Ett viktigt uppdrag för journalisterna

Det tidigare omtalade PSI-direktivet gällde alltså ursprungligen myndigheters data i ett resonemang som handlar om dels demokrati, dels ekonomisk tillväxt. En målsättning har varit att slå hål på politikers och tjänstemäns idé om att de på något sätt skulle äga sådan data, som de av skattebetalarna satts att förvalta och därför också kan kontollera tillgången till. Den idén har stärkts av NPM-trenden, som pressat myndigheter till att söka inkomster och hantera så mycket som möjligt som "egna tillgångar" som ska kapitalieras på så många sätt som möjligt. En sådan logik är förstås mycket skadlig för hela samhället, men då det gäller effektiv informationsförvaltning är det en direkt katastrof. Följderna har jag ordat om rätt ofta i detta forum, tror jag.

Nu har regeringen påbörjat ett nytt program för att främja öppen information. Då man tänker på förbättrandet av myndigheters informationssysten, skulle det absolut viktigaste och sannolikt det effektivaste sättet vara att myndigheter i rask takt skapar elementära tekniska gränssnitt på så många system som möjligt och dessa gränssnitt publiceras centraliserat - Finland saknas pinsamt nog åtminstone på Wikipedias lista. Genom att närma sig hela problematiken med de besvärliga IKT-systemen ur ett dataperspektiv ("datalähtöisesti" är ett så bra ord på finska) kan man mest rationellt komma åt också process- och andra aspekter gällande den offentliga förvaltningens verksamhet. Att myndigheter får tillgång till varandras information enkelt - och ens inser vilken data som finns var - har visat sig vara ett bra sätt att få ner kostnader och göra arbetet smidigare (har jag hört påstås upprepade gånger, senast i Malmö). Därför har man också inom statens IKT-projekt inlett ett arbete för en plattform för att dela myndighetsdata.

En sajt det lönar sig att följa med är verksamhetens wiki, berömvärt till stora delar öppen. Även material under arbete kunde dock gärna vara mer öppet. Detta är något som gäller all förvaltning och sannolikt kommer också trenden att bli den i allt högre grad. Öppenhet i alla skeden vinner alla på. Kan tjänstemännens oro för sin egen arbetsro och tydlighet i ansvar för beslut vara orsak här, eller i vilken utsträckning handlar det egentligen om kontrollbehov och maktbegär? För om allt som inte uttryckligen är hemligt ska vara öppet - varför kommer vi då inte åt alla tjänstemäns papper och databaser?

Med större öppenhet kommer förstås mängden information att totalt explodera. Det har också varit en taktik man från öppendatahåll oroat sig för: att man dränker för tjänstemän och beslutsfattare känslig information i mängder av svårthanterliga data. Vem ska vakta, vem ska sålla och vems sak är det att förädla data och information så att medborgarna på riktigt kan hitta det som är relevant?

Svaret är: ensaksrörelserna och journalisterna. Framtiden ser annorlunda ut, något man märkt bland politiker och journalister, men man har lite svårt att greppa det hela. Världen med webben blir i grunden annorlunda. Individualism är inte automatiskt av ondo (som många verkar tro: "egoism", "allt åt mig genast nu", "brist på långsiktigt engagemang" - look who's talking), tvärtom kan det leda till empowerment, ökad demokrati och större ansvarstagande och engagemang bland gemene medborgare. Att folk blir specialiserade ("fragmentering") är snarast en nödvändighet, att man byter fokus nu och då gör att kunskap och perspektiv kan röra på sig. Att politiker och journalister ibland gapar av ångest har delvis att göra med att deras egen plattform för maktbruk (och levebröd) är i gungning. Detta gäller alltså även journalisterna och i synnerhet tidningarna.

Vi kommer alltså till en av journalistikens framtida grundutmaningar: databasjournalistiken. Journalisterna måste bli proffs på att också använda öppen data som källor om de ska behålla sin position som granskare av makten. Det innebär lite fortbildning för nästan alla och en hel del utbildning för många. Det gäller statistik, gruvdrift i data, visualisering och inte minst samarbete med programmerare - en konst i sig. Egentligen borde vi så fort som möjligt sätta upp en högskoleutbildning som innehåller samtliga dessa element. Jobb finns garanterat i framtiden.

Nu är öppenhet EU-lag - också för arkiv, museer och bibliotek

Redan år 2003 antogs inom EU ett direktiv för att myndigheters data i mån av möjlighet ska göras till öppna data. De senaste åren har man arbetat med en uppdatering för att explicit inkludera kulturarvssektorn. I det nya nu godkända direktivet stipuleras att också återanvändning är tillåtet, myndigheter har alltså ingen upphovsrätt på sina material. Om priser uppbärs får de vara högst "marginella". Och det enligt mig personligen minst lika viktiga: data ska erbjudas i maskinläsbar form. Detta kommer att gälla senast 2015.

Eftersom det tekniskt är en simpel sak att erbjuda data öppet också i maskinläsbar form kan man hoppas att ABM-sektorn inte väntar till 2015. Dessutom, vad gäller Finland, kommer det i de flesta fall enligt min tolkning inte att kvalificera att erbjuda data via Finna eller Europeana. Detta beror på att för mycket information blir utanför. Det gäller för åtminstone de större institutionerna att erbjuda egna öppna gränssnitt. Centralindexen kräver nämligen konvertering från ett metadataschema till ett annat, varvid informationsförlust är oundviklig.

Största delen av kulturarvssektorn har nog orsak att skämmas för att de inte öppnat mer data redan. Även om man inte kan öppna allt, har alla något de kunde ha släppt för länge sedan. Det är varken dyrt eller svårt. Genom att inte bygga öppna gränssnitt har de förhindrat användningen av material som är viktiga för kulturliv, bildning och turism- och andra näringar under flera år redan. Svepskälen är oändliga. Nu har vi i alla fall EU explicit på öppenhetens sida. För arkiv, museer och bibliotek gäller ändå samma sak som tidigare: att välja mellan synlighet och relevans på den nya offenlighetens villkor, eller att marginalisera sig. Går man där ribban är lägst hamnar man sannolikt i det senare även om man följer det nya direktivet.

Förläggare

Jag satt nyss och jobbade med min text för Historia i en digital värld och kom igen att fundera på förläggandets väsen. Jag ser det som rätt givet att bokförläggandet i sinom tid kommer att utsättas för samma typ av omstrukturering som tidningsförläggandet. Förläggandets ursprungliga funktion som ekonomisk investerare gjorde att man erbjöd författarna tjänster som minimerade förlagets egna risker: redaktionellt stöd för att säkra textens kvalitet och marknadsföringstjänster.

I dag tror jag den största enskilda risken vid utgivning börjar vara författarens egen arbetsinsats, en risk som till stor del faller på författaren. Här finns en stor skillnad till journalistiken, där de som producerar materialet ofta får en fast lön (tillsvidare). Vad är det i dag alltså ett bokförlag har att erbjuda en författare? Trots att risktagningen ser annorlunda ut är svaret fortfarande det samma: stöd i kvalitetsarbete och marknadsföring.

Marknadsföring i dag kräver enligt min gissning rätt stora resurser för att ge resultat. Det är utmanande att få synlighet, mycket svårt också för förlagen att kämpa om utrymme på webben och i de allt snävare och mer förlagskontrollerade bokhandlarnas hyllor. I dag säljer ett gott innehåll sig själv allt enklare på webben. Recensioner, sociala medier och bloggar är sannolikt viktigare är annonser. Dessa kräver mycket arbete om de ska maskineras. Man undrar dessutom om effekten till och med bli negativ om detta görs för aggressivt av förlaget? I dag är det också därför i slutändan ofta författaren som ska sälja sin bok.

Tryckning, distribution och lager är förhållandevis enkla och förmånliga saker i dag. Återstår kvalitetsarbetet: arbetet med texten, illustration, grafik och upphandling av eventuellt tryckarbete. Det är också här man ser skillnaderna till många böcker som utgivits av småförlag eller på eget förlag. Men jag ser också att vi i framtiden kan ha en växande marknad för frilansande litterära redaktörer som hjälper författare med dessa saker på projektbasis. Det behövs nödvändigtvis inte mer så stora muskler för att få ut en bok. Olika typer av tjänster uppstår hela tiden, där författare kan köpa de delar de vill ha av traditionella förlagstjänster. Här kunde kanske finnas en nisch för existerande förlag?

Är det i dag i själva verket så att förlagen behöver författarna mer än tvärtom? Inom forskningen har förläggarna redan blivit ifrågasatta som kvalitetsgaranter. Den kritiska frågan är vad författarna har för nytta av förlagen som institutioner. Hur mycket väger förlagets brand som kvalitetsgarant i konkurrensen? Hur ser de ekonomiska realiteterna ut från författarens perspektiv?

Om man är intresserad av ämnet, men även annars, kan det vara av intresse att läsa Porter Anderssons text om ämnet. Den är värd att kolla in bara för greppet, ett utmärkt exempel på de nya mediernas flexibla format.

Hemmet, skolan, dator och webben

I går släppte DNA sin senaste undersökning om sju- till tolvåringars användning av telefon och pekdator. I och för sig hade man för undersökningen vänt sig endast till föräldrar och lärare och inga barn. Vad som undersökts är alltså egentligen de vuxnas uppfattning om barnens beteende. Man frågade inte heller hur barnen själva uppfattar betydelsen av telefon, dator och webb för sina sociala kontakter eller sitt lärande. I och för sig är det ju föräldrarna som betalar, varför det kanske är naturligt att operatören frågar dem.

I undersökningen framkommer att över hälften av barnen har smarttelefon. De största problemet för föräldrarna verkar vara ekonomiska risker, men över hälften av föräldrarna påstår att de följer upp ungarnas webbanvändning via webbhistorik. Från barnets telefon? Ställer mig något tvekande till det påståendet. Ändå anser en majoritet av lärarna att barnen borde få mera handledning i att använda webben och sociala medier - men att de borde få det främst hemifrån.

Mobbning per telefon verkar vara en sak som lärare ser, men idén om att man kunde utrota eller minska på sådant beteende genom att hemma undervisa "telefonetikett" verkar lite naivt. Det är inte redskapet som gör otrevligt beteende till mobbning. Barn förstår alldeles garanterat vad som är styggt oberoende av kanal. Snarast oroar jag mig för en KiVa-skolaeffekt, om man börjar alltför utförligt diskutera alla sätt att jävlas med andra. Onödigt att medvetet öka mobbarnas verktygspalett ... Om de mot förmodan skulle behöva hjälp med att hitta på nya djävulska metoder att mobba.

Att man ska begränsa och kontrollera barns användning av dator så mycket man kan är en moraliserande och reaktionär tanke. Att till exempel spelande borde ersättas med "också annat socialt umgänge" är en typisk missriktad rädsla.

Vilket är då skolans och föräldrarnas ansvar och vad behöver barn lära sig gällande webben? Vad gäller juridiska frågar har skolan absolut ett ansvar. Eleverna ska kunna producera och återanvända "verk" och kunna hantera upphovsrätter och licenser på ett medvetet och bra sätt. Barnen bör också, som en medborgarkunskap, lära sig att webben är ett samhällsforum, som vi alla kan bidra till - antingen positivt eller negativt. Att vi alla har ansvar för hur webben ser ut. Föräldrarna borde närmast, enligt min egen uppfattning, finnas till hands och hjälpa barnet att våga diskutera och hantera besvärliga situationer som kan uppstå. Det kräver öppenhet och tolerans, förtroende snarare än förbud och kontroll.

Information och betydelser

I vårt bokprojekt har jag nu kommit lite in på kärnfrågor kring hur betydelser uppstår (resonemanget fortsätter nästa vecka).  För att information skall vara information, bör den ju hänvisa till något utanför sig själv. En etta och en nolla betyder olika saker och i den digitala världen är dessa betydelser dessutom ovanligt snåriga och lagda i många lager av kod och språk och framför allt till största delen helt dolda.

För att närma sig dessa saker måste man ta till språkfilosofi och en vetenskap som kallas semiotik. Betydelser uppstår nämligen på olika sätt och de förändras också hela tiden beroende på kontexter. Detta är en särskilt stor utmaning då vi har att göra med den semantiska webben, men också för internet över huvudtaget. Detta är ett område där humaniora är alldeles oersättligt då vi talar om informationssamhället. En del av problemen uppfattar jag själv som olösliga, men det är oerhört viktigt att man är medveten om dessa aspekter då man planerar system och inte minst arbetar med ontologier och olika typer av arkivlösningar eller centralindex.

I Finland har vi sedan snart trettio år internationell, semiotisk forskning på hög nivå. Undervisningen har bedrivits med en nätverksmodell. Mycket har vi att tacka professor Eero Tarasti för, grundaren av ISI. För mig personligen har konferenserna i Imatra liksom tidskriften Synteesi med sina tvärvetenskapliga ansatser varit oumbärliga resurser då jag sökt tankevertyg för så väl historiska som kulturteoretiska problem. Just nu ser jag att vi är i ett kritiskt skede vad gäller till exempel uppbyggnaden av den nationella digitala infrastrukturen. Det görs mycket stora investeringar och bommar man i de logiska strukturerna kan det stå dyrt.

Det är hårda tider ekonomiskt just nu (det finns "inga pengar"). Då är det verkligen viktigt att man kan tänka strategiskt och se vad som är viktigt. Så där som internationella nätverk, relevanta forskningsområden, mångdisciplinarietet och tvärvetenskaplighet, som skapar mycket kreativa möten och idéer.

Följaktligen är det helt väntat i vårt land just nu att man drar in finansieringen för ISI och låter verksamheten flytta utomlands. Väl tänkt, kära politiker och tjänstemän!

Söker

Läser vidare i den intressanta biografin över Yrjö Neuvo. Som jag skrev tidigare är det klart att en viktig förutsättning för snabb och kreativ utveckling att man inte tyglar arbetet med för mycket extern styrning eller gammal organisationskultur. Om det funkar för hemvård, måste det gälla också för forskning. Möjligheter att organisera det egna arbetet ökar motivationen och förbättrar arbetsresultatet i vilket arbete som helst. Men Katainens regering vill allt mer blanda sig i forskningen, trots protester, nu senast från läkarhåll. Det är skamligt. Hur man resonerar är för mig rätt obegripligt. Långsiktigt, internationellt, tvärvetenskapligt och genuint nyskapande arbete på relevanta områden och på hög nivå tappar finansiering (ISI). Följderna är förödande för finsk vetenskap. Hur många gånger har jag inte på senare tid hört framstående universitetsfolk säga att inte tänker blanda sig i några forskningsprojekt mer, inte resa på konferenser mer, och detta endast på grund av byråkratin. När ska man ge upp detta kontraproduktiva "styrande" ...?

Neuvo säger på ett ställe i boken att kedjan mellan teori och praktik är relevant för honom (s. 122). Jag säger praktik, inte empiri (sovellus). Jag försöker fundera på vart den humanistiska forskningen kan ta vägen, när den flyr de traditionella forskningsinstituten. Det kreativa humanistiska tänkandet och skapandet, var kan det klara sig? Vilket är historikerns praktiska arbete i dagens samhälle? Hur mycket handlar det om det förflutna, att skriva historia för dem som kanske bryr sig läsa om sådant? Och hur mycket handlar det om vår egen tid, det vi har för händer i dag? Hur mycket borde vi som historiker fokusera på nutiden och dagens värld då vi praktiserar vårt yrke? Borde vi tala mer om dagens utmaningar och problem, och snarast använda vårt kunnande om det förflutna som en resurs? På något plan handlar detta också om förmåga till öppenhet och kommunikation med omvärlden. Samma utmaning som arkiv och museer ställs inför. Det räcker inte att öppna upp. Det krävs genuin dialog.

I vetenskapsbarometern för några år sedan ansåg en klar majoritet av finländarna att forskning är viktigt och att det lönar sig att satsa också på sådan forskning som inte direkt generar någon synlig nytta. Majoriteten av Finlands folk är klokare är regeringen, verkar det som. Men jag funderar också på Neuvo och på hur man kan driva på utveckling och förändring oberoende av töntiga strukturer. Utan hans envishet hade vi knappast haft vårt nokiaunder. Idiotiskt att man måste sätta tid och energi på sådant, men jag tycker om att försöka se problem som utmaningar och motgångar som möjligheter till något nytt.

Vad jag sörjer är att de finska universiteten sannolikt kommer att gå som stora förlorare ur detta, om inte radikala politiska åtgärder vidtas för att på riktigt göra dem mer autonoma, främja mindre enheter, avveckla projektkulturen och befria resurser från rapportering och styrning. Och ge både studerande och forskare mer tid och frihet att tänka istället för att planera och rapportera under ständig tidspress.

Tyskt militärfoto från första världskriget. Upplagt på Flickr av Jens-Olaf Walter.

Gästande stjärnor

Svenska Riksantikvarieämbetets informationsutvecklingsavdelning från Visby hälsade på i Helsingfors denna vecka. Vi besökte Svenska litteratursällskapet, Museiverket och Forum Virium. Det talades mycket öppenhet kan jag säga. Det talades lite teknik också, men samtalen tenderade ofta glida in på andra frågor, som är mycket mer utmanande. Därför diskuterade vi mycket hur man kan få folk att förstå att det kostar förhållandevis litet att öppna data och att nyttan är stor. Men det handlar inte bara om att öppna data.

Man måste också öppna för dialog. För mig blir tanken om engagerande tjänster allt viktigare. Det är inte roligt att bara söka i andras material och bilder och i bästa fall trycka på en gilla knapp och dela eller kanske till och med tagga materialet. Man vill göra mera. Tänk på alla de bilder som i dag digitaliseras och laddas upp på Facebook. Alla de bilderna kunde i stället finnas på en inhemsk öppen sajt, där de faktiskt kunde bidra till både kulturarv och forskning. Det är dit Finna och alla kulturarvsorganisationer borde sträva. Snabbt.

En liten dagbok från besöket hittas på Storify.

Data och förståelse

Vetenskapen rusar fram med en otrolig hastighet, inte minst naturvetenskaperna. Att arbeta med  DNA och gener är vardagsmat för forskare i dag, vilket också ibland gäller att analysera längre förlopp över tid. Man rekonsturerar och analyserar historiska sjukdomsalstrande bakterier lika väl som utdöda människoarter. Det är nästan skrämmande: det är som om ingenting längre skulle undgå forskarnas öga. Snart har vi Jurassic Park här, med utprintade skräcködlor med autentiskt genom.

Skämt å sido. I det senaste numret av Tieteessä tapahtuu ingår en artikel av Marja-Leena Linne och Ulla Ruotsalainen om neuroinformatik (som förresten inte verkar ha någon artikel alls i svenska Wikipedia). Det handlar om att hantera de enorma datamassor man behöver för att ha den minsta chans att förstå de extremt komplexa och på många nivåer pågående processerna i hjärnan. Jag tyckte det var intressant hur författarna hanterar de finska orden data, tieto (information/kunskap) och ymmärrys (förståelse). På finska har vi nämligen det återkommande problemet att tieto egentligen täcker både information och kunskap. Detta dilemma kan i själva verket hjälpa oss att förstå de olika begreppen bättre, tycker jag. Författarna skriver till exempel: "Modeller(na) integrerar data och information (tieto) till en enhetlig helhet. ... De hjälper oss att förstå ...(sedan blev det för svårt för lekmannen att översätta korrekt)". Modelleringens funktion som förädlare av information är intressant, och pekar mot visualiseringens styrka och faktiska betydelse för vetenskapen och tänkande. Något som presenterars till exempel i videon nedan från MIT.

Nu är ju saken den att tar man hjärnans komplexitet, några tusen år och ett tillräckligt antal miljarder människor, börjar vi närma oss den komplexitet som historiker, statsvetare och humanister arbetar med. Det är förstås inte jämförbart, eftersom frågorna är annorlunda, men vad jag vill säga är att till exempel historia på sätt och vis är minst lika komplext. Men att hantera data är vi sämre på, det är allt för nytt och den kulturella datan föds spontant och de som samlar den mest heltäckande är Google och andra kommersiella aktörer. Ja, och diverse stormakter då förstås.
Information behandlar vi delvis lite bättre, men vad som hanteras är ytterst små fragment som just nu bedöms viktiga (forskning, litteratur, arkiv där man huvudsakligen sparar samma saker som man gjorde under papperseran).

Humaniora är väldigt kunskapsfokuserat, med andra ord. Det kan kanske kallas bildning också. Problemet är att vi behöver kunna hantera och redovisa våra källor och vår forskning på ett bättre sätt i framtiden. Vi kan inte sväva frikopplade från information och data, vi måste behålla kopplingen till våra källor också i framtiden, i den digitala världen. Vi använder datorer i vårt arbete. Också det måste vi reflektera över och dokumentera. Men som det framkommer i artikeln är det inte lätt ens för dessa systematiska och precisa hjärnforskare att skapa enhetliga terminologier och informationsmodeller, fast de har superproffsiga informatiker till hjälp och globala nätverk.  Bra vore ändå, om man också inom humaniora kunde sträva efter att skapa kompetenscentrum på området. Dessutom: humaniora och kvantitativa metoder är en stor frestelse, men det är allt annat än en lätt kombination. Eftersom humanioran, sprungen ur alla människors hjärnor, med alla dessa språk, traditioner och kulturer, måste vara oändligt mer komplex är neuroinformatiken. Sätt nu det i en databas sen. Men kan vi ändå utveckla vårt tänkande också inom humaniora med hjälp av datorer?





Media for Thinking the Unthinkable from Bret Victor on Vimeo.

Apps4Finland kör i gång

I går lanserades finska mästerskapstävlingarna i öppna data, Apps4Finland. Meningen är att uppmuntra till nya, kreativa sätt att använda öppna data. I år har konceptet förnyats något. Där man tidigare år tävlat i olika serier enligt arbetsmetod (applikation, idé etc), fokuserar man i år i stället på vad man uppnår med sitt bidrag, som kan bestå i att bygga en ny applikation, öppna data, utnyttja eller visualisera data eller lösa något problem.  Det nya kategorierna heter: Inspirera, Gestalta, Påverka och Möjliggör. I augusti kommer dessutom särskilda utmaningar att offentliggöras. Nytt för i år är också det systematiska stöd man vill bygga upp för de tävlande, bland annat i form av en Apps4Finland Camp under hösten. Tävlingen slutar den 27 oktober.

Som en fantastisk nyhet kom dessutom budet att det nya PSI-direktivet nu gått igenom i EU. Även om arkiv, museer och bibliotek inte hinner med i år med några stora insatser, kanske man vågar hoppas att man redan nästa år kunde ha fått till stånd några öppna fler gränssnitt åt sig? Kulturarvet är betänkligt på eftersläp här, vilket ju tyvärr kommer att synas i Hack at Homes-turismuppdrag - där applikationer också för undervisningssyften kunde tas fram. En del intressanta kartor mm har nyligen släppts i Helsingfors, men vi saknar fortfarande fotografier och annan viktig historisk data. Andra supersnärtiga kartmaterial har också publicerats av Nationalbiblioteket: Nordenskiölds kartor  och en del andra kartor. Att få dessa berikade med lite geokoordinater vore bra.

Förresten har Petri Kola från Forum Virium gjort en ovanligt snärtig presentation av Apps4Finland (på finska). Själv rafsade jag ihop en Storify.

Wikipedia for the win

I går ordnade vi en "Wikipediaklinik" på Brages Pressarkiv. Det kom så många människor att vi med ett nödrop, nästan, rymdes in i vår lilla forskarsal. På plats fanns också Tommi Kovala, Susanna Ånäs och Mikael Böök från Finlands Wikimedia. Till att börja med gav Böök en introduktion till hur man arbetar med Wikipedia. Det finns ganska många regler att beakta och ganska hård intern kontroll på att man till exempel inte för fram någon ny forskning, utan allt måste vara belagt och hänvisas till något annat ställe. Men man ska nog inte låta sig skrämmas av att man kan blir tillrättavisad i synnerhet i början. Efter inledningen högg vi helt enkelt i, eftersom det bästa sättet att lära sig är att göra. En del hade redigerat Wikipedia tidigare och hade mer intrikata frågor, andra funderade över mer elementära saker, som jag, som undrade om jag faktiskt ska grunda en sida på mitt användarnamn. Jag beslöt mig för att skjuta på det i alla fall.

Foto: Peik Henrichson

På Pressarkivet hade vi förstås fantastiska källmaterial till hands. Jag började med att fylla lite på den svenska artikeln om Johan Gabriel Granö, som är oförsvarligt mycket kortare än den finska. Det var Tommi Kovala som påpekade om saken för mig. Jag konstaterade att det är ett ganska drygt arbete att översätta eller omarbeta artikeln helt, så jag satsade istället på att göra en inforuta om honom och sedan en om Lars Sund. För att göra en sådan ska man välja en mall ur Wikipedias mallbibliotek. Orsaken varför det är viktigt och bra med inforutorna är att de är strukturerad information, som ingår i DBpedia, dvs är en del av den semantiska webbens bubblor och kan användas på många sätt i olika tjänster. Bland annat av Googles Knowledge Graph.

På det hela taget är ett otroligt roligt, men också tidskrävande att arbeta med Wikipedia. Därför är det bra med Wikimaraton och dylika workshoppar. Eller att man är pensionär. Kanske det kunde hjälpa.

En hälsning till nya rektorn och andra

Blev ganska upprörd av studentkommentaren att litteraturbrist på unibibban faktiskt försenar studierna i dagens Hbl. Så får det inte vara! Har egen erfarenhet av studenter som inte fått tag i böcker till mina tenter. Det är oförsvarligt och påverkar nivån på utbildningen. Studenten i artikeln närde hopp om att e-böcker skulle lösa problemet, vilket visar hur dåligt informerade universitetsfolk är om hela problematiken. E-böcker i sig kommer aldrig att lösa problemet, de är minst lika dyra och besvärliga för biblioteken att skaffa och hantera. Den enda lösningen är open access och öppna undervisningsmaterial, dvs utbildning av forskare, lärare, administratörer, planerare, studenter osv om upphovsrätter och open access.

Vi måste lära oss öppenhet och licensiering inom den vetenskapliga kommunikationen och utbildningen. Och det illa kvickt. Också universitetet vinner på en sådan sak: mera synlighet och effektivare kommunikation, mera hänvisningar. Satsa på open access!

Goda råd för innovation

Läser för närvarande Martti Häikiös och Essi Ylitalos biografi över Yrjö Neuvo, en av nyckelpersonerna för framgången inom finsk teknologihistoria och vid skapandet av Nokias succé. Den är intressant läsning, tycker jag, och kräver inte att man förstår sig på digitalteknik eller signalöverföring, trots att tillräckligt många akronymer och fikonspråkliga hänvisningar finns inbakade i förbifarten, så att en mer teknikkunnig person sannolikt väl kan orientera sig också i den forskningsmässiga kontexten.

Själv läser jag det förstås som en mer sociologisk eller lärdomshistorisk berättelse. Det första jag kan säga att jag ser en viss parallell till hur Björn Wahlroos skapade sin karriär. Det fanns en tid då skärpta ungdomar ur de stora årskullarna, som av sin föräldrageneration försetts med alla bästa tänkbara förutsättningar till utbildning och karriär, kunde skaffa sig en enorm fördel på hemmamarknaden genom att fördomsfritt internationalisera sig via universitetsstudier i USA. De nätverk och det avancerade kunnande som man där kunde skaffa sig gjorde de återvändande begåvade akademikerna till guruer direkt. När jag säger detta vill jag förstås ingalunda förminska deras personliga vetenskapliga insatser, men det står alldeles klart, att dessa personer kunde komma hem med kontakter och kompetenser som var på en totalt annan nivå än vad som vad legio här hemma. Den skillnaden har lyckligtvis krympt i dag genom att forskningen blivit så mycket mer internationell.

En annan sak jag funderat på under läsningen så här långt, är att jag nu ser det klarare hur man tänker kring forskningspolitiken idag, varför man gör det man gör. Man försöker förstärka och återskapa Nokia. Och typ inget annat. Vad som kanske lite missas är detta: Liksom banbrytande forskning oftast (alltid?) enligt t ex Peter Burke, sker "vetenskaplig innovation" ofta i nya dynamiska miljöer som inte belastas av för mycket byråkrati och traditioner, utan där kreativa personer får agera fritt och i synnerhet snabbt och effektivt, utan att hela tiden till exempel behöva rapportera, planera och skriva projektplaner och ansökningar som de flesta i dag måste göra. Det betyder helst nya (för att forskarna ska ha maximal möjlighet att forma verksamheten enligt vad som är rationellt för dem), små och trygga miljöer med lite styrning och tillräcklig kontinuitet och fokus på kärnverksamheten.   Ett visst omskakande av gamla strukturer är kanske inte helt fel, men jag tänker man faktiskt kanske inte alltid borde göra det genom att skapa större enheter. Andelen administration ökar lättare, ju större en organisation är.

Det andra som gör mig lite ledsen och beklämd är hur svårt humaniora och samhällsvetenskapaer har att klara sig i dag, eftersom de inte riktigt passar in i det här tänket. Jag skulle ändå vilja ställa frågan om inte risktagningen inom forskningspolitik skulle vara betydligt mindre, om man satsade lite mer på humaniora. Ingen investering är så säker som en satsning på humaniora och bildning. Trots att reslutatet inte kan mätas direkt i pengar, skapar det välfärd och välmående och är också en förutsättning för internationell konkurrens på bred front.

Social Media Fail

Eftersom jag i dag strävar till att hålla mediekultur som en av mina tjärnkompetenser nappade jag som göken på påståendet att Snapchat är ett nytt och viktigt medium i synnerhet för unga, som där kommunicerar med ett nytt och eget språk. Högst intressant! Idén är dessutom att meddelandena är extremt förgängliga och varar endast några sekunder varefter de upplöses för evigt. Hur kan man lära sig att förstå något sådant, att forska i sådan snabb och hemlig kommunikation? Hur fungerar detta?

Jag vände mig förstås till den för mig naturliga auktoriteten på området, mitt nyligenvuxna barn, som är tillräckligt gammal för att vara benägen att dela med sig av dylika tonårshemligheter, men tillräckligt ung för att ha insikter och kompetens på området.

Idén med snapchatten är uppenbarligen att den förutom att vara lättanvänd och mycket privat inte belastar ens externa minne, eftersom videosnuttarna och bilderna försvinner efter att mottagaren kollat dem, vilket man endast har en av avsändaren begränsad tid att göra, vanligen några sekunder. Det enda sättet att spara ett meddelande är uppenbarligen att blixtsnabbt ta en skärmavbildning, vilket ju inte funkar så bra med video.

Hur är det då med "språket"? Enligt min källa är Snapchat ett långsamt medium, dvs korrespondensen är gles, eftersom man strävar efter att fånga lämpliga ögonblicksbilder till en dialog. Om jag uppfattade saken rätt. Till bilderna kan man både foga en väldigt kort text (längre om man håller telefonen vågrät) och teckningar ovanpå bilden.

Efter denna korta teoretiska introduktion vågade jag mig på att ladda ner appen. Efter att ännu ha ringt upp min informant och kollat hurdan användarnamnkulturen är ("typ förnamn och nånting, nog igenkänningsbart för bekanta" - > jessicapve) stod det på skärmen att jag får en verifieringskod per sms, varefter telefonnumren i min telefon matchas mot deras databas och jag får information om vilka av mina kontakter som kan nås via appen. Sk-t heller gick det. Trots två försök. Nytt samtal. Källan kom inte ihåg sitt profilnamn, men jag vågade mig på en gissning, lyckades stava fel och fick en obekant "vän". Just så.

Nästa dag hade min enda "vän" försvunnit, men jag tog kontakt med en annan "socialmediaexpert", som också mycket riktigt visade sig ha ett konto på Snapchat. Hen kom till och med ihåg sitt användarnamn, fast hens erfarenhet av användningen i stort begränsade till att ha sänt ut ett meddelande till en kanal som visade sig vara tom. Inga vänner där heller inte. Hen hade inte heller lyckats matcha sin adressbok mot Snapchatdatabasen. Vi funderade ett tag (över facebookchatten) hur vi skulle kunna nå varandra.

Väl hemkommen i dag har jag med hjälp av min privatkonsult nu lyckats hitta två riktiga vänner, min expertvän och mitt barn. Jag har till och med skickat och emottagit ett meddelande till min tjallare, men vi stod förstås brevid varandra när det hände. Så det var rätt socialt.

Fast helt seriöst så verkar Snapchat rätt intressant som kommunikationsform. Bara jag skulle ha lite fler att kommunicera med.

AnkSoMe II - 2

Efter att ha sovit på saken vill jag gärna ännu göra några reflektioner över gårdagen, som blev en synnerligen lyckad mix av intressanta ämnen och diskussioner tack vare både goda föredrag och insiktsfulla kommentarer. På plats fanns som mest ett tjugotal människor, så vi behövde inte dela på oss i grupper, utan alla kunde delta i samtliga programpunkter. Eftersom folk hade så otroligt olika bakgrund och erfarenheter tror jag att alla lärde sig något nytt under dagen. Jag fick med mig åtminstone konkreta marknadsföringstips, ny info om projektet kring öppna läromedel i Finland, tankar om hur sociala medier påverkar oss, hurdana förhoppningar på mobilapplikationer kan finnas (och jag säger att kulturarvinsitutionerna verkligen borde få ändan ut vagnen i vårt land när det gäller att öppna data), tankar om framgång och den stora betydelsen av generositet och delaktighet på webben och faktiskt, trots att jag verkligen trodde jag visste något om kuratering, ändå fick jag nya aha-upplevelser av Micke Hindsbergs presentation och journalistik och kuratering. Det blev också tal om Googles slakt av readern och vi började på ett dokument om vertyg för personlig informationsfiltrering och -hantering.

Och diskussionerna var fina. Ett återkommande tema var den personliga rösten och personliga profilen. Det är en intressant spänning mellan tankarna om att man ska vara sig själv och hur man samtidigt medvetet bygger upp profiler på webben, som alla vet att inte är "hela sanningen", eftersom ingen varken vill dela med sig av precis allt sitt eller ta del av precis allt i andras liv. Det hela utkristalliseras förstås i ordparet personligt och privat, som också nämndes av åtminstone Mats Adamczak.

För mig var det roligt att se med hur stort intresse problematiken kring digital delaktighet igen bemöttes när Johanni Larjanko presenterade Inkludera Flera-nätverket. Utmaningen är stor, för trots stor välvilja på alla håll, skulle det definitivt behövas ett kordinerande kansli så som Digidel haft.

Vi diskuterade frågor om identitet och kulturella förändringar och diskussionen fortsatte en lite stund på en solig och varm uteservering kring några öl. Insikten om att många (men inte nödvändigtvis alla) unga lever i en värld med en alldeles annorlunda kommunikationskultur och ett totalt annorlunda språkligt landskap, som försvinner och förändras med några sekunders hastighet, gjorde oss lite oroliga med tanke på till exempel  den nära förestående "datoriseringen" av studentskrivningen. Vad är det egentligen man vill uppnå? Flera av oss tyckte till exempel att det absolut är en poäng med att skriva modersmålsuppsatser för hand, men hur ska man förhålla sig till användning av mer avancerade tekniska hjälpmedel inom till exempel matematik, geografi eller fysik? Har lärarkåren kompetens att ge abiturienterna ett rättvist utgångsläge inför skrivningarna, vad gäller användning av internetresurser?

Det verkar ibland finnas en milsvid skillnad mellan vad många vuxna tror att de måste lära ut åt barnen (sådant de själv uppfattar som nytt och annorlunda), jämfört med vad barnen skulle behöva stöd med. Eller betyder "datoriseringen" i detta fall (som vanligt) att man bara ger ett tekniskt verktyg att göra exakt samma saker med som man tidigare gjort med papper och penna, dvs skriva text och i bästa fall också rita och räkna? Egentligen borde man talkoistisera planeringen av studentskrivningen eller åtminstone målsättningarna och idéer av examensprovet till de unga. Vi äldre - inklusive riktigt it-kunnigt folk - kunde sedan begrunda vad som är relevant ur ett mer "erfaret" och samhälleligt perspektiv. Vi borde mer systematiskt lära oss av de unga. Och lära oss vad vi bör lära dem. Det kräver att vi lyssnar nogsamt, för de är inte heller alltid så villiga att släppa in oss i sin kultur.

AnkSoMe är definitivt ett roligt och givande nätverk och man är välkommen att delta i vår Facebook-grupp eller följa oss på vår Facebook-sida. Vi finns förstås också på Twitter. Nätverket präglas just av den typens positiva, generösa inställning som gör arbete med webb och sociala medier så trevligt.

AnkSoMe II

En mycket intensiv dag i dag kring sociala medier med AnkSoMe-nätverket på Hub Helsinki. Programmet var i stort sett detta:

09 - 10 Morgonkaffe

10.30 - 11.00 Keynote | Mats Adamczak: Storytelling Engagement Stickiness

11.00 - 11.30  Reidar Wasenius: "Är Facebook terapeutiskt för dig eller får den din hjärna att ruttna?"

11.30 - 12.30 LUNCH

12.30 - 13.00 Kaj Arnö: Open workshop - Revolutionerar (GPS-)koordinaterna?

13.00 - 13.30 Keynote | Cristina Andersson: Marknadsföring i sociala medier - erfarenheter och reflektioner

13.30 - 14.00 Micke Hindsberg: Kuratering inom journalistik

14.00 - 14.30 Kaffe

14.30 - 15.00 Jessica Parland-von Essen & Helena von Alfthan: Bloggen som plattform

15.00 - 15.30 Johanni Larjanko: Marknadsföring för digitala analfabeter

15.30 - 16.00 Sammandrag och avslutning: Trender: finurlig twitteromröstning med #nyckelord

Det var många intressanta diskussioner - också på terrassen efteråt. Jag sammanfattade twittret (som enligt målsättningen trendade hela dagen) på två Storify: en för förmiddagen och en för eftermiddagen. Via dessa hittar man mycket material.

Vi sammanställde också tips för bloggare. En mycket bra dag på det hela taget.

Bloggande på ank some from Jessica Essen

Hur man skapar en community

Dagens program var arrangerat av Open Source Archive-projektet och ägde rum i S:t Michel på Mikkelin Ammattikorkeakoulu där projektet är baserat. Brages Pressarkiv är med och kommer att vara en av organisationerna som deltar i piloten i höst. Det var ett endagsseminarium som handlade om öppen källkod och arkiv. Dagens keynote gavs av Monty Widenius och var verkligen högintressant och åtminstone för mig personligen mycket givande. Efter att ha läst otaliga försök till analyser om varför open source fungerar, var det mycket belysande att höra en autentisk analys från en av dem som verkligen lyckats. Inte minst eftersom det under de senaste månaderna pågått en rätt intensiv debatt utgående från en intervju med Widenius, som han i dag menade misstolkats av en del människor.

Widenius talade om affärsmodeller och om varför öppen källkod är så överlägsen, och han gjorde det med en alldeles annan pondus och klarsyn än t ex Chris Anderson eller Charles Leadbeater. Av egen erfarenhet med MySQL (som han övergav efter att det köpts upp och gjorts om till ett open core-projekt) och nu med MariaDB, där han målmedvetet byggt upp ett koncept under flera år, kunde han tydligt förklara hur det fungerar med delaktighet och öppenhet. För det tar flera år att bygga upp en community som behövs för att hålla ett dylikt projekt flytande. Det handlar om att skapa klara spelregler (t ex licenser), att ha fungerade och effektiva processer på plats, att vara snabb, att kommunicera, att respektera och att lyssna på både kodare och andra användare. År ut och år in. Det handlar om att skapa delaktighet och det handlar om rättvisa och att inte blockera utveckling, vilket han menar att exempelvis open core (där endast en del av koden är öppen) gör på ett sätt som gör att det aldrig kommer att kunna fungera lika väl som projekt som använder olika licenser för olika typer av användare eller Widenius nya koncept business source, där man använder en tidsbunden licens.

Efter dagens diskussioner och att ha lyssnat till flera olika personers och organisationers erfarenheter av arbete med öppen källkod inser jag vilken typ av insatser det kräver både vad gäller utveckling och riskhantering, men också anser jag det fullständigt klart att öppenheten är en alldeles överlägsen väg att gå. Helt självklar, inte minst för varenda ett nytt system som skaffas till offentliga sektorn. Men det kräver ett nytt tänk på en del håll eftersom de insatser som behövs är annorlunda än man varit van vid på många håll. Vi måste sluta automatiskt stöda de stora bolagen med skattepengar i hopp om att få "effektiva helhetslösningar", och i stället satsa på att hantera och förvalta utvecklingsprojekt.

Öppen kod är bättre eftersom den är granskad av många. Det både höjer ambitionen och kvaliteten på arbetet. Därför är den billigare. I Finland har vi ett lysande exempel i projektet kring det nationella digitala biblioteket. Men det är ändå orättvist att jämföra t ex det estniska hälsovårdsystemet med soppan kring Apotti. Det är en stor skillnad på att starta från rent eller nästan rent bord, jämfört med den djungel av existerande system som i dag finns på många håll i Finland. Som Mikael Vakkari från statens ikt-koordination påpekade: det allra viktigaste inom den offentliga förvaltningen vore fungerande öppna gränssnitt. Öppen källkod har förresten rekommenderats av staten redan i över fyra år. Synd att beslutsfattarna inte läst direktiven bättre. Och Nokias ägare kunde ha gjort det samma.

Själv höll jag en presentation om varför arkiv borde vara intresserade av öppen källkod. Förutom då de självklara tekniska, ekonomiska och juridiska fördelarna. Den orsaken är förtroendet som behövs  i den digitala världen och som kräver noggrann dokumentation och transparens av alla system och processer.

Det regnar data

Det är drygt fyra år sedan Tim Berners-Lee gjorde sin redan legendariska vädjan för öppna data. Han har också definierat fem olika grader av öppna data:

1. Vilka som helst data på internet som är licensierade som öppen data 
2. Vilka som helst data som är licensierade som öppen data och är strukturerade i maskinläsbar form (som text och/eller siffror, inte bilder)
3. Som föregående men i ett öppet format (exempelvis en csv-fil – bara kommaseparerad text eller siffror – istället för en Excelfil) 
4. Som ovan, men med användande av webbstandarder (W3C) dvs SPARQL och RDF, så att folk kan hänvisa till dina URI 
5. Som ovan, men så att datan också inkluderar externa URI

Liksom den semantiska webben lyft och blivit vardag under det senaste året, inte minst tack vare Google, har också öppnandet av data fått ett genomslag. Vad det hela egentligen kommer att resultera är minst lika svårt att förutspå som webben var, misstänker jag. Det är oerhört spännande. I dag har det varit en riktigt turbotorsdag i Finland. Det började för min del med att jag upptäckte att Helsinki Region Inforshare blev prisbelönt av EU-kommissionen. Jag känner inte datat så noga, men jag skulle vara färdig att kalla åtminstone en del av den för femstjärnig öppen data, efterson jag är benägen att anse geografiska koordinater vara likvärdiga med URI då det gäller möjligheter att länka (även om det tekniskt kan fungera annorlunda än med RDF och SPARQL).

Dagens andra goda nyhet var lanseringen av den första digitaliserade delen av Ordboken över finlandssvenska folkmål. Sökfunktionerna är fina, lämpliga för forskare, även om kartan inte är integrerad i databasen, vilket gör användningen minst sagt långsam och krånglig för den oinvidga användaren. Att berika varje ord med geodata skulle ge fantastiska möjligheter till sökning och visualiseringar. Om licens står det ingenting och inget tekniskt gränssnitt finns, så egentligen är det inte alls frågan om ens öppna data ännu. Men vi är förhoppningsvis på väg dit. Ett dylikt lexikon kunde falla under närliggande upphovsrätt (15 år), men frågan är om den digitala upplagan ska tolkas som ett nytt verk. I vart fall kunde en Creative Commons-licens göra susen och garanterat främja användningen. Om forskningscentralens och SLS resurser inte räcker till att berika datan, kunde nämligen någon annan lätt göra det för dem, bara möjlighet erbjuds.

Följande instans som utmärkt sig både i går och i dag gällande tillgängliggörande av data är Nationalbiblioteket. I går lanserades den nya tjänsten Juuli, en suberb grej dit man samlar data om forskarnas publikationer från olika universitet och högskolor. Det är tillsvidare i startgroparna (exvis är det endast material från 2011), men också här är man på en bra väg. Det skulle vara av vikt att få datan länkad med hjälp av exempelvis forskar-id, vilket vad jag förstått är under planering. Detta skulle i framtiden ge fina möjligheter att till exempel länka enskild information mellan högskolor, forskningsdata, publikationer och forskare. Data kan tydligen laddas ner från Vipunen, men där står inget om licens vad jag kan se. Dagens bidrag var en finsk-ugrisk textresurs som är producerad i samarbete med det ryska nationalbiblioteket. Om jag tolkar sidan rätt är materialet public domain. I vart fall borde materialet väl klassas som nivå 1 eller kanske 1,5? PDF som filformat är ett att hackarnas hatobjekt, men om man kunde ladda ner den OCR:ade texten, skulle läget vara redan ett helt annat.

I detta sammanhang måste jag göra en liten utvikning: gällande just denna typ av data har licensförhandlingarna inom EU nu kraschat, och forskarsamfundet hoppas istället på justeringar i upphovsrättslagstiftningen. Det skulle vara en fantastisk sak om man, typ första gången i världshistorien, kunde komma i ett läge då man reviderar denna i allmännyttans istället för den starka och penningstinna upphovsrättslobbyns intressen. Man kan bara hoppas att det finns nog civilkurage hos beslutsfattarna, så att vi ens lite kunde knappa in på det amerikanska astronomiskt stora försprånget var gäller data och informationsresurser och nyttjandet av dem.

Vidare, vidare, som Dumas skriver ... Också Yle gick i dag ut med att man släpper data. Man har redan tidigare delat med sig av denna, men nu skall arbetet bli satt i system som en riktig tjänst. Vi hoppas på fem stjärnor där; hur det nu kunde se ut.

Pricken på i:et för dagen var ändå att Meterologiska institutet släpper sin väderdata. Fem stjärnor här, med samma logik som för HRI. Fantastiskt! Klar och tydligt, fin licens och allt. Klockrent. Hurra!

Som avslutning kan den som inte hört Berners-Lees fina tal göra det och lyssna till historiens vingslag.

En egen rytm

Snappade upp en intressant tankegång på Twitter. Jaana Huhta kommenterade nämligen att hon inte ser på tv. Orsaken är att tv har för snabbt tempo. Tanken är först aningen överraskande: är det inte webben och sociala medier som är ett kaotiskt informationsflöde som är omöjligt att ens få en överblick av, medan tv serverar ett välredigerat och genomtänkt paket, anpassat, modererat och kuraterat, som vi är vana att ta in och begripa?

@heikkiojala Joo, ei mulla mitään tv-vastaista ideologiaa ole. Se vain ei ”laitteena” tai mediana sovi mulle. Liian nopeatempoista.
— Jaana Huhta(@JaanaHuhta) June 2, 2013

Hon förklarade ännu vidare, att hon inte behöver ha en massa ljud och bild då hon tar del av information, utan att hon snabbast och enklast kan bilda sig en uppfattning om nyheter i textform.

@jpve @heikkiojala Haluan omaksua asiat omaan tahtiin. Enkä tarvitse esim. uutisiin kuvaa/ääntä vaan muodostan kuvat paremmin lukemalla.
— Jaana Huhta(@JaanaHuhta) June 2, 2013

Jaana Huhta är uppenbarligen en driven användare av sociala medier. Vad handlar detta om och vad kan det säga oss om mediernas framtid? För mig ter det sig nämligen alldeles uppenbart som något helt logiskt och konsekvent. I takt med att människor blir vanare vid webben, kommer allt flera människor att resonera som hon. Därför bör man ta hennes utsaga på allvar.

Om man tar en titt på Yle arenans populäraste program finns där inte väldigt många nyhetssändningar. Det populäraste faktaprogrammet är just nu den stora analysen av regeringens politik med över 11 000 påbörjade nedladdningar. Ett annat populärt nyhetsrelaterat program är A-studios intervju med Riikka Venäläinen med över 6 000 påbörjade nedladdningar. Det är en halvtimme långt. Korta nyheter har några hundra nedladdningar. Det är inte ett det mest efterfrågade formatet för nyhetsjournalistik. Information man vill ha med bred bandvidd, dvs mycket och kompakt information om, är människor som talar länge och som resonerar, analyserar, kritiserar och diskuterar. Då behöver man bedöma deras tonläge, exakta ordval, minspel, tvekan. Men det är en typ av informationskonsumtion som är krävande av två orsaker som hänger lite ihop: den kräver koncentration under en längre stund och den är samtidigt ensidig. I ett samtal där man är delaktig sugs man med, det kräver en annan typs koncentration än ett samtal där man är hänvisad till andra människors rytm och inte kan påverka samtalet.

Då det handlar om fakta erbjuder levande bilder möjlighet att se och höra relevanta och intressanta människors synpunkter eller också kan de fungera som bevismaterial. I tv-nyheter finns ändå ofta en hel del utfyllnadsbilder och tom information eller brus i form av folk som går och springer hit och dit, mer allmänna vyer eller nyhetsläsarens talande huvud, som egentligen inte ger oss så mycket info, men likväl kräver en massa "bandvidd" av våra sinnen och vår koncentration.

För mig är tröskeln rätt hög att klicka igång en video på webben. Det är en förhållandevis stor investering av uppmärksamhet med en relativt hög "riskfaktor", jämfört med att skanna genom en text och avgöra hur noga jag borde läsa den. Det kan ta flera minuter att bedöma om videon är värd att titta på överhuvudtaget. Det ger stress, mer stress än text. Jag håller alldeles med Jaana. Ju mer man blir van att filtrera och kontrollera information, desto kräsnare blir man och desto lugnare kan man ta det. Text vinner överlägset i effektivitet då det gäller att förmedla information, medan levande bilder och ljud har andra fördelar. Ljud kan man lyssna på medan man kör eller gör något annat eller i mörkret innan man somnar.

Webb-tv är fordrande för konsumenten. Det ska vara sjuttons bra före jag tittar på något och det ska vara något jag inte kan ta in bättre som text eller bara ljud. Levande bilder är krävande att konsumera. De ska ha verkligt mervärde och helst kunna konsumeras när jag har den lugna stunden jag behöver ha för att kunna fokusera. Och då vill jag helst från början vara säker på att det är mycket god kvalitet på det jag tänker ägna mig åt.