Uppväxtkapital

Det finns barn som sällan eller aldrig får känna sig uppskattade, erkända eller respekterade. De har svårt i skolan och hemma finns ingen som orkar eller kan engagera sig i hobbyer eller ens samvaro i form av gemensamt spelande eller högläsning.

Vi är många som inte berörts av de ekonomiska svårigheterna ännu. Men också bland de högre utbildade finns människor med ekonomiska problem. Jag har också varit där, under studietiden, när barnen var små och vårt företag inte klarade sig. Jag vet hur tungt det kan vara. Samtidigt fanns det ändå alltid ett hopp, och framför allt andra saker i livet som inte kostade pengar. Barnen, vänner och släktingar, musik och litteratur man kunde hämta från biblioteket. Jag kunde skriva, det kunde ingen ta ifrån mig.

Det är saker som i min barndom bejakats, som varit viktigare än något annat. Det som livet egentligen handlar som. Inte att förtjäna pengar, få goda vitsord i skolan, vara nyttig och konkurrenskraftig. Det gör att man har resurser att ta sig igenom också svårare perioder i livet, tider av knapphet eller misslyckanden. Inte oberörd, men man överlever.

Jag funderar över vilka saker samhället signalerar till de barn och unga som inte hemifrån får detta kapital. Barn som kanske ingen visar vad konst, musik och litteratur kan ge för innehåll i livet. Om också skolan är en plats där man vantrivs och bara förväntas tanka fakta, prestera och vara till lags. Om man kanske inte ens har drömmar om framtiden. Om ingen bejakar eller bekräftar det man tänker och känner. Om ingen hjälper en att drömma, att tänka positiva tankar.

Bildning är viktigt, konst och kultur är viktiga. Det är det vi borde förmedla, först som sist. Jag tänker ofta på de ryska byggnadsarbetarna som ivrigt stod och diskuterade böckerna i antikvariatets fönster en tidig morgon på Berggatan. De hade något ingen kan ta ifrån dem.