Män, kvinnor och chefer

Katainen ordnade krismöte, inbjöd organisationer och in marscherade mängder av män och några få kvinnor. Det som hände avspeglar verkliga, men ofta osynliga maktstrukturer. För det är ett faktum att många kvinnor inte finns på chefsposter, medan ofta män ofta gör det, trots att de kanske inte alls är lika kompetenta och dessutom inte sällan är sämre chefer. Vad beror det på?

Tomas Chamorro-Premuzic har skrivit en intressant text om ämnet, där han ser att grundorsaken finns i hur vi väljer ledare. Intuitionen påverkar oss och vi tenderar att helst se en ledare som är självsäker. Det handlar alltså om att vi låter oss påverkas av kontexten i en situation, så att vi inte handlar rationellt. Vi fokuserar på fel saker.

Nå väl, om nyckeln är ett gott självförtroende, som också tar sig i uttryck i en viss självsäkerhet i uppförandet, är kanske vägen att ändra på denna sak, att uppfostra flickor med dessa egenskaper? Skillnaden i hur barn bemöts beroende på kön är väl vetenskapligt belagd vad jag kan förstå. Och som mamma till både pojkar och flickor känns det som att jag nog fått det bekräftat mer än tillräckligt ofta, och inte alls så, att pojkarna alltid skulle ha det lättare, nästan tvärtom. Därmed inte sagt att inte pojkar och flickor kan vara väldigt olika (alla barn är olika) och också behöver olika typer av bemötande. Jag tycker också väldigt illa om att man moraliserar  - i synnerhet om hur flickor och deras mammor ska vara och bete sig, gällande vad barnen får klä på sig. Som att det skulle vara något oetiskt i att vilja växa upp till en kvinna, som kanske njuter av att vara kvinna. Att fördöma barn är inte trevligt.

Men hur uppfostrar man barn med ett gott självförtroende? Ska man berömma dem för allt de gör eller då de lyckas? Eller ska man bara uppmuntra dem att lära sig och att våga? För det är ju det som är skillnaden många gånger: en karl läser kraven i en arbetsplatsannons som "nice to have", medan kvinnan in i det sista tvekar och rannsakar sin kompetens och sin cv och undrar om hon kunde duga. Ofta är det så tror jag. Men att våga, hur lär man sig det? Minna Lindeberg hade här om veckan ett fint blogginlägg som tangerar detta, tycker jag. Men vi måste också vara uppmärksamma på hur vi väljer chefer. Det är inte bara flickorna som ska ändras på, det är vi alla som måste akta oss för att bete oss som Snorkfröken och "bara känna".