/verksamheter/media_2013/

    SvaraRadera