Man hör ofta i dag bekymrade uttalanden om papperstidningens framtid. Papperskramare utropar än papperstidningens nära förestående död och förklarar densamma vara slutet för all journalistisk av värde, än svär man vid att papperstidningen aldrig kommer att dö, att man aldrig tänker överge den och att den är oersättlig som medium. För en del människor verkar själva papperet ha ett allt överskuggande egenvärde.
Det är klart att papperstidningen inte kommer att dö. Den kommer bara att vara jäkligt dyr, en lyxvara. Den som har råd att betala för att få hemburet en massa papper (av vilket man kanske inte ens vill läsa en bråkdel) kommer alldeles säkert att få det också i framtiden. Men sanningen är den, att det har väldigt lite med tidningarnas överlevnad att göra. Man blandar form och funktion. Om man inte ser till det faktum att medierna i dag i första hand är digitala och drar konsekvenserna av de nya informationsbeteenden det skapat, har man inte en chans att få det att gå ihop ekonomiskt. Eller en chans att påverka samhället som kritisk röst och fylla det journalistiska uppdraget. Det gäller att ta det digitala först och att lägga upp hela processen enligt de krav som finns på webben. Papperstidningen blir ohjälpligt en biprodukt.
Man måste kunna anpassa sin journalistiska produkt till en marknad där folk inte är beredda på att betala för information de inte vill ha. En marknad där konsumenterna plockar russinen ur kakan. En marknad där man är villig att betala för innehåll endast då det är mycket enkelt att göra och där innehållet är antingen av väldigt hög kvalitet eller extremt nischat. En värld där information och nyheter är en vara som finns i överflöd, och där man använder sig av nätverk, kontakter och filter för att sila i flödet.
Tidningarnas journalister har en fin kompetens i att producera text. Texter, antingen väldigt nischade exempelvis lokalt, eller längre analytiska texter som är resultat av granskande och grävande arbete, har en viktig funktion och de kommer säkert att ha en betalande publik även i framtiden. Den som vill har det på papper kommer som sagt säkert att kunna få det också framöver. Men för att det ska lyckas måste själva synen på vad tidningar egentligen producerar och hur det görs förändras. Det lönar sig inte heller att snegla för mycket på hur andra gör, tror jag. I stället bör man fundera över de egna resurserna och kompetenserna och fundera hur man kan få ut maximal nytta av det man har.
Om vi bara fokuserar på att rädda papperstidningen och det av en redaktion fast sammansvetsade helhetspaketet (som dessutom inte är paketerat så, att det enkelt går att hitta följande dag om det är relevant för läsaren), då kommer vi att se en större tidningsdöd än nödvändigt. Det paradoxala är att för att kunna rädda papperstidningen, måste tidningshusen överge den mentalt. På riktigt, i grunden. Hela dess logik och struktur.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar